Grafik: Oloph Demker
TEMA: LINNÉCarl von Linné lämnade ”Hyttan” i nuvarande Kvikkjokk den 6 juli 1732 på sin färd mot Rörstads prästgård i Norge. Många har försökt rekonstruera vandringen genom fjällen, men exakt vilken väg han tog är ännu oklart.

Vi vet inte säkert vilken väg Linné tog i fjällen under sin Lapplandsresa. Linné namnger bara tre platser i det egentliga svenska fjällområdet på väg från och till Kvikkjokk: berget Vállevare, sjön Virihaure och fjället Kaissatsnjuonje vid den sjöns sydvästra ände. Glaciären över till Norge kallar han ”isberget”. Knappheten med avseende på platsangivelser hängde naturligtvis samman med att Linné hade samiska vägvisare och bärare, vars språk han inte förstod. Det är alltså stora avsnitt mellan Kvikkjokk, och sjön Virihaure, som man får försöka rekonstruera.

Sten Selanders tolkning

Sten Selander, fjällbotanist och författare, har skrivit om Linnés färdväg och kommit fram till att den började i Kvikkjokk uppför Prinskullen och fortsatte på Vállevare och genom den dal som nu kallas Vállevágge. Selander citerar Linné: ”Vi gick då för snöbergen upp och ned, ja på sides, som nu var svårare, undertiden hela långa vägen på stenskärv”.

Enligt Selander övernattade Linné i ett sameläger vid Tarreluoppal. Han stöder sig på en uppgift från 1660, att Tuorpon-samerna vid denna tid hade sitt förnämsta sommarviste ”öster ut” från den gamla gruvan vid Silbbatjåkko. Efter Tarreluoppal anser Selander att man vadat Tarrejokk, och gått över fjället Karranis, rundat Silbbatjåkkå på sydsidan i riktning mot fjället Jieggnáffo och sedan följt dalgången Viejevágge mot Virihaure. Därmed skulle Linné ha kommit fram till Virihaure i dess södra del i trakten av nuvarande Staloluokta. Härifrån roddes Linné för att komma förbi de stora jokkarna Stálojåkk och Tukijåkk. Säkerligen gick färden, menar Selander, till Sirkasluokta i västligaste Virihaure, eftersom det stora sommarvistet på Linnés tid var just här. Från Sirkasluokta följde han uppenbarligen, skriver Selander, den vanliga, på generalstabskartan markerade leden, som ”då och då används ännu idag”, varifrån färden går in i Norge till Törfjorden och senare Rörstads prästgård.

Tillbakavägen bedömer Selander gick från Sirkasluokta över Virihaure antagligen till Árasluokta, vidare till Alkajaure och sedan den så kallade prästvägen till Vállevágge och Kvikkjokk.

Flera vägval

Det kan vara av intresse att nämna vilken väg de gamla Kvikkjokksborna ansåg vara ”Linnévägen”.Om detta har jag talat med Karl-Aage Schwartzkopf, som tillsammans med Kvikkjokksbon Mauritz Eriksson gått ”Linnévägen”. Enligt Mauritz gick den från Kvikkjokk via Vállevágge förbi sjön Buojdes och så småningom ned till Tarreluoppal. Detta vägval är identiskt med ett led i Selanders förslag. Efter att ha vadat Vássjájåhkå vid Tarreluoppal följde Eriksson och Schwarzkopf istället den gamla samevägen till Staloluokta.Detta är intressant med tanke på Linnélärjungen Lars Montins beskrivning.

Vi gick just denna led sommaren 2000, eftersom vi trodde den vara den mest sannolika och framkomliga för Montin, som gjorde sin vandring 17 år senare än Linné.

Osäkerheter i målet

Att färden gått över Vállevare från Kvikkjokk är ju helt klart. Lika klart är det, som Selander påpekat, att fortsättningen har skett via Vállevágge – någon annan logisk väg finns heller inte att gå. Längs hela Vállevágge kunde Ulf Böke och jag konstatera, att den cirka tre hundra år gamla rösningen fortfarande syns bra här längs prästvägen.

Selanders nästa hållpunkt blir Tarreluoppal, men han nämner inte vilken väg man kommer dit. Som vi ser det finns två möjligheter att nå Tarreluoppal från Vállevágge:

  1. Det ena alternativet vore att fortsätta i Vállevágges förlängning, gå förbi sjön Buojdes och söka sig ned till Tarreluoppal från den traditionella samestig som leder vidare till Arasluokta. Det vore också möjligt att gå präststigen till Al-kajaure. I så fall behöver man inte gå ned till Tarreluoppal, men det är å andra sidan lätt att gå ned dit och sedan fortsätta högre upp på sluttningen. Denna väg till Virihaure är emellertid en omväg.
  2. Det andra alternativet när man kommer ut i mynningen av Vállevágge är att följa Slihtavágge för att sedan följa Tarradalen fram till Tarreluoppal. Detta förefaller oss vara det ett väl så naturligt vägval, som den ovan nämnda vägen.

Att Selander fastnat för Tarreluoppal sammanhänger med en gammal källa som pekar ut platsen som varande ett viktigt samiskt sommarviste. Ett annat sådant viktigt sommarviste vid den aktuella tiden menar Selander låg i Sirkasaluokta. Att med sådana kriterier utpeka Linnés färdväg förefaller osäkert. Samerna bodde på många olika håll och flyttade ofta. Linné skriver själv att” … då han warit på hwarjo ställe högst 8 dagar, flöttiar han för betets skull för renarna, eij häller trifs han sielf på ett ställe länge”.

Om Linné å andra sidan verkligen gick fram till trakterna av Tarreluoppal och vadade Vássjájokk, hade det varit närmast att följa de gamla samestigarna i nordvästlig riktning mot Virihaure. Men enligt sin egen karta verkar det som om Linné gått norr om Garranistjåkko och söder om Silbatjåkko och vidare mot Vietjevágge till Staloluokta. Problemet med den av Selander angivna vägen är dels att den är längre, dels att den rymmer onödigt stora höjdskillnader, särskilt om man jämför med de traditionella samevägarna, som knappast har någon höjdskillnad alls. En annan sak som förvånar är också att Linné inte nämner något om gruvan vid Silbatjåkko, i det fall han verkligen gick förbi den.

Linnés och Montins färdvägar

Lärjungen Lars Montins lappmarkstur är betydligt mindre känd än läromästaren Linnés. Varför den kan vara av intresse i detta fall sammanhänger med att Linné och Montin kan ha gått samma vägar. De kom ju till samma slutmål i Norge och började den egentliga fjällmarschen från samma ställe och längs samma väg, och de sista delen av färden återvände de också samma gemensamma väg. Dessutom fanns det kontinuitet mellan deras vägvisare – far och son – så det vore inte orimligt om de satt inne med kunskaper avseende vägval som mycket väl kunde gå åt samma håll. För både Linné och Montin hade det med samerna som vägvisare och bärare varit naturligt att dels följa de traditionella vägar som samerna känt till, dels välja vägar som var lättast framkomliga.

Vägen från Tarreluoppal till Virihaure och Norge gick för Montins del säkerligen via Staloluokta. Den lämpligaste vägen från Virihaure Norge var, såväl för Montin som Linné, Álasluokta. Dit kunde man komma såväl från Staloluokta som Árasluokta. Den av Selander föreslagna vägen leder inte alls till målet. Man går över det Linné kallar ”isberget”, vilket tolkats som Flatkölen, för att som slutmål nå Rörsands prästgård. Vägen från Álasluokta går däremot enligt en gammal norsk karta rakt över Flatkölen till Törrfjorden.

Vilken väg Linné gått tillbaka är osäker och Linné lämnar själv här märkvärdiga uppgifter, vilka knappast är trovärdiga, men det är mycket möjligt att vägen går enligt den av Selander föreslagna. Vi har emellertid inte ägnat denna fråga lika stort intresse som utresans riktning.