Med naturbetesmark menas ogödslad betesmark något som i Sverige idag kan ses som en bristvara. Betesdjuren påverkar sin miljö på många sätt, men för kärlväxternas del är det tre effekter av betet som är särskilt viktiga: (1) vegetationshöjden hålls nere, (2) ansamling av förna motverkas, samt (3) växterna skadas genom betet.

Hög klarar sig bättre än låg

Om vegetation lämnas ostörd kommer i de flesta svenska biotoper höga och snabbväxande arter att konkurrera ut lågväxta och långsamma. Med tiden får vi buskmark och slutligen skog. I betesmark hålls däremot vegetationen låg, dels genom att den betas ner, dels genom att den ständiga bortförseln av biomassa skapar en näringsfattig miljö, där starkväxande arter inte kan utnyttja sitt potentiella övertag. Resultatet blir alltså en miljö där även lågväxta arter klarar sig.

En annan beteseffekt, som gynnar alla arter, är att låg vegetation ger lite förna. Därigenom gynnas groning och etablering av nya plantor.

Bete främjar fler

Bete ger således förutsättningar för fler arter och fler individer än i obetad mark. Men betet medför förstås också kostnader för växterna, genom att de skadas av bete och tramp, med minskad tillväxt, reproduktion och livslängd som följd. Kostnaden kan reduceras genom olika anpassningar. Osmakliga och taggiga arter undviks i det längsta, de tidigblommande har större chans att hinna sätta frö innan de betas, rosettväxter gör sig svåråtkomliga och toleranta arter tål att betas, exempelvis genom att spara resurser till att blomma om senare på säsongen.

Tidigt bete kan utgöra problem

Växterna i betesmark måste ta det onda med det goda, och vilket som överväger beror till stor del på betestrycket. Hårdare bete minskar konkurrensen och ger bättre groningsbetingelser, men minskar samtidigt fröproduktionen. Sambanden är inte rätlinjiga, utan visar ofta kritiska tröskelvärden. Hos exempelvis fältgentianan finns ett tröskelvärde för frögroning vid ca 2,5 cm förnatjocklek. Motsvarande tröskelvärde för fröproduktion (under optimala groningsbetingelser) är två mogna frökapslar per blommande individ för att hålla populationen konstant. Vid hårt bete sätts många av växternas betesanpassningar ur spel: då betas också tidigblommande arter innan frömognad och till slut tvingas betesdjuren ta även de som i normala fall skyddas av taggar eller besk smak. Bete tidigt på säsongen slår särskilt hårt, både eftersom växterna är känsligare för skada direkt efter vintern, och eftersom många arter är anpassade till sen störning. Man måste komma ihåg att en stor del av dagens betesmarker är gamla slåttermarker eller beten i åkergärden.

Bra bete bör vara varierat

För den som utformar rekommendationer för skötsel av naturbetesmark gäller det att hitta betestryck och betestidpunkter som ger lämplig avvägning mellan betets för- och nackdelar. Miljöersättningssystemet har hittills främst fokuserat på ena änden av problemet, nämligen att reducera förna och vege-tationshöjd. Men det är även ange-läget att i högre grad uppmärk-samma den andra änden, blomning och fröproduktion. Av betade fältgentiana-lokaler är det få som har tumstjock förna, däremot många som nätt och jämt producerar två kapslar per individ, och som därför har vikande populationer. Ensidigt fokus på avbetning och förna är förmodligen en viktig orsak till att också många andra växter i betesmarker oväntat går tillbaka. Förmodligen är ”lagom bete” betydligt svagare, senare på säsongen och mer varierat mellan år än vi hittills har trott.