Ett problem med den befintliga modellen för miljöbedömningar är att den inte tar hänsyn till den kumulativa påverkan utvecklingsprojekt har på sådant som biologisk mångfald, klimatförändring och olika sorters föroreningar. Detta kan avhjälpas genom att inkludera bedömningar av resiliens. En sådan bedömning fokuserar på hur ett komplext system svarar på en påverkan, och vilka oönskade konsekvenser som kan bli följden av ett pro­jekt. Principerna för att arbeta med bedömning av resiliens syftar till att möjliggöra ut­veckling men samtidigt minska riskerna för oönskade systemförändringar.

Resiliensen hos ett komplext system kan beskrivas som dess förmåga att motstå eller återhämta sig från störning utan att dess struktur och funktioner undergår signifikant försämring. Resiliens är en grundläg­gande egenskap hos ett system, och om den förloras finns det risk att systemet kollapsar. Alla biologiska system är komplexa system. Detta gäller också mänskliga samhällen och ekonomier, det vill säga områden i både stad och landsbygd. Biofysiska system, som inkluderar beståndsdelar som sten, jord och vatten såväl som levande bestånds­delar, är också komplexa system som förändras över tid och på sätt som inte helt kan förutses.

Viktigt beakta tröskelvärden

Mänskliga aktiviteter förändrar och kan helt omvandla olika system (till exem­pel när skogsmark omvandlas till åker), eller förenkla dem, vilket minskar deras resiliens och ökar risken att de kollap­sar och inte längre är i stånd att bidra till människors välfärd. Ett exempel på det är jordmånsförsämring på grund av intensivt jordbruk.

När vi använder naturen ingriper vi i dessa komplexa system. I takt med att vi förändrar systemen för vår egen nyttas skull, urholkas deras resiliens av de kumulativa effekterna, och risken för systemkollaps ökar. Riskbedöm­ningen i en miljöbedömning beaktar vanligtvis hur ”sannolika” och allvarliga de negativa effekterna är, men den tar inte hänsyn till de tröskelvärden som utgör gränsen mellan system som är önskvärda ur ett mänskligt perspektiv och sådana som inte är det. Tröskelef­fekterna av den samlade påverkan av användningen av fossila bränslen, som kan leda till den så kallade växthus­effekten, är ett exempel på oönskade förändringströsklar.

Ny typ av konsekvensbedömning

Praktiker och beslutsfattare behöver bli uppmärksamma på skillnaden mellan traditionell konsekvensbedömning och analys av resiliens när de arbetar med miljöbedömningar.

En analys och bedömning av resiliens i ett system kan identifiera vilka orsaker det kan finnas till sammanbrott i syste­mets struktur eller funktion, utvärdera dessa förändringar, och ge förslag till åtgärder som skulle hålla systemet kvar i ett önskvärt tillstånd. Utgångspunk­terna för en sådan analys av resiliens i samband med exploatering eller utvecklingsprojekt är:

1. En detaljerad beskrivning av syste­met och i synnerhet hur sårbart det är, dess förmåga till anpassning och dess förmåga att motstå eller åter­hämta sig från störningar.
2. Bedömningen bör inkludera risken för kaskadeffekter från nivåer ovanför det system som är föremål för bedöm­ningen.
3. Målen för bedömningen bör vara tydliga i fråga om tidsperiod, för vem resiliens är viktig, och möjliga konse­kvenser av ett utvecklingsprojekt för systemet.
4. Bedömningsmetodiken bör täcka de dynamiska processerna inom det s tuderade systemet, inklusive dess struktur och funktion, förändringsme­kanismer, länkar mellan viktiga delar av systemet, och tröskelvärden som kan utlösa omvandling till alternativa tillstånd.
5. Signifikanta antaganden som görs under bedömningen bör anges tydligt, eftersom planeringsbeslut kan skilja sig åt om de baseras på olika antaganden.
6. Sambanden mellan olika delar av ett system bör beskrivas, eftersom graden av resiliens varierar med hur väl ett system är sammankopplat. Om kopplingar är alltför få blir resiliensen mindre, medan alltför många kopp­lingar gör systemet sårbart för extern påver­kan, som kan fortplantas genom systemet.
7. Risken för förändringar i systemet för utvär­deras, och bör inkludera risken för systemsa­mmanbrott till följd av både externa oförut­sedda händelser och planerade händelser eller interventioner.
8. Konsekvenserna av att vissa aspekter eller delar av ett system driver det bortom ett trös­kelvärde bör definieras, och kombineras med en beskrivning av det alternativa tillstånd som skulle kunna bli resultatet när väl tröskelvär­det passerats.
9. Det är nödvändigt att definiera nivån på den anpassningsförmåga som existerar inom ett system, eftersom detta bidrar till systemets resiliens.

(Dessa punkter beskrevs i artikeln Resilience Assessment International Best Practice Principles. Se lästipsen i slutet.)

För att kunna inkludera en analys av re­siliens i en miljöbedömning behövs det att praktiker såväl som beslutsfattare skaffar sig kunskap om verktyg och praxis för tillämpad forskning om socio-ekologiska system. I stället för att förlita oss på säkra förutsägelser behöver vi öppet erkänna bristen på förutsägbarhet, och vikten av att ta reda på hur miljösystem förändras som resultat av mänsklig aktivitet. För att ta reda på hur system förändras av människor fordras avsevärda investeringar i uppföljning, lärande och anpassning av policys och praxis efter genomförandet av ett projekt.

En sådan anpassningsinriktad ansats är nödvändig om vi ska lära oss att handskas med följderna av förlusten av biologisk mångfald och klimatförändringarna, liksom att modifiera de mänskliga aktiviteter som för närvarande driver dessa högst oönskade förändringar. För att kunna möta samhällets största utmaningar behöver vi förändra policy och praxis i miljöbedömningar. De måste gå från att baseras på fasta prognoser och säkra utfästelser, som inte tillräckligt beskri­ver komplexa system, till att inkludera den osäkerhet och oförutsägbarhet som komplexa system präglas av.

I artikeln Can Resilience Thinking Be Integra­ted into the Strategic Environmental Assessment Process? om de hinder som står i vägen för inkludering av resiliens i strategiska miljöbe­dömningar, identifieras flera mentala barriärer som påverkar hur vi ser på förhållandet mel­lan människor, deras aktiviteter och miljön. Dessa barriärer kan brytas ner genom utbild­ning om de nya perspektiven på miljöföränd­ring som har sin bakgrund i forskning om socio-ekologiska system samt genom att ”lära genom att göra”. Dessa barriärer kan brytas ner genom utbildning om de nya perspekti­ven på miljöförändring som har sin bakgrund i forskning om socio-ekologiska system samt genom att ”lära genom att göra”.

Read the article in English: Resilience Principles for Environmental Impact Assessment