Sverige är ett relativt glesbefolkat land med stora skogsarealer och många jordbruk som befinner sig på randen till olönsamhet. Samtidigt finns här en stor medvetenhet om de negativa miljömässiga följderna av ett fortsatt användande av fossila bränslen. Det är därför logiskt att satsa på en ökning av den svenska biobränsleproduktionen. Men hur ska vi göra för att kombinera en ökad produktion av biobränslen med bevarande av biologisk mångfald?

En ökad produktion av biobränslen får inte bara läggas ”ovanpå” den redan existerande produktionen av mat, virke och massaved. Vi måste istället hitta nya tankesätt och smarta sätt att utnyttja markens produktionskapacitet med bibehållen hänsyn till naturvärden och andra behov. Därför behöver vi lansera en strategi som går ut på att följa fyra huvudspår:

• För det första kan man planera markanvändningen i grova drag i landskapet så att områden som är speciellt lämpade för biobränsleproduktion får effektiv sådan produktion. På motsvarande sätt bör landskapet också planeras så att områden med värdefull biologisk mångfald inte skall utnyttjas till biobränsleproduktion om det skadar biodiversiteten.
• Produktionen av mat och virke måste fortsätta anpassas för ett hållbart bevarande och nyttjande av den biologiska mångfalden. Det kan innebära en viss produktionsminskning, men samtidigt kan denna minskning bli lättare att bära om det finns en möjlighet till större biobränsleproduktion på andra arealer. Denna del av strategin är antagligen ett tämligen ”billigt” sätt för skogs- och jordbruksnäringen att lämna större plats i landskap åt biobränsleproduktionen.
• En tredje strategi är att utgå från befintliga odlingssystem för biobränsle och utveckla dessa så att de kan bli av betydande värde för den biologiska mångfalden. Det kan till exempel handla om att modifiera odlingssystemen för snabbväxande lövträd där lövtäkt kan bidra till biobränsle, samtidigt som både natur- och rekreationsvärden erhålls.
• Den fjärde och sista delstrategin går ut på att i det närmaste nyskapa eller modifiera odlingssystem så att dessa både producerar bränsle och en mer eftersträvansvärd biodiversitet jämfört med den som funnits på plats innan modifieringen skedde. Detta kan exempelvis bli aktuellt i fråga om våtmarksliknande ytor. Exempelvis har sedan cirka tjugo år pågått olika försök, dock i liten skala, med att på befintliga eller nyanlagda våtmarker. Här finns möjlighet att kombinera närsaltsreduktion med energiproduktion och ökning av ett landskaps biodiversitet, där en slåtter­produktion kan åstadkomma strandängsliknande miljöer som är värdefulla för en rad hotade våtmarksorganismer, inte minst vadare och änder.

Kompensation i landskapsperspektiv

Det är framför allt i skogen och i jordbrukslandskapet som en samordning av biobränsle- och biodiversitetsansträngningarna behöver göras. När behovet av mark växer kanske vi också måste fundera över om vi kan tillåta förlust av biodiversitet i vissa områden, om det kan kompenseras med öka mångfald på andra ytor? Inom skogsbruket finns idag en diskussion om att intensivodla skog på vissa ytor i landskapet. Biobränsle­diskussionen ansluter till denna diskussion. Hittills har både den ideella naturvården och naturvårdsmyndigheterna i princip motsatt sig en sådan utveckling, eftersom de intensivodlade ytorna skulle innebära ett avsteg från principen om en rimlig naturvårdshänsyn överallt i skogen. Hade det däremot funnits ett system för att ”byta” ökad produktion på vissa ytor mot högre nivåer vad gäller biologisk mångfald på andra ytor, skulle antagligen systemet kunna prövas med ambitionen om en bibehållen och kanske till och med höjd biologisk mångfald i ett totallandskap, samtidigt som hela produktionen kunde höjas.