Syftet med förhandlingarna på klimatkonferensen för FN:s klimatkonvention UNFCCC var att få till stånd ett rättsligt bindande avtal om minskade koldioxidutsläpp och ökade resurser till klimatanpassning. De globala utsläppen av växthusgaser är idag den enskilt största drivkraften till klimatförändringarna som bland annat slår hårt mot världens fattigaste länder.

I december 2015 enades parterna om det så kallade Parisavtalet, som innebär att världens länder skall arbeta för att begränsa jordens uppvärmning till 1,5 grader över nuvarande medelvärde. Mycket lite i avtalet är bindande och man förutsätter att det kommer att ratificeras inom de närmaste åren. Även om avtalet mest består av intentioner och målsättningar är det ett klart framsteg, inte minst med tanke på det närmast totala sammanbrottet under förhandlingarna i Köpenhamn 2009. Bland bindande åtaganden finns återkommande uppdateringar och omförhandling vart femte år, med start 2018, och bara detta är ett viktigt framsteg.

Skövling av skog, bland annat genom svedjebruk, står för en femtedel av de globala utsläppen av klimatgaser (i paritet med hela jordens utsläpp från trafiksektorn), genom att koldioxiden som är bunden i träden frigörs. Därför har FN skapat ett särskilt program för att arbeta med avskogning. Programmet REDD (Reduced Emissions from Deforestation and Forest Degradation in Developing Countries) är ett samarbete som startade 2008, och det innehåller även projekt som har nytta för biodiversitet och ursprungsfolk. Tanken är att utvecklingsländer ska få ekonomiska incitament att arbeta för minskad avskogning – de rika länderna i världen betalar helt enkelt till utvecklingsländerna för att de ska bevara skogen. Det blir då mer lönsamt att ha skogen kvar än att avverka den, och de rika länderna kan tillgodoräkna sig investeringen i regnskogen som en utsläppsminskning för sitt land.