”Är detta natur- eller kulturarv?” frågar Peder som guidar en grupp i Tyresta nationalpark. Deltagarna ser undrande ut, detta är ju urskog, självklart natur och inte kultur.

”Titta på märkena på träden –de är stämplar som gjordes inför en planerad avverkning i början av 1930-talet.” Berättelsen om Tyresta nationalpark är inte bara berättelsen om ett stort stycke biolo­giskt värdefull natur nära Stockholm. Peder lyfter också hur markägaren Emma Sofia Dahlgrens engagemang för skogen på 1930-talet så småningom resulterade i att området blev nationalpark. Hans poäng är att naturskydd är ett mänskligt fenomen och ett slags kulturarv som deltagarna själva kan vara del i och bygga vidare på för framtiden.

Guidens möjligheter

Av tusentals möjliga berättelse om Tyresta national­park har Peder valt att fokusera på just detta per­spektiv. Man kan också säga att han har ”valt” sin egen och deltagarnas roller i mötet med varandra och skogen, genom att ställa sig några frågor inför mötet med dem: Är det han själv som är i fokus eller bjuds deltagarna in till frågor och reflektion? Är han en expert som föreläser för gruppen? Är han deltagarnas medupptäckare eller drar han sig tillbaka och ger plats för ett samtal mellan delta­garna? Kanske rör han sig mellan alla dessa roller. En skicklig naturvägledare är medveten om hur olika sätt att se på kommunikation påverkar våra val och vår idé om vad vi kan åstadkomma i mötet med besökare. Oavsett om formen är en guidad tur, en naturstig med tema ekosystemtjänster, en audio­guide om fåglar eller meditation i en glänta.

Centrum för naturvägledning söker och prövar modeller för kommunikation som kan vägleda och stötta naturvägledare som, i denna reflekterande yrkesroll, möter människor på plats i landskapet. De senaste åren har arbetet fördjupats i samarbete med forskare i miljökommunikation vid SLU och projektet Planering av kulturarvsinterpretation som finansierats av Riksantikvarieämbetet.

Förmedling eller social interaktion

Inom natur- och kulturmiljövård talar man tradi­tionellt om betydelsen av information eller för­medling till allmänheten. Så också i den offentliga definitionen av naturvägledning från början av 1990-talet som slår fast att naturvägledning handlar om ”förmedling av kunskap och känsla”. Begrep­pen används ofta i sammanhang som handlar om att bidra till engagemang för natur- och kultur­arv: ”Om vi (som vet mycket!) bara får tillfälle att berätta för besökare i naturen (som inte vet så mycket!) om de värden som finns här, så kommer de både att känna för och vilja bevara naturen för framtiden.” De som berättar om natur är ofta engagerade biologer med fokus på arter, livsmil­jöer och dynamik i natur – det som en biolog vill dela med sig av. Kvittot på en lyckad guidning har mätts i antal arter man sett eller de biotoper man identifierat.

Shannons och Weavers klassiska modell från 40-talet beskriver överföring av information mellan sändare och mottagare. Faktorer som påverkar denna överföring negativt identifieras enligt författarna som brus.

Foto: Illustration: Elsa Wikander/Azote

Både deltagare och guider har ofta varit nöjda med denna ordning. De intresserade deltagarna har fått ta del av guidens kunskap (ibland har de kanske mött en artkunskapens virtuos!). När samma expert skrivit foldrar och producerat skyltar, så har utformning och innehåll ofta styrts av idén om den faktabaserade förmedlingen. Modellen med överföring av faktakunskap – från sändare till mottagare – används i många sammanhang och faller väl in i Shannon och Weavers klassiska modell för att beskriva kommunikation. Om över­föringen misslyckas beror det, enligt modellen, på ”brus” – till exempel att guiden talar otydligt eller vid fel tillfällen så att deltagarna helt enkelt inte uppfattar vad som sägs. Lösningen blir då att tala tydligare vid rätt tillfällen.

Ett alternativt sätt att förstå kommu­nikation är som ett ömsesidigt växelspel, där mötet mellan guide, naturfenomen och besökare sker i en social interak­tion. Ett samspel där deltagarens egen förförståelse, språk för att sätta ord på upplevelsen, idéer om mötet med guiden och det som händer i relation till de andra deltagarna är minst lika avgörande för menings­skapandet som guidens väl uttänkta manus. Guiden i sin tur äger sitt språk för att beskriva exempelvis urskog, egna idéer både om vad som är viktigt att uppmärksamma och om vilka besökarna är. Både guiden och deltagarna tolkar i växelspel det som sker utifrån

Kommunikation kan i en annan modell förstås som ett ömsesidigt växelspel i en social interaktion. Den interpretativa triangeln beskriver relationen mellan deltagare, media och fenomen.

Foto: Illustration: Elsa Wikander/Azote

frågor som ställs och annat som händer i mötet. Den interpretativa triangeln beskriver denna relation.

Interpretation som förhållningssätt till kommunikation

Interpretation är ett förhållningssätt till kommunikation med rötter i USA:s nationalparker på 1950-talet. Journalisten Freeman Tilden fick då i uppdrag att skriva en instruktionsbok till personal som mötte besökare i parkerna. Han reagerade på det han uppfattade som ett ensidigt förmedlingsperspektiv och for­mulerade sex teser om kvalitet i det han kom att kalla interpretation, eller tolk­ning av natur- och kulturarv. Interpreta­tion enligt Tilden är ett slags konstnärligt uttryck –en tolkning av platsen, som likt musik, poesi och teater strävar efter att röra sig från det enskilda till helheter och tvärtom. Han poängterade betydelsen av intresse för deltagaren och det som uppfattas som relevant för och relaterar till besökarens erfarenheter och intressen. Att interpretation alltid strävar efter att stimulera och utmana till reflektion, och att bidra till att besöka­ren upptäcker ”större sanningar”, baserade på, men bortom fakta.

En av de mer tongivande personerna i den tradi­tionen är professor Sam Ham, USA. Han har under några år varit gästforskare vid SLU och samarbetat med CNV och svenska naturum. 2013 gav han ut boken Interpretation – making a difference on pur­pose där han samlat erfarenheter och slutsatser efter ett yrkesliv med fokus på interpretation. Ham utgår ifrån att de allra flesta naturvägledare vill ”göra skillnad” och lyfter fram Tildens ”provokation eller utmaning” som en central kvalitet för att bidra till detta. Med bas i kommunikationspsykologisk teori visar han hur det som kan göra interpretation till mer än underhållning och faktaöverföring är dess förmåga att stimulera deltagare till eget tänkande. Den tematiska interpretation som Ham förespråkar sätter fokus på ett bärande tema som verktyg för detta. En röd tråd eller sensmoral, där guide och besökare kan ”mötas”. Genom reflektion kring temat kan attityd- och beteendeförändringar ske, som i sin tur kan ”göra skillnad”, menar Sam Ham.

Många naturvägledare i Sverige välkomnar Hams teorier. Inte minst idén om hur teman kan bidra till att flytta fokus från faktaöverföring till aha-upplevelser. Tematisk interpretation avslutas inte med ett kunskapstest utan snarare med en fråga om vilka tankar som rör sig i huvudet på deltaga­ren. Vad som är en ”lyckad guidning” mäts, med den måttstocken, inte bara i besökarnas kunskap om vilka arter som finns i Tyrestaskogarna utan också i hur besökarna till exempel resonerar om enskilda människors engagemang i naturvård.

Lärande för hållbar utveckling

Artkunskap är en bristvara i vår tid, men så också att förstå arter i ett större sammanhang. Hackspettar hos naturum Söderåsen.

Foto: Eva Sandström

Men, invänder andra, för mig handlar kvalitet om att inte kommunicera alls: om att guida till ordlösa upplevelser som bygger relationer mellan människa och natur. I Tyresta ordnar man mind­fulness-övningar med skogen som fysiskt rum för besökare. Guider beskriver syftet inte bara som en hälsovårdande aktivitet utan också som ett insteg i ett relationsskapande med platsen och naturen.

I ett nordiskt projekt om naturvägledning som lärande för hållbar utveckling, som CNV deltagit i, argumenterade forskare för att det krävs mer än upplevelser av natur för att skapa engagemang. Kunskap om platsen, dess historia och värden, med fokus på de vägval som kan göras om dess framtid, beskrevs som en viktig grund för att naturen inte ska reduceras till en kuliss för meditation eller annat friluftsliv, med utövare omedvetna eller oberörda av utarmningen av biologisk mångfald som samtidigt smyger sig på. Möjlighet att delta i naturvård, som att slå en äng, restaurera ett vattendrag eller sätta upp holkar, bidrar till delaktighet, ägarskap och en känsla av att kunna påverka. Det kan fungera som mentalt skydd för en plats men också som lärande för hållbar utveckling.

Naturvägledning som arena för demokratisk dialog

Den tematiska interpretationen och dess fokus på att förändra attityder och beteende har också sina kritiker. Är ett tema vars syfte är att ”göra skillnad” på det sättet verkligen ett verktyg för att möta besökare och deras perspektiv? Eller är temat helt enkelt naturvägledarens medel att fokusera på ett perspektiv och utöva makt? Ska inte naturvägled­ning hellre vara en arena för demokratisk dialog? Jo, säger Sam Ham, allt handlar om vilket syfte du

som initiativtagare har med mötet och det behö­ver du vara tydlig med, åtminstone för dig själv. Tildens nutida efterföljare, de som kompetensut­vecklar personal i nationalparkerna i USA, har de senaste åren fokuserat på att lära ut tekniken ”faci­literad dialog”. Tanken är att bjuda in deltagare till utforskande samtal om känsliga och värdeladdade frågor i mötet med nationalparkerna och dess personal. Genom en ”arch of dialogue” bygger man ett gemensamt rum av förtroende med tydliga spel­regler för deltagarna. Med avstamp i besökarnas personliga värderingar samt kontroversiella frågor som parken rymmer görs ett ömsesidigt försök att fördjupa förståelse för olika perspektiv i spannet från det personliga till det allmängiltiga. Vad som händer med dialog-processerna i USA:s national­parker återstår att se. De kontroversiella frågorna saknas inte under den nya administration som tagit över 2017, men frågan är hur personalens instruk­tioner kommer att se ut?

CNV tar i handledningen Dialog för landskap upp verktyg för alla som är intresserade av att leda samtal i landskap. I mötet mellan människor i natur finns möjligheter till engagemang för och lärande om relationen mellan människa och natur. Oavsett vilken väg Peder och andra naturvägledare väljer i sin kommunikation med besökare – den reflekterande naturvägledaren behövs i vår tid.