TEMA: SKOGJag och några av mina vänner hade i höstas förmånen att guida ArtDatabankens personal, inklusive Johnny de Jong från CBM, i dalaskogen. En dag i verkligheten som slutade med att även de Jong fick erkänna att han var bestört.

Platsen var Oxbäcken i Mora och på en av exkursionspunkterna befann sig (oss ovetande!) en markägare som bara några dagar tidigare huggit ner träd med ringlav. Lokalen är känd av Skogsvårdsstyrelsen (SVS) sedan 15 år och har varit med som omslagsbild i Svensk Botanisk Tidskrift. Ändå hade inte SVS klassat denna lokal som nyckelbiotop eller informerat markägaren.

Under dagen förevisades bl a en avverkning av Mellanskog där 275åriga tallar huggits i nästan opåverkad gammelskog. På hygget strax intill hade det legat en solklar nyckelbiotop med en rad rödlistade arter. Deltagarna skakade på huvudet när de hörde att SVS inte klassat den som nyckelbiotop trots fynd av tjogtals med döda träd/lågor och signal/ rödlistearter som t ex rikligt med garnlav, kattfotslav, gammelgranslav, skuggblåslav på gran, violettgrå tagellav, vedtrappmossa, skogshakmossa, mörk husmossa, rosenticka. I landskapet omkring som nu snabbt fragmenteras finns violmussling, doftskinn, dvärgbägarlav, terpentinmossa, sågskapania, kornknutmossa, silkesporing på sälg och mycket mer.

ArtDatabanken och CBM besökte en dalaskog en dag. Själv har jag vistats där i över 20 år. Jag har nobbat i stort sett alla uppdrag gällande styrelseposter, arbetsgrupper och annat naturvårdsjobb bakom skrivbordet. Jag har varit tjänstledig från mitt jobb utan lön nästan varje sommar. Min tid har jag lagt i skogen, främst gammelskogen. Det har blivit många dagar. De första 10-15 åren fram till mitten av 1990-talet var det slakt, slakt och slakt. Sedan vände det. Idag är alla verbalt överens om tagen. Men när jag åker runt i samma skogar och hör detta mässande bakgrundsbrus om förbättrad naturhänsyn mår jag ganska illa. De sista fragmenten saboteras nu systematiskt och välplanerat. Träd som sparas på hyggen blåser ned och tas till ved, produktiv skog huggs medan skogar av impedimentkaraktär lämnas vid myr och bergsskravel som bevis för den nya välvilligheten osv. Snacket om enstaka misstag är larv. Förutom juridiskt skyddad skog finns det bara ytterligare två kategorier – huggen skog och ännu inte huggen skog.

FSC är inledningen på den sista träskvandringen där naturvårdarna nu går ner sig i sina naiva föreställningar om att det blivit så mycket bättre. Naturvårdarna blir med lätthet bortdribblade av skogssidans företrädare eftersom de senare vet hur ett rävspel ska spelas. Den som läst WWF:s och SNF:s nya FSC-rapport häpnar. Så mycket text till så få exempel, och så mycket försvar och undanflykter från skogsvandalerna. Under samma tid har Anders Delin plockat fram en skandallista med över 200 platser där skogen fått stryka på foten. Och dessa exempel kommer från några få aktiva personer. Hur illa står det då inte till? Hur vore det med en rapport som granskar hur SNF och WWF skött arbetet med FSC-processen och skyddet av artrika miljöer? En granskning av SVS behövs inte, vi vet att den alltför ofta inte klarar sina uppdrag utan går skogsnäringens ärenden.

En längre tid har varningsflaggan hissats från norra delen av Sverige. Men verkligheten har ändå inte nått fram till skrivbordsfolket i Stockholm och Uppsala på grund av att de inte orkar med verkligheten. ”Inga mer förstörda nyckelbiotoper på bild i Sveriges natur” utropade tidningens redaktör. Nej, det vore väl för tråkigt om SNF:s medlemmar fick se att den officiella mediabilden inte bara krackelerat, utan att den nu faktiskt rasar ner framför ögonen på oss alla – utom dem som väljer att vara blinda.