Konventionen om bio­logisk mångfald (CBD) inkluderar genetisk mångfald och genetiska resurser. Efter att ha hamnat lite i skymundan har det nu i och med Sveriges etappmål ”Kunskap om genetisk mångfald” blivit bråt­tom att på allvar arbeta med denna dimension av biologisk mångfald inom förvaltning.

På uppdrag av Naturvårdsverket sammanställdes en rapport under 2020 av forskare på Uppsala och Stockholms universitet för att belysa kunskapsläget och föreslå startplan för att övervaka och kartlägga genetisk mångfald. För att lyfta ämnet, utbyta kunskap, samt ge en bild av myndigheternas pågående och planerade arbete, arrangerade Uppsala universitet ihop med SLU Centrum för biologisk mångfald en digital konferens med titeln: ”Vi måste prata om genetisk mångfald: Hur, vad, och varför ska den övervakas?”

Pilotprojekt för pollinatörer

Vid konferensen presenterades rappor­ten om övervakning av genetisk mång­fald (ännu ej publicerad) av författarna, Diana Posledovich och Linda Laikre, Stockholms universitet; och Robert Ekblom, Uppsala universitet. Sextio arter listas som prioriterade för över­vakning av genetisk inomartsvariation och aspekter som taxonomisk bredd, status och användning (exempelvis röd­listan och jakt) beaktas. Det ingår även en riktad satsning mot pollinatörer och där stödjer Naturvårdsverket nu två pilotprojekt: nämligen framtagning av ett referensgenom (åkerhumla, Bom­bus pascuorum) och studier av genetisk inomartsvariation (rapsfjäril, Pieris napi). Den genetiska övervakning av rovdjur som pågått i över 15 år föreslås utveck­las, och rapporten betonar vikten av långsiktighet och säkerställd finansie­ring för program som startas.

Forskare från Uppsala universitet beskrev under konferensen kunskaps­läget inom flera områden av genetisk mångfald. Det beskrevs hur genetisk övervakning hjälper oss att förstå järvens populationsutveckling, och hur Sveriges granar har olika genetiska kluster som troligen är ett resultat av naturlig invandring från nord och syd, infört genetiskt material, och anpass­ning till lokala klimatförhållanden. Men behövs alltid genetisk data för att arbeta med genetiska frågor inom förvaltning? Nej, sa Nina Sletvold, och visade att för växter kan man avgöra om ”genetisk räddning”, som är ett sätt att hjälpa utsatta arter, är värt att prova genom att mäta avståndet mellan populationer, samt antalet individer i populationen. Genetisk diversitet hos mikrober behandlades också och här avses normalt inte bara inomartsvari­ation utan hela mikrobsamhället och kopplingen till ekologiska funktioner. Varje presentation efterföljdes av en diskussion med frågor från publiken och den fortsatte även på det chattfo­rum som fanns tillgängligt.

Havsarter ska övervakas

Forskningen inom genetisk mångfald har tagit stora kliv de senaste åren och teknikutvecklingen inom sekvense­ring och analys pågår fortfarande. De deltagande myndigheterna (Natur­  vårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten, Skogsstyrelsen, Jordbruksverket) belyste hur svårt det är att från förvaltningssidan hålla sig uppdaterad. Förvaltningens mål är att bibehålla genetisk diversitet eller att upptäcka negativa förändringar och försöka förbättra statusen om nödvändigt.

Havs- och vattenmyndigheten visade hur de påbörjat sin genetiska övervakning av flera arter (torsk, lax, sill, ålgräs) i samarbete med flera universitet och även föreslagit bevarandegene­tiska gränsvärden.

Skogsstyrelsen arbetar idag främst med beva­randet av genresurser genom att skydda skog med inhemska arter över deras utbrednings­område, men ingen genetisk data samlas in. För att övervaka den genetisk inomartsvariationens och förädlat materials förmåga att möta klimatförändringar och skadegörare behövs samarbeten med till exempel universiteten. Jordbruksverket presenterade hur deras arbete har fokuserat på den odlade genetiska mångfal­den – en viktig del av de genetiska resurserna, som inklusive de vilda släktingarna är i behov av bättre kartläggning, för att förbättra beva­randearbetet och användning av till exempel grödor (läs mer i artikeln av Jens Weibull, Jord­bruksverket, i detta nummer av Biodiverse).

Viktigt möte

Dagen avslutades med gruppdiskussioner om hur genetisk mångfald kan ingå i förvaltning och miljöövervakning. Det stod klart att det finns ett glapp mellan forskningen och för­valtning och behovet av kunskapsutbytet är stort. Enkla och klara riktlinjer efterfrågas från myndigheter, men i en komplex fråga med olika organismgrupper som skiljer sig i aspek­ter såsom generationstid och utbredning är de generella svaren få från forskarna.

Rapporten om övervakning av genetisk mångfald har dock lagt grunden, och ett tätare samarbete mellan forskare och förvaltning är nödvändigt för upprätthålla vetenskaplig tyngd i arbetet med att bevara och övervaka genetisk mångfald. Detta är inte lätt att uppnå med olika synsätt, motivation och intressen, men delta­garna var överens om att möten som detta var givande i den processen och bör återkomma i någon form.

Stora bilden: Åkerhumlan (här representerad av underarten arktisk åkerhumla, Bombus pascuorum smithianus) är en vanlig pollinatör i landskapet vars genetik studeras vid Naturhistoriska riksmuseet och Stockholms universitet. Arten kan bli en del av den genetiska övervakningen och nu pågår arbetet med att ta fram ett referensgenom. Foto: Jovanka Studerus. Till höger: Antalet individer i en population av orkidén brudsporre (Gymnadenia conopsea) kan användas för att skatta dess genetiska variation. Foto: Linus Söderquist

Läs mer på konferensens hemsida med presentationer: www.biologi.uu.se/gendiv2020