Naturens ”strävan” efter förverkligande av mångfald kanske sammanfaller med människans djupaste behov?
Foto: Judit Martin
TEMA: SKYDDAD NATUR Människans relation till naturen bestäms av kulturen. Finns det möjlighet till gemenskap i stället för kontroll?

I artikeln Långsiktigt hållbar förvaltning i nr 3 2009 uttrycktes en vanlig hållning kring relationen kultur – natur. Författaren tycks utgå från att egoistisk girighet är en av människans starkaste och mest okontrollerbara inneboende egenskaper. Han accepterar att filosofiska antaganden ligger till grund för kulturen men menar att den mänskliga egoismen är ett ständigt hot mot naturen. Därför måste mänskligt beteende alltid kontrolleras. I synen på egoismen och girigheten som basala mänskliga drivkrafter uttrycker författaren själv uppenbart en av vår egen kulturs grundläggande filosofiska hållningar.

Vi föreslår att den mänskliga egoismen granskas ur ett kulturligt perspektiv. Antaganden om det isolerade jaget och den starka fokuseringen på individen är uttryck för vårt eget kulturella förståelserum och färgar vår tolkning av världen. Konflikten egot/helheten är en av de dualismer som präglar vår tolkning. Andra exempel på dualistiskt tänkande är de uteslutande kategoriseringarna rationalitet – känsla, tillväxt – stagnation, aktiv – passiv, och inte minst: människa – natur.  Människan ses i detta sammanhang som något kvalitativt helt annat  än naturen. Den historiska följden av denna föreställning blev att det rentav var människans plikt att ta för sig av den gudagivna naturen. Den andra ytterligheten av ett sådant dualistiskt synsätt är den eko-fascistiska hållningen, där man inte ryggar för tanken om utplånande eller stark reducering av mänskligheten för naturens bästa. Den vanligaste konsekvensen är nog att man utgår från att människan i sig är ett hot mot naturen, och att den ”naturliga” mänskliga egoismen ständigt bör kontrolleras.

Mångfald – en väg till gemenskap?

Det är vanskligt att definiera vad som är naturligt hos människan. Vi törs ändå anta att människan som art präglas av förmåga till men också behov av att gestalta mångfald. Därmed har vi också en fantastisk anpassningsförmåga. Vår natur ger möjlighet till en mångfald av uttryck: girighet, kärlek, samhörighet, egoism och så vidare. Kulturen är den struktur som avgör vilka förmågor och möjligheter vi i slutändan huvudsakligen uttrycker. Vilka vi tror oss vara, hur vi förstår oss själva och våra relationer till varandra och naturen säger antagligen mer om kulturen än om den mänskliga naturen. Behov av och möjlighet till mångfald är kanske just vad vi har gemensamt med naturen. Naturens ”strävan” efter förverkligande av mångfald kanske sammanfaller med människans djupaste behov? En hårt driven skog och en utbränd människa är kanske båda uttryck för kulturens dualistiska ”mångfaldsblindhet”?

Möjlighet till ny förståelse

Det är viktigt att tolkningen av miljöproblemen omfattar mänskliga problem. Då behövs fördjupade frågeställningar om kulturens betydelse för miljöproblemen. Den dualistiska hållningen bör granskas. Gränser kan förskjutas; kanske går en gräns mellan samhällsstruktur å ena sidan, och människa och natur å andra sidan? Kanske både vi och naturen bör skyddas mot ett konkurrensinriktat, tillväxtfokuserat kontrollsamhälle? Bra, långsiktigt hållbara, lösningar kan kanske utvecklas ur solidaritet, med utgångspunkt i människans och naturens gemensamma behov av att gestalta icke-dualistisk mångfald.