Ratar potatisar. ”... de stygga Swinen fingo icke af sig at äta en enda (potatis), utan upsnokade Bröd och andra mutor ...” skriver Linné om de kräsna grisarnas matvanor. Foto: Urban Emanuelsson
TEMA: LINNÉGrisarna ratar potatisar och kor som tuggar smörblomma får plikta med sina liv. Det är några av Linnés slutsatser från sina studier av husdjurens födoval.

De areella näringarna tillhörde Linnés många intresseområden, såväl teoretiskt som praktiskt. Efter att ha förvärvat Hammarby bedrev han själv framgångsrikt lantbruk på sina ägor. Han höll hästar, kor, får, svin, höns, kalkoner och gäss. Boskapsskötsel och jordbruket hade han insupit med modersmjölken. Förutom övriga husdjur hade fadern även duvslag och bikupor i trädgården. Timjan, blåeld och kungsljus planterades enkom för binas skull. Linné älskade hundar och i bevarade anteckningar berättar han om en hund som var honom mycket kär då han ännu var pojke: ”han gick aldrig uhr gården då jag war borta wid skolan ¼ åhr, men den dagen jag skulle koma hem, gik utom gården, ylade hela dagen till jag kom, då han mötte mig med 1000 frög[de]sama affecter”.

Dödlig sprängört

Att husdjursskötseln kunde förbättras och bli till större gagn för såväl den enskilda hushållaren som nationen insåg Linné tidigt. Han förespråkade import av spanska får och kinesiska svin för att förbättra den inhemska djurstocken. Själv försökte han förvärva norska hästar, medveten om deras goda standard.

Sökarljuset var också tidigt inriktat på att göra observationer av djurhållning, något som kom att utgöra en viktig del av Linnés vetenskapliga program. Reseberättelserna bär vittnesmål om detta. Redan i den lappländska resan studerar han renskötseln ingående. Känt är hans intresse för sprängörten (Cicuta virosa), som han 1732 träffar på i Tornedalen. Han ansåg den vara orsaken till den dödliga farsot som härjade bland kreaturen i området. ”Växten bör utrotas”, blev hans sinistra slutsats i Flora svecica (1755 ), även om han noterade att den var en nyttig och omtyckt föda för getter.

Husdjursdietiskt forskningsprojekt

Ett ämne som särskilt upptog Linnés intressen var husdjurens föda. I Medelpad ser han 1732 att korna undviker stormhatt, och drar slutsatsen att de oskäliga djuren av naturen lärt sig att undvika det som är farligt. Under ett besök i Norge 1734 observerade han betande hästar. Han fascineras av att hästarna ratade för dem skadliga växter. Uppenbarligen åt de en rad olika arter, men undvek sorgfälligt andra. ”Man ryckte dem upp för honom, men han wille doch icke smaka dem”, skriver han. Av Flora lapponica (1737) framgår att ett forskningsprojekt om husdjurens födoval därmed tagit form. Liknande observationer gjorde Linné också annorstädes. Sommaren 1746 skriver han om smörblommor att ”dem Skaparen privilegierat för hästar och fänaden”, medan nötkreaturen som äter dem ”måste plikta med sin hälsa eller liv”. Han uppmanar till insamling av ytterligare data i ämnet.

När Linne sommaren 1749 kom till godset Tunbyholm i Skåne lät han till och med utföra ett experiment: ”Wi läto hela hopen Swin köras in på gården, och för dem utkastades en ansenlig hop av Potatoes rötter, som i sand uti källaren hela wintern blifwit wäl förwarade, at göra försök om Swinen skulle äta dem […]. Men de stygga Swinen fingo icke af sig at äta en enda, utan upsnokade Bröd och andra mutor, som kastades ibland rötterna; men kunde ändå icke förmås, at tugga en enda rot”.

Han ger oss därmed en direkt inblick i forskarverkstaden där Linné höll på att fullfölja sin studie av husdjurens födoval. Metoderna varierade, ibland nöjde han sig med observationer, som under den lappländska resan 1732 när han antecknar vad renen äter, ibland företog han direkta experiment som här i Skåne. Studien resulterade i avhandlingen Pan svecicus, om husdjurens föda, som lades fram i december 1749. Den baseras på över 2 000 experiment och är en genomgång av över 800 växtarter. Studien visar att nötkreaturen ratade 218, getter 126, får 141, hästar 212 och svinen 171 växtarter som foder. Långt senare kom ytterligare en avhandling, Botanico-oeconomica de esca avium domesticarum (1774) om fjäderfänas föda. Linné – här i direkt samarbete med respondenten Petrus Holmberger – redovisar hönsens, kalkonernas, gässens och ankornas foderväxter.

Nationell nytta

Dessa studier ingick i ett större forskningsprojekt, som involverade flera av Linnés studenter och resulterade i ytterligare avhandlingar, nämligen om fåret (1754), renen (1754) och svinet (1759). De ger en spännande inblick i hur forskningen kunde organiseras och tron på vetenskapens nationella nytta. Förutom uppgifter om djurens föda innehåller avhandlingarna detaljerade data om de olika husdjurens betydelse och nytta för befolkningen vid 1700-talets mitt. Projektet engagerade flera av Linnés studenter, men fullföljdes aldrig. Planerna bör ha omfattat monografier även över geten, hästen och kon. Däremot presiderade Linné vid samma tid för ytterligare två dissertationer om tamdjur, nämligen en om hunden (1753 ) och en om marsvinet (1754), som knyter an till samma tematik. Tillsammans utgör dessa husdjursmonografier goda exempel på de djurstudier som Linné hade utvecklat till ett av sina särmärken.

Avhandlingarna om husdjuren finns från och med våren 2007 utgivna i svenska översättningar varför Linnés lite bortglömda forskningsprojekt nu blivit tillgängliga för vår tids läsekrets.