Hur vill vi att fäbodarna ska se ut i framtiden? Antalet fäbodar i drift minskar i och med att brukarna får problem varpå skogen växer igen. Vilka hävdgynnade skogsarter försvinner när kor, får och getter slutar med fritt skogsbete?
Foto: Håkan Tunón
TEMA: TRADITIONELL KUNSKAPFortfarande brukas fäbodar i Sverige på nästan samma sätt som för hundra år sedan. Fäbodbrukare påpekar att deras verksamhet inte bara handlar om försörjning utan också om ett sätt att leva.

Fäbodarna är lokalsamhällen med traditionellt livssätt relevant för bevarandet och det hållbara nyttjandet av biologisk mångfald.

Fäbodbruk innebär att ett jordbruksföretag genom särskild bosättning i utmark optimerar villkoren för säker fodertillgång. Det är ett familjejordbruk byggande på sedvanerätt till fritt skogsbete. Eftersom det finns få fäbodar i Sverige har de fått en särställning genom att samhället har sagt sig prioritera dem.

Gynnsamma beslut

År 2001 föreslog Riksantikvarieämbetet regeringen åtgärder för att gynna en hållbar utveckling för landets fäbodmiljöer. Målet skulle vara ett levande fäbodbruk som är hållbart – såväl ekonomiskt som miljömässigt och kulturellt. Därför inrättade Riksantikvarieämbetet ett nätverk tillsammans med Naturvårdsverket, Jordbruksverket, Skogsstyrelsen, Glesbygdsverket och Livsmedelsverket för sådana frågor.

I rapport 4815 från Naturvårdsverket redovisades en nationell bevarandeplan för odlingslandskapet och markeras att vissa jordbruksmiljöer finns i hävd i så liten omfattning att samtliga är nationellt viktiga att bevara. Fäbodarna hörde till de dessa. Riksdagen har godkänt rapporten och regeringen har i regleringsbrev 1999 gett länsstyrelserna i uppdrag att genomföra planen.

Jordbruksverket har ansvaret för bevarandet av husdjurens genresurser. Mångfaldskonventionen prioriterar ett bevarande in situ. Inom miljöstödsprogrammet som administreras av Jordbruksverket finns också ett ekonomiskt stöd för de djurägare som håller utrotningshotade lantraser. Dessutom finns stöd för skogsbete och andra naturbetesmarker samt fäbodmiljöer. Senast år 2010 ska det finnas ett tillräckligt antal individer för att långsiktigt bevara inhemska husdjursraser i Sverige.

Det nationella målet är att fäbodmiljöernas historiska och biologiska värden ska bevaras och stärkas. Detta speglas även i fäbodlänsstyrelsernas regionala miljömål. Samhället frågar här efter särskilda tjänster som genererar hävdade, attraktiva landskap, naturlig, semidomesticerad och domesticerad biologisk mångfald samt bibehållande av brukningsformens speciella kulturella och rekreativa värden.

Motverkande miljömål

Så långt låter allt bra men mångfaldskonventionen har även lett till andra mål. Det ”skogsskydd” där stora arealer ”naturskog” omvandlas till reservat och biologiska värden bevaras genom att skogen lämnas orörd grundas på en historisk felsyn. Man har tänkt bort människans roll i skogens historia. Förr hade skötseln av fäbodskogen ett eget namn, ”mulbetesrensning”. Kunskap om nyttjandet av skog i bruket av jorden är nödvändig. Det biologiska kulturarvet, är en viktig del av agrar- och ekonomihistorien, som inte gynnas av ohävd. Många viktiga biologiska betydelsebärare försvinner när skogsbetesmark växer igen.

Björn, järv, lo, varg och kungsörn ska finnas i svenska faunan. Men här har man inte insett konsekvenserna för fäbodbruket. Den allmänna skyddsjakten på björn och lo som förekommer är enbart populationsreglerande och meningslös som förebyggande åtgärd. Det saknas även regionala förvaltningsplaner för hanteringen av rovdjursproblem.

Rovdjursproblemen är inte heller klart definierade. För fäbodbrukare utgör dödade djur toppen av ett isberg. Vanligen består problemen av obehag orsakade av rovdjursstörningar. Tillvaron blir olidlig för fä och folk. Frågan är hur otrygghet, psykiskt lidande och andra indirekta skador ska betraktas. Abortering, fertilitetsstörning, långa kalvningsintervall (när dräktighet till slut sker) och nödslakt är några dolda resultat av rovdjurskonfrontationer. Om rovdjursstörningar eller annat gör att en brukare måste överge sitt traditionella fäbodbruk med fritt bete innebär det att hela fäbodskogens biologiska värden skadas.

Rovdjuren påverkar livsmedelskvalitén. Mjölk är en känslig råvara och bryts produktionskedjan, exempelvis av åtgärder mot rovdjur, blir den lätt otjänlig. Ett särskilt regelverk styr hygienen vid livsmedelstillverkning som ska saluhållas. Riskerna har gjort att man på en del turistiskt attraktiva fäbodar, men med rovdjursstörningar, har upphört med livsmedelsförädling.

Det är rimligt att alla merkostnader som fäbodbrukare drabbas av på grund av rovdjur i arbetsmiljön ersätts av samhället. Förutsättningarna för ersättningsnivåer ska fastställas är givetvis vad som rådde innan rovdjursproblemen uppstod.

Svårt att förebygga skador

Till skydd för betesdjur rekommenderas normalt rovdjurssäkra hägn. Hänsyn tas då inte till skador orsakade av att rovdjur stressar tamdjuren genom närvaro utanför hägnet. Länsstyrelsen har möjligheter att lämna bidrag till förebyggande åtgärder. För fritt skogsbete finns inga tillfredsställande tekniska åtgärder som ger ekonomiskt försvarbara resultat. Bevakning genom vallare kan vara en möjlighet, men arbetsmiljölagstiftningen ser stora rovdjur som en risk för arbetsskada. Vallare behöver utbildning i skydd mot rovdjur. Ensamarbete bör undvikas och i varje fall ska kommunikationsmöjligheter finnas. Arbetsmiljöverket påpekar att skyddsjakt kan bidra till att minska riskerna för olyckor.

Länsstyrelsen har möjlighet att vid skada eller olägenhet ge tillstånd att avliva enskilda individer av björn och lodjur som orsakar problem (honor med ungar är fridlysta). Riktad skyddsjakt efter björn, varg, järv eller lo kan i princip ske efter tillstånd från Naturvårdsverket. Fäbodbrukare kan emellertid sakna jakträtt. Brukarna är sällan jägare och kan inte avliva ett stort rovdjur. Det kan inte förutsättas att fäbodbrukare med hjälp av vapen, på egen hand ska behöva lösa de problem rovdjur orsakar i arbetsmiljön.

Splittrat ansvar, dålig kunskap

Fäbodbrukare har ansvaret för sina djurs välbefinnande. Om betesdjur skräms på flykt av rovdjur kan det bedömas som bristande tillsyn. Sådant ska kommunerna anmärka på. De har författningsenligt inget att göra med rovdjursstörningar, och därför ska det inte vägas in i bedömningar. Ansvaret läggs på brukaren, något som gör att man som djurhållare drar sig för att tala om att djur har flytt. Situationen är orimlig och främjar inte djurskyddet. Reglerna behöver ses över.

Man måste kunna hävda att det är en förebyggande åtgärd att fånga in tamdjur innan de rivs av rovdjur och att viltskadeanslaget ska kunna användas för att bekosta insatser när det är sannolikt att rovdjur kan vara eller bli inblandade. Rovdjur får inte lära sig att betrakta tamdjur som bytesdjur.

Ibland har myndigheterna dålig kunskap om sina egna befogenheter och andras ansvarsområden. Åtling för stora rovdjur är ett sådant exempel. En myndighet får inte heller, vilket har förekommit, kräva att miljöstöd för ett ändamål, t.ex. fäbodbete, ska bekosta förebyggande av rovdjursskador. För detta ska de allmänna medlen användas som är anvisade för ändamålet, även om anslaget är begränsat. Inte heller kan en myndighet kräva att en näringsidkare ska minska omfattningen av en etablerad verksamhet för att denne ska få mer tid att hantera rovdjursproblem.

Till fäbodbrukets traditionella livsstil hör också att kunna arbeta utan elektricitet, vatten från kommunal ledning eller borrad brunn. Det extensiva bruket med lägre energiinsatser än uttag är betydelsefullt att kunna studera bland annat utifrån hållbarhetssynpunkt. Det är bland annat detta som bidrar till bevarandeintresset.

Flera av varandra oberoende myndigheter med specifika ansvarsområden påverkar traditionell fäboddrift negativt. Myndigheterna har även olika förhållanden och förhållningssätt till lokal och traditionell produktion. Regelverket för fäbodbrukaren är omfattande och komplicerat och inte avsett för fäbodproduktion. Ett exempel är EU-rådets direktiv 98/83/EG om vatten. Myndigheternas visar ringa kunskap om fäbodbrukets förutsättningar genom att föreslå ett avskaffande av ägofredslagen 1933:269 bara för att den är gammal.

Hänsyn till kulturmiljöer, och även fysiska skillnader i storlekarna mellan moderna djur och gamla raser, kan ge skäl till dispenser för krav på djurutrymmen etc. Även vissa generella djurskyddskrav kan behöva modifieras av samma anledning. För beräkning av foderstater och bedömning av hull och konstitution i övrigt behöver de gamla lantrasernas status och förutsättningar beaktas.

Förnuft och samarbete

Det är viktigt att en av samhället prioriterad verksamhet inte hindras av okänsligt generaliserande regler. För att bevara fäbodbrukarnas seder, bruk, idéer och annan kunskap samt skapa ett gott klimat mellan fäbodbrukarna och berörda myndigheter är det viktigt:

  • att förnuft används vid tolkning av regler och föreskrifter utan att avkall ges på dess syfte
  • att myndigheter delar ansvar och har vägledande roller för totala verksamheter samtidigt som specifika kontrollfunktioner upprätthålls
  • att tjänstemän har praktisk erfarenhet inom hela sitt verksamhetsområde likaväl som teoretisk kunnighet.

Regeringens mål är att minska regelverkens administrativa börda för små företag och framhåller att komplicerade regler och krav innebär större belastningar på småföretagare än på större företag. En förenkling önskas så att en onödig byråkrati kan minskas. Genom SimpLex-förordningen 1998:1820 säger regeringen att ”regelförenkling skall bidra till bättre tillväxt och sysselsättning”.

Riokonventionen kräver att samarbete ska uppmuntras mellan statliga myndigheter och med den privata sektorn för att utveckla metoder för hållbart bruk av biologisk mångfald.