Om man vill förebygga och begränsa transportinfrastrukturens negativa effekter, är en mycket viktig fråga vilka egenskaper hos olika arter som gör dem känsliga för transportinfrastruktur och trafik. Man kan analysera detta genom att titta på arternas beteende i samband med vägar och järnvägar, deras reproduktionsförmåga, rörelsemönster, naturliga populationstätheter och trofiska interaktioner. Tabellen visar tänkbara fokusarter för planering av trasportinfrastruktur på olika skalor och med olika effekter.
TEMA: INFRASTRUKTURNaturen är full av indikatorer, olika arter med speciella känsligheter som signalerar olika tillstånd i miljön. Nu utvecklar forskarna ett nytt system för vägplanerare med så kallade fokusarter som verktyg för infrastrukturplanering.

Rödlistade arter hotade av transportinfrastruktur i ett globallt perspektiv. Observera att skalan är logaritmisk.

Transportinfrastruktur och trafik berör populationer och individer på många olika sätt. Fysisk förlust och förändring av livsmiljöer, direkt mortalitet och störning räknas till de främsta negativa effekterna av transportinfrastruktur lobalt (se figur). Transportinfrastruktur, som är linjär till sin karaktär, skär landskapen och leder till fragmentering och isolering av livsmiljöer och i vissa fall även populationer. Den mest uppenbara effekten av trafiken på arter är att många djur dödas av trafiken – en påverkan som inte nödvändigtvis har stor ekologisk betydelse, men som märks tydligt av människor och leder till mer allmänna diskussioner om relationen mellan transportinfrastruktur, trafik, säkerhet och även etiska frågor.

Bra kunskap om transportinfrastrukturens ekologiska effekter är nödvändig för att kunna utveckla fungerande verktyg för att bedöma infrastrukturens ekologiska hållbarhet. När det gäller biologiskmångfald har man i planeringsprocesser använt arter, deras förekomst, bevarandestatus och ibland även fördelning och funktionalitet av deras livsmiljöer. Dock fattas fortfarande kunskap om hur man kan använda arter och deras krav på ett mer systematiskt sätt i planeringen. En viktig fråga är vilka arter som är mest lämpliga.

Arter som planeringsverktyg

Användning av arter i samhällsplanering är ett ganska nytt fenomen. I systematisk naturvårdsplanering är det mest artförekomst som är av intresse för att bygga optimala nätverk av skyddade områden. Även försök att integrera skyddade områden i andra typer av markanvändning som innehåller livsmiljöer i produktionslandskapen har gjorts inom landskapsplaneringen med arter som hjälpmedel. Detta har tillämpats i skogslandskapet och i urbana miljöer.

Ett annat exempel är signalarter, ett begrepp som tillämpats i Sverige för att identifiera skyddsvärda skogsområden, så kallade nyckelbiotoper. Också paraplyarter, vilka kan beskrivas som arealkrävande arter vars förekomst innebär att också andra arter finns i en viss miljö, har använts i naturvårdsplanering på landskapsnivå. På liknande sätt har man använt så kallade fokusarter (eng. focal species), en variant av indikatorarter som genom deras känslighet för olika typer av mänsklig påverkan kan representera många andra arter som också påverkas.

Kriterier för fokusarter

I forskningsprogrammet INCLUDE försökte vi på ett systematiskt sätt söka arter som kan vara användbara för bedömningen av vilka effekter transportinfrastruktur och trafik har på biologisk mångfald i norra Europa. Vi började med att definiera vilka egenskaper en ”ideal fokusart” skulle ha utifrån olika typer av kriterier. Sedan gjorde vi en systematisk granskning av taxonomiska grupper med avseende på de olika kriterierna för att hitta de arter som skulle kunna fungera bäst i planeringssammanhang.

Det viktigaste kriteriet var att potentiella fokusarter måste vara känsliga för påverkan från transportinfrastruktur eller trafik. Här begränsade vi oss till bedömningen av följande negativa effekter: barriär, störning, mortalitet och habitatfragmentering. Arten bedömdes som lämplig om empirisk kunskap om sådan känslighet fanns. Ett antal tekniska kriterier tillkom som ”kompatibilitet” av arternas ekologiska egenskaper på olika planeringsskalor, tillgänglighet av förekomstdata, möjligheter att utveckla och tillämpa modeller som förutsäger effekterna av transportinfrastruktur i konkreta planeringssituationer och även vilken effekt olika åtgärder har. Fokusarter borde även ge möjlighet att mäta i vilken grad föreslagna lösningar motsvarar de rådande miljömål som gäller biodiversitet. Ett annat kriterium var graden av ”paraplyfunktion” det vill säga i vilken omfattning en fokusart kan representera andra arter. Slutligen har vi använt ett antal ”sociala” kriterier som i stort beskriver artens relation till samhällsutveckling och i vilken grad fokusarten i fråga kan fungera som en hjälp för att förmedla viktiga miljörelaterade problem till olika aktörer under planeringsprocessen. Artens betydelse i samhället kunde både länkas till officiell bevarandestatus (hotade arter), ekonomisk betydelse (vilt), estetiskt värde eller allmän uppskattning, och slutligen även hotbild relaterad till viltolyckor.

Fokusarter för olika skalor

Exakt vilka arter som kan fungera som fokusarter i planering av transportinfrastruktur beror mycket på i vilken sammanhang de skall användas. Vi föreslår ett antal artgrupper som enligt våra kriterier är mest lämpliga för bedömning av olika effekter av transportinfrastruktur i olika rumsliga skalor. De omfattar däggdjur, fåglar och amfibier, men även fiskar och insekter verkade vara bra kandidater (se tabell).

På de största skalorna (nationella och internationella) kan stora rovdjur eller klövdjur fungera bra av flera anledningar. Deras känslighet för transportinfrastruktur och trafik är väl dokumenterad och omfattar i princip alla fyra effekterna. Prediktiva GIS-baserade modeller finns redan och tillämpas på flera ställen i Europa. Slutligen finns även ett stort samhällsintresse för arterna. Exempel kan vara älg, varg eller lo. Eftersom bevarande av de stora rovdjurens populationer ofta kräver ett internationellt samarbete kan de kopplas till strategisk planering på europeisk nivå.

På landskapsnivå kan också klövdjuren samt några medelstora däggdjur fungera bra som fokusarter för bedömning av fragmenterings- och barriäreffekter, liksom för att förebygga direkt mortalitet vid viltolyckor. En särskild typ av fokusarter är de som är känsliga för fragmentering av akvatiska miljöer. Det kan handla både om semi-akvatiska däggdjur (t. ex. utter) eller fiskar (t. ex. öring).

På den lokala nivån kan mindre däggdjur (t. ex. igelkott), groddjur (t. ex. vattensalamandrar), kräldjur (t. ex. snok) och även vissa insekter (t. ex.  hotade fjärilsarter) ge information om möjliga barriäreffekter och i viss mån även fragmentering av livsmiljöer, medan olika däggdjur, fåglar, kräldjur och groddjur känsliga för mortalitet kan vara hjälpmedel för placering av åtgärder. Identifieringen av lämpliga fokusarter är bara ett första steg i processen som skall leda till ett fungerande system där olika arter används rutinmässigt som en del av miljökonsekvensbeskrivningar. Ett sådant system kan tillämpas som GIS-baserade verktyg där prediktiva habitatmodeller för olika fokusarter används för att testa i vilken grad olika miljömål uppfylls vid olika lösningar på transportinfrastrukturproblem.