CBM har gjort en enkätundersökning för att få en inblick i den traditionella skötselns roll i bevarandet av naturvärden.
Artikel 8j:s text om nyttjandet av ”traditionell kunskap, innovationer och sedvänjor hos ursprungliga och lokala samhällen med traditionella livssätt som är relevanta för bevarandet och det hållbara nyttjandet av biologisk mångfald” väcker frågor som ”Vilken kunskap är relevant?” och ”Vilka samhällen har traditionella livssätt?”. Eftersom artikelns huvudrubriken är in situ-bevarande, så ansåg vi att dagens regionala och lokala naturvård borde vara värd att granska. Vi valde därför att undersöka kommuner och länsstyrelser.
Ett urval av kultur- och naturvårdsarbetare på tio länsstyrelser runt om i Sverige och motsvarande på kommunerna i samma län fick via e-post en enkät huruvida traditionell folklig kunskap tillämpas i kulturoch naturvårdsarbetet. Detta gjordes för att avgöra bruket av traditionell kunskap inom arbetet med både kulturmiljövård och naturvård.
Regional naturmiljövård
Naturvårdsavdelningarna på samtliga tillfrågade länsstyrelser svarade att de använder sig av folklig kunskap inom sitt arbete. Man använde sig av slåtter, bete och hamling av träd. Länsstyrelserna menade att det är framförallt kunskapen om metoden, tiden för aktiviteten och exaktare detaljer, t.ex. vilka och hur många djur som krävs för en viss typ av bete. Västerbottens län nämnde även naturvårdsbränning, naturvett (kunskaper om hur man beter sig i naturen och hur och vad man kan nyttja naturen till), dammängsskötsel (våtmarker som fodertäkter) och ledskötsel (gamla traditionella vandrings- och skidleder) som lämpliga områden för tillämpning av traditionell kunskap. Uppsala och Kalmar län nämnde att traditionell kunskap även användes vid exempelvis rådgivning för skötsel av alléer, stenmurar och då lantbruk ska skötas inom ramen för vad som är ekologiskt.
Kulturmiljövården på länsstyrelsenivå
Under senare år har det ofta upprepats att kulturmiljöer är mer än bara kulturminnen utan det inkluderar även kulturlandskapet och det biologiska kulturarvet. Därför pratar man numera om kulturmiljövård. Det finns därför många gånger ett överlapp mellan arbetet inom kulturmiljövården och naturvården, vilket framgick av enkätsvaren. Den traditionella kunskapen kommer därför också till användning då ”kulturminnen” ska vårdas. Det kan röra sig om kunskap om vilka metoder och vilket virke som behövs för renovering av gamla timmerhus. Naturvården bidrar ofta med medel för att även vårda den omkringliggande naturmiljön. Inte alla kulturarbetare tyckte att det fanns ett behov av att återskapa ett tidsenligt kulturmiljölandskap. Man bedömde att det ofta saknas tillräcklig kunskap om vilka hävdregimer som har använts tidigare för att man ska kunna göra en korrekt rekonstruktion.
Jämtlands län poängterade i sitt svar att ett kulturreservat med fjälljordbruk skulle vara förlorat om man inte hade haft tillgång till traditionell kunskap om hur det skulle bevaras och skötas. Genom såna projekt dokumenteras och nyttjas traditionell kunskap även inom kulturmiljövården. Generellt anser emellertid länsstyrelserna att de är dåliga på att fånga upp och använda traditionell kunskap inom vård av kulturmiljöer.
Problem med kommuner?
Generellt fick vi få svar från kommunerna och variationen mellan svaren var stor. Av de totalt 147 kommuner som enkäten skickades till svarade endast 35. Några kommuner ansåg sig inte alls använda den här typen av kunskap i sitt arbete medan andra ansåg det förekom men i begränsad utsträckning. Inom kommunernas natur- och kulturvårdsarbete används den traditionella kunskapen vid t.ex. slåtter, hamling och stängslingsarbeten. I vissa kommuner utförs dessa aktiviteter av ideella organisationer. En del kommuner har kommenterat att de egentligen saknar befogenheter att styra användandet av traditionell kunskap eftersom länsstyrelsernas regelsystem styr detaljerna, t.ex. för naturbete. Det fanns också en generell tro hos både länsstyrelser och kommuner att man borde kunna tillämpa traditionell kunskap i betydligt större utsträckning än vad man gör idag. Man anser dock att det krävs mer forskning om folklig kunskap. Den stora skillnaden mellan länsstyrelserna och kommunerna är att kommunerna idag ansåg sig sakna personer som kan arbeta med dessa frågor aktivt, särskilt inom kulturmiljövården.