Foto: Gustaf Aulén
TEMA: RESTAURERINGUtvecklingen av den svenska stammen av vitryggig hackspett är dyster. Alla analyser av artens överlevnad visar att mängden lämpliga biotoper är för liten. I ett samarbetsprojekt mellan Naturskyddsföreningens Projekt Vitryggig hackspett och skogsbolaget Stora, testas nya modeller att skapa ett nödvändigt tillskott av biotoper.

Under flera decennier har forskare, myndigheter och ideella krafter arbetat med att på olika sätt planera för och säkerställa viktiga livsmiljöer för den vitryggiga hackspetten. Arten har blivit en symbol för den bredare ambitionen att bevara biologisk mångfald i skogslandskapet. Efter att tidigare ha funnits över stora delar av landet är vitryggens utbredning nu inskränkt till Mellansverige, där tyngdpunkten finns i Dalsland och västra Värmland. I hela landet återfanns 1998 endast ca 40 individer, varav 10 par och 5 kända häckningar.

Populationsutvecklingen sedan mitten av 80-talet uppvisar skrämmande likheter med släktingen mellanspettens hädangång ur svensk fauna 1980. Ändå finns vissa skillnader, som håller hoppet uppe hos ornitologer och naturvårdare. Vitryggen är en betydligt mer rörlig art med belagda invasionstendenser österifrån under vissa år. Det möjliggör att ett förbättrat tillstånd i skogslandskapet på sikt kommer att kunna utnyttjas och nya områden koloniseras. Under tiden förs en kamp mot klockan, där idag allt större insatser görs för att förstärka den svenska stammen med individer och gener från våra grannländer Norge och Lettland, där arten för närvarande har större stammar.

Mer vitryggbiotop behövs

Alla dessa ansträngningar skulle troligen vara meningslösa om inte nya biotoper aktivt kan skapas, samtidigt som nuvarande lämpliga områden bevaras och sköts rätt. Vitryggen i Sverige kräver lövdominerade skogar med ett stort inslag av döda och döende träd. I lövveden lever stapelfödan som består av långhorningslarver, ett skafferi som finns tillgängligt året runt.

Inom Storas marker utgör idag lövet endast ca 8 procent av volymen. Lövträden är oftast utspridda över landskapet och bildar sällan lövdominerad skog. En allmän önskan är idag att denna volym på sikt ska fördubblas, men för vitryggen behöver också lövdominerade skogar aktivt skapas.

Lövträd och död ved

I Mellansverige har nu avsatts ca 100 områden motsvarande en areal om ca 10 000 hektar. Ambitionen är att på sikt skapa förutsättningar för vitryggig hackspett i dessa områden. Områdena är avgränsade så att kända svaga revir eller potentiella revir förstärks eller så att nya revirmöjligheter skapas för att knyta samman olika lokaler och delpopulationer.

För områdena är olika skötselmål uppsatta för röjning och gallring. I vissa bestånd finns det redan idag en hög andel löv, men granen håller på att ta över. I andra fall har äldre, nästan rena granbestånd valts ut pga av sitt strategiska läge. Här startar nyskapandet från noll med en traditionell slutavverkning följd av en självföryngring där lövet kommer att gynnas vid alla åtgärder.

Med i skötselkonceptet är också ett aktivt skapande av död ved genom högkap av stubbar i samband med gallringar. Framtiden får utvisa hur denna modell kommer att fungera.

Under 1997–98 har över 1000 ha åtgärdats med skötsel för att förbättra utvecklingen av vitryggkvaliteterna. I några fall har vitryggar redan observerats på sk vitrygghyggen där äldre barrträd avverkats och samtliga lövträd lämnats.

Den planerade skötseln av de nya vitryggbiotoperna innebär ett avsteg från principer som är godkända enligt skogsvårdslagen. Därför kommer naturvårdsavtal med skogsvårdsstyrelsen knytas till varje skötselplan. På detta sätt kan också satsningen samordnas med övriga aktiviteter för att gynna lövskogsarter i regionen.