TEMA: POLITIKENVärldsnaturfonden WWF har arbetat med rovdjursfrågan i Sverige i 45 år och tycker nu att det är dags att komma vidare i rovdjursfrågan och få en förvaltning och debatt som är mer balanserad och med ett mer konstruktivt tonläge. Det är en stor utmaning men inte omöjligt.

Stora rovdjur väcker starka känslor av alla slag, och ingen kan ha undgått den debatt om rovdjuren som pågått de senaste fyrtio åren. När det gäller vargen har nästan alla en åsikt i frågan och positionerna kan tyckas väldigt låsta. Det är utgångspunkten som man får jobba utifrån i arbetet med att få en acceptans för rovdjuren och rovdjursförvaltningen.

WWF anser att det nu är tid att gå vidare i dessa frågor och uppmanar alla att konstruktivt medverka till detta. Vid en genomgång av olika intressens ståndpunkter i rovdjursfrågorna är skillnaderna faktiskt inte så stora som man kan tro. Det största problemet är nog att förtroendet för rovdjursförvaltningen och -politiken är mycket lågt. Vad är det då som gör frågan så konfliktfylld? Det är naturligtvis många orsaker bakom, såsom oro över att rovdjuren ska ta tamdjur, vad som händer med jakten på klövvilt, huruvida man får hjälp och ersättning om ett tamdjur blir slaget. För dem som värnar om rovdjuren hänger hela tiden frågan i luften: kommer rovdjuren att skjutas bort, är jakten för omfattande? Med andra ord så känner de flesta en osäkerhet när det gäller vad som egentligen gäller i nutid och på lång sikt, oavsett vilket perspektiv man kommer ifrån.

De stora rovdjurens återkomst i Sveriges natur är en stor framgångshistoria – på 1970-talet kunde nästan ingen tro att antalet stora rovdjur skulle komma att hamna på den nivå som den är idag. Vargen fredades 1966, och då fanns endast ett fåtal individer kvar. Innan dess jagades rovdjuren hårt i Sverige, och skottpengar betalades ut för bland annat varg. Från 1980-talet började vargstammen återhämta sig. Med det följde fler och fler konflikter med människor.

Om bevarandearbetet med djuren nu är en framgångshistoria så kan man konstatera att arbetet med människorna har misslyckats. Stora djur tar plats, och när de ökar i antal kommer de i kontakt med människor och mänsklig verksamhet. Det är här problemets kärna finns. Människor har sedan dess känt en osäkerhet inför det nya läget. Det finns en förväntan att samhället ska ställa upp och skapa den trygghet som behövs för liv och verksamhet, och också kunna hantera problem som uppstår.

Lågt förtroende för förvaltningen

Förvaltningen av stora rovdjur i Sverige (varg, björn, järv och lo) styrs genom jaktlagstiftningen och då i första hand via jaktförordningen. När lagen konstruerades på 1930-talet fanns få stora vilda däggdjur som rovdjur och klövvilt i Sverige. Därför var konflikterna mellan dessa djur och människor inte en stor fråga, och lagstiftningen utformades inte heller efter detta. När sedan antalet rovdjur började öka fanns inte något system för att hantera de möten som sker med människor och människors verksamheter, och de konflikter som kan uppstå. Förbättringar har skett under årens lopp men fortfarande saknas en tydlig linje i lagstiftningen. Det gör att människor inte känner sig sedda och hörda, och förtroendet för staten och dess rovdjursförvaltning sjunker.

Brottförebyggande rådet, Brå, publicerade 2007 rapporten Illegal jakt på stora rovdjur. En viktig slutsats från rapporten är att Brå anser att förtroendet för rovdjurspolitiken och rovdjursförvaltningen måste förbättras för att komma till rätta med den illegala jakten på stora rovdjur. För att öka detta förtroende krävs politiska beslut, skriver Brå.

Underlag finns

För att ändra en lagstiftning krävs politiska beslut. Det är därför politikens ansvar att ta fram en lagstiftning som är långsiktig, förutsägbar och tydlig när det gäller rovdjursförvaltningen. Under de senaste tjugo åren har fyra rovdjursutredningar och flera omfattande riksdagsbeslut klubbats i kammaren. Vi har sett olika domstolsavgöranden på nationell och EU-nivå, mängder av vetenskapliga artiklar har publicerats både om rovdjuren och om människorna som lever med dessa och hur de upplever det. Otaliga möten har genomförts på alla tänkbara nivåer och tiotusentals debattartiklar om alla tänkbara saker som rör rovdjuren har skrivits. Få frågor är så utredda som rovdjursfrågan är och därmed bör alla underlag som behövs för politiska beslut redan finnas.

I de fyra rovdjursutredningarna har organisationer och näringsidkare varit med och tagit fram underlag och förslag till vad som behöver göras och förslagen är väldigt tydliga. Politiken har dock valt att realisera bara delar av förslagen, och det räcker inte för att få en helhet i förvaltningen och få en förvaltning som har förtroende bland dem som berörs av den. Politiken har därför inte heller något förtroende hos människorna.

Beslutet fattat

Riksdagen bestämde år 2012 i propositionen En hållbar rovdjurspolitik (2012/13:191) att förvaltningsplanerna ska vara navet i förvaltningen och styra arbete och beslut i rovdjursfrågorna. I förvaltningsplanerna ska man kunna hitta alla de grunder och delar som berör själva djuren, men också de problem som kan uppkomma när stora rovdjur berör mänskliga verksamheter och hur dessa ska lösas. Beslutet har inte genomförts men WWF har identifierat det som en bra grund att börja arbeta med.

Genom att på ett och samma ställe samla alla de delar som är grunden för beslut blir hantering av ärenden och grunder för beslut tydligare för dem som lever med rovdjuren och för dem som engagerar sig i rovdjursfrågorna.

För att arbetet ska vara framgångsrikt krävs dock att alla inblandade ställer upp och arbetar för en förändring till det bättre. Regering och riksdag har ett särskilt ansvar för att komma vidare i rovdjursförvaltningen, och ge människor som lever med rovdjuren en grund att utgå ifrån. Men även organisationer och näringsidkare samt människor som är berörda eller engagerade i rovdjuren behöver ställa upp. Alla behöver engageras och engagera sig, för bara då blir alla vinnare i denna komplexa och svårlösta fråga.