Introducering av främmande arter har av erfarenhet visat sig kunna leda till betydande skador på den biologiska mångfalden. Av denna anledning har regler för spridning av främmande arter förts in i internationella och nationella regelverk. Vilka rättigheter och skyldigheter Sverige har vad gäller introduktioner och återetableringar styrs med andra ord av förpliktelser i EU-rätten och i de internationella konventioner Sverige har ratificerat.

Internationella regelverk

En sådan internationell konvention är Konventionen om biologisk mångfald från 1992 (CBD). Denna konvention förbinder bland annat parterna att ”… så långt som möjligt, förhindra införsel av, kontrollera eller utrota de främmande arter som hotar ekosystem, livsmiljöer eller arter.” Förpliktelsen avgränsas således inte till avsiktliga introduktioner. I det EU-rättsliga Art- och habitatdirektivet finns vidare en kravregel som anger att medlemsstater måste ha ett rättsligt system som säkerställer att avsiktligt införande av främmande arter inte skadar inhemska arter och livsmiljöer.

Samtidigt innehåller både CBD och art- och habitatdirektivet även uppmaningar att återinföra hotade arter i sina naturliga livsmiljöer under lämpliga förhållanden, med hänsyn till erfarenheter i andra länder.

Vad är främmande?

Begreppen inhemsk respektive främmande är avgörande för att rättsliga krav ska bli gällande. Begreppet inhemsk, som vanligen används i den nationella rätten och i EU-rätten, förutsätter en bedömning av en arts rättliga status utifrån nationsgränser. Den definition av främmande arter som används vid tolkning och tillämpning av CBD utgår däremot från artens egen historiska eller nutida naturliga utbredning. Det innebär att rättsliga krav kan bero på i vilken del av landet arten ska återintroduceras. På samma sätt kan det innebära att förflyttningar av redan förekommande inhemska arter till andra delar av landet, som ligger utanför det naturliga utbredningsområdet, omfattas av krav eller förbud. Vad som avses med naturlig kan givetvis diskuteras.

Rättsregler i Sverige

I den nationella rättsordningen finns reglerna om främmande arter och introduktioner utspridda i ett flertal olika författningar och syftar främst till att skydda olika näringar från skador, reglera införsel och handel samt skydda människors och djurs hälsa. Ett generellt förbud mot att sätta ut vilt finns emellertid i jaktförordningen. Däremot saknas i den nationella rätten vidare krav på att återintroducera tidigare försvunna arter.

Parallellt med speciallagstiftningarna gäller miljöbalken med det övergripande målet om hållbar utveckling. Än så länge saknas specialregler med stöd i miljöbalken för att skydda biologisk mångfald från introduktioner av främmande arter eller krav på återetableringar. Däremot innehåller miljöbalken allmänna bestämmelser som kan aktualiseras i olika sammanhang. Bland annat finns en så kallad försiktighetsprincip, som innebär att blotta risken för miljöskada räcker för att olika former av hänsyn ska tas. Dessutom tillämpar försiktighetsprincipen omvänd bevisbörda, vilket innebär att den som vill introducera eller återintroducera en art måste visa att åtgärden inte är skadlig. Om det inte kan bevisas utlöses olika former av försiktighets- och skyddsåtgärder. Dessutom finns mer specifika krav på lämplig lokalisering och på införskaffandet av nödvändig kunskap. Introduktionen kan också förhindras helt genom så kallade stoppregler om skadan eller olägenheten anses vara av ”väsentlig betydelse”. Trots detta kan emellertid en återintroducering tillåtas om det finns ”särskilda skäl”.

Här finns med andra ord utrymme för avvägningar mellan nytta och skador, och där bör lagens målsättningar vara vägledande – i det här fallet bevarandet av den biologiska mångfalden, som i sin tur är en del av målet om hållbar utveckling. En bedömning av huruvida en återintroducering är rättsligt möjlig eller inte bör därför inte enbart utgå från den specifika artens överlevnad, utan även från artens potentiella ekosystemfunktioner och samspel med den biologiska mångfalden i sin helhet, och ytterst utifrån en bedömning av om introduceringen motverkar eller bidrar till en hållbar utveckling.