Foto: Magnus Gotander, Bilduppdraget
TEMA: STYRMEDEL

För att bevara och främja den biologiska mångfalden i landet arbetar regeringen efter två strategier: att skydda vardagslandskapet och att bilda reservat. Tidigare bevarades mångfalden nästan enbart genom reservatsbildning, men idag sker mycket av naturvården som ett sektorsansvar i näringarnas vardagsrutiner.

Nya miljökvalitetsmål

Det klassiska styrmedlet för att skydda mångfalden är att stifta lagar. Under de senaste åren har näringslivslagarna, miljöbalken och plan- och bygglagen skärpts.

Utöver lagstiftningen sätts politiska mål upp i riksdagen och kommunerna. Riksdagen antog förra våren 15 nationella miljökvalitetsmål. Dessa mål bryts ner i konkreta deloch etappmål som riksdagen fattar beslut om senare i höst och under nästa år.

För att målen ska bli verklighet måste dock kommunerna inkludera dem i sina översiktsplaner och program. Den biologiska mångfalden kommer in i flera av målen, till exempel ”Levande skogar” och ”Ett rikt odlingslandskap”.

Ett förslag till etappmål för att skapa ett rikt odlingslandskap är till exempel att utöka arealen särskilt värdefulla betesmarkstyper med minst 25% och arealen hävdad ängsmark med minst 100% till 2010. Tills dess ska också arealen skogsreservat fördubblas. Idag är 3,7% av skogsmarken reservat, det vill säga 865 000 hektar.

Pengar till naturvården

Det behövs mycket pengar för kunna uppfylla de politiska målen. Förra året satsades totalt 1,6 miljarder på naturvårdspolitiken. 2003 kommer 2,4 miljarder att tilldelas naturvården. I de pengarna finns en halv miljard till köp av skogsreservat. Resten av pengarna går till övrig naturvård, reservatsbildning, miljöövervakning och miljöforskning.

Miljöersättning från Sverige och EU

EU kräver att alla medlemsländer ska upprätta ett ”Miljö- och landsbygdsutvecklingsprogram”, för att skapa hållbar utveckling även utanför tätorterna. Detta program har redan stor betydelse när det gäller skyddet av odlingslandskapets biologiska mångfald.

Det nuvarande programmet löper mellan 2000 och 2006, och finansieras till hälften av EU och till hälften av Sverige. Där ingår totalt 2,2 miljarder från 2001 för ekologisk odling, våtmarker, vallodling samt till naturvård i odlingslandskapet. Det stora anslaget, ungefär 600 miljoner kronor per år, går till betes- och slåttermarkerna. Det är pengar som bönderna kan söka till exempel för stängsling, transporter av djur eller andra omkostnader som de har för att hålla landskapet betat och för att kunna hävda gräset på slåttermarkerna. Ett annat delprogram ger stöd till ”natur- och kulturmiljöer” och förfogar över cirka 180 miljoner kronor per år.

– Den här delen av EU:s jordbrukspolitik – enligt min mening den enda förnuftiga – är ibland avgörande för om småjordbruk skall överleva på den hårda marknaden, främst gårdar med dålig lönsamhet i Sydsveriges skogsbygder, säger Stefan. Bönderna får möjlighet att komplettera inkomsterna från mjölk- eller köttproduktion med pengar från miljöersättningen. Jag ser det som en självklar ”naturvårdslön” för böndernas arbete med att vårda kulturlandskap och biologisk mångfald.

Stöd till gödselbrunnar

Från och med 2001 förenklas de svenska reglerna i miljöersättningsprogrammet med ett bas- respektive tilläggsstöd. Det blir mer obyråkratiskt och inte så krångligt som under de gångna fem åren. Landsbygdsutvecklingsprogrammet innehåller dessutom stöd för investeringar, till exempel stöd till en gödselvårdsanläggning, startstöd för unga lantbrukare samt pengar för olika former av utbildning. Dessa jordnära ting kopplar man vanligen inte ihop med skyddet av den biologiska mångfalden, men är enligt Stefan ofta oumbärliga.

– Om en ”liten bonde” med små ekonomiska marginaler inte har råd med den typ av miljösäkrade gödselbrunnar som EU – med rätta – föreskriver kan det leda till att gården läggs ner. Då buskar landskapet snart igen.

Från areal till miljö

Miljöersättningsprogrammet är bara en mindre del av stödet till jordbruket inom EU. Mer pengar hamnar i trädes- och arealersättningsstödet, vilket ofta motverkar snarare än främjar den biologiska mångfalden. Sverige kämpar därför hårt inom ramen för EU:s jordbruksreformer (CAP-reformen) för att styra pengarna från areal- och trädesersättning till miljöersättning. Fler länder sluter upp bakom den svenska linjen. Stefan anser inte att EU kan fortsätta stötta spannmålsproduktion på det sätt som nu görs, särskilt inte när elva nya länder kommer med i unionen. Istället borde mycket av denna mark användas för att odla energigrödor för att ersätta kol och olja och få ner koldioxidutsläppen.

Stefan är dock optimistist och tror att den ”svenska modellen” med att jämställa ekologiska mål med ekonomiska – som redan skett i skogsnäringen – gör att det går att tjäna pengar på att klara de miljömål som satts upp.

– Miljömålen för levande odlingslandskap kan på en miljömedveten marknad bli ett försäljningsargument både för livsmedel, till exempel kött från ”öppna landskap”, och för turistnäringen.

Hagburgare

För att stärka det öppna, biologiskt rika kulturlandskapet bör den offentliga upphandlingen av naturbeteskött stimuleras, menar Stefan.

– Tänk om 25% av alla svenska kommuner om några år köper naturbeteskött och ekologiskt odlade produkter från sin region till personalmatsalen! Det vore väl fantastiskt om man kunde få en upphandling också till hamburgerkedjorna, vad sägs om en läcker ”hagburgare”…

Om detta skall fungera krävs en miljömärkning som inte bara signalerar att köttet kommer från Sverige utan att det är producerat av djur som håller landskapet öppet och biologiskt rikt.

Använd näringens egen lagstiftning

Många bestånd av matfiskar, till exempel rödspätta och torsk, har på sina håll nästan kollapsat. Bifångsterna är ett stort problem då de tunnar ut näringskedjorna i vattnet. Fiskeriverket har därför fått i uppdrag att göra en ny strukturplan för 2000–2006. Där är man inne på en rad idéer om småskaligt fiske, så kallade selektiva redskap och regional förvaltning.

Genom att använda näringens egen lagstiftning, i det här fallet fiskerilagstiftningen, i stället för naturvårdslagstiftningen, kan man få en öppen diskussion om behovet av skyddsåtgärder och en god förankring hos lokalbefolkningen. Stefan erättar att en sådan diskussion pågår med yrkesfiskarna i Koster-Väderöfjorden som är den enda av våra fjordar med oceaniska miljöer och helt unika marina arter. Där försöker man nu praktiskt, steg för steg, förena miljömål och produktionsmål.

– Jag tror att det är helt rätt arbetsmetod istället för att ”uppifrån” påbjuda reservat med hjälp av naturvårdslage, säger Stefan. Först när den mödosamma lokala metodiken lyckats kan man möjligen – om så behövs – bekräfta skyddsåtgärderna med reservat eller kanske till och med nationalpark. Men först då!

Grön LIP blir BLIP?

Kommuner kan sedan några år tillbaka söka delfinansiering för till exempel energieffektivisering, anläggande av våtmarker och trafikmiljöprogram. Förutsättningen är att de samverkar med flera aktörer och att de har en genomtänkt helhetsstrategi. De kan då beviljas stödpengar från regeringen. Som mest får kommunerna hjälp med 25–30 procent av investeringen. Hittills har 125 kommuner tillsammans fått 5 miljarder kr för sådana LIP (lokala investeringsprogram för ekologiskt hållbar utveckling).

Det vore önskvärt att stimulera fram fler gröna projekt inom ramen för LIP, anser Stefan, med syfte att bevara biologisk mångfald eller skapa attraktiva områden för rekreation och friluftsliv. Den tätortsnära naturen är en ofta bortglömd men viktig resurs. Här ligger dagis och skolor och här får de flesta människor sina naturupplevelser. Kanske kommer regeringen framöver att upprätta ett slags BLIP-program, med B som i biologisk mångfald och med större inslag av lokal förvaltning.

Vad kostar en gullviva?

Kan man sätta prislapp på biologisk mångfald? Oftast inte, svarar Stefan.

– Det finns arter som är helt olönsamma, fula, avskyvärda och ”trista” och som inte kan ”nyttiggöras” varken estetiskt eller ekonomiskt. Ändå har vi ett etiskt krav på att också de ska finnas i livskraftiga populationer.

– I många fall går den dock att prissätta, tillägger Stefan. Om vi till exempel inte betalar för att restaurera mångfalden av arter i torskens näringskedja, så att torsken kommer tillbaka till Östersjön och Skagerack,kan vi kalkylera med betydande ekonomiska förluster i framtiden.

– Jag anser att om vi kan använda prislappen och det ekonomiska incitamentet så ska vi göra det, fortsätter Stefan. Samtidigt måste vi vara väldigt noga med att påpeka att det finns värden som är omistliga för oss men som inte kan värderas i kronor och ören. Vad kostar till exempel en gullviva? Vad är en havsörn värd?

Konsumentens val bidrar

Stefan tror att konsumenten i framtiden genom sina val kommer att bidra till bevarandet av den biologiska mångfalden.

– Jag hoppas också att fisket och jordbruket om tio år är lika duktiga som skogsnäringen är redan idag på att vårda sin biologiska mångfald. Vi behöver också skydda fler havsområden än vad vi gjort idag, gärna utifrån den arbetsmodell som nu används i Kosterfjorden.

Bevara och samtidigt använda

– Vi måste också bli skickligare på att låta det ekonomiska och det ekologiska målet ömsesidigt stärka varandra, fortsätter Stefan. För detta behövs mer forskning. Är det till exempel bra att vi ökar lövandelen i det svenska skogsbruket? Ja, för markkemin och den biologiska mångfalden är det säkert så, nu gäller det att visa att det också ekonomiskt lönsamt med lövtimmer och större andel lövmassa i papperet. Hur vi kan bevara den biologiska mångfalden samtidigt som vi varsamt nyttjar den – det tillhör den viktiga forskningen framöver. Ett av många områden för MAS, det nya forskningsrådet för miljö, agrarvetenskap och samhällsplanering!