Foto: Bävern, avbildad i en akademisk avhandling från 1687, skriven av Johannes Biurberg.
TEMA: ETNOBIOLOGIBävern är en av de arter som människan länge nyttjat på många olika sätt. Framför allt ville man åt bävergällen. På 1800-talet utrotades bävern i Sverige.

Bävern hade tidigare en vidsträckt utbredning över stora delar av norra Eurasien men pga utrotning och livsmiljöförlust har utbredningen minskat. Genom fridlysningar och lyckade inplanteringar har arten återtagit något av sitt tidigare utbredningsområde.

I Sverige fanns bävern förr troligen över större delen av landet där vattendrag och lövträd skapade lämpliga förhållanden. Arten minskade emellertid successivt och på 1700-talet var den förmodligen utdöd i hela Götaland.Från Svealand försvann bävern under förra hälften av 1800-talet. I Norrland hade bävern försvunnit från kusttrakterna redan under 1700-talet men den höll sig kvar i inlandet under delar av 1800-talet.

Bävrarnas timmertransport. I verkligheten går den till ungefär som på den övre bilden. Den undre visar hur man tänkte sig en annan lösning av problemet: timret fick åka ”skinnkälke”. Ur Biurbergs avhandling från 1687.

Varför försvann bävern?

Tillbakagången och utrotningen av bävern tillskrivs det faktum att den utsattes för ett mycket stort jakttryck. Sannolikt spelade även förändringar i landskapet en viktig roll, med reducering av skog, utdikning av sumpmarker och uppodling av ny mark. När arten slutligen fredades 1873 var den redan försvunnen från svenskt område.

En skoningslös jakt

I egenskap av värdefullt villebråd var bävern redan under medeltiden föremål för lagstiftning (Östgötalagen från 1200-talet). Bävern ansågs tillhöra den mark där den byggt sin hydda och olovlig jakt gav böter.

Arten jagades skoningslöst eftersom skinn, hår, kött, fett och framför allt bävergäll gav stora ekonomiska förtjänster åt befolkningen. Jakten skedde bla genom spjut, saxar, särskilda bäverfällor med fallucka och fångstnät, samt ofta med hjälp av hundar.

Bävern fridlystes delvis 1864 men skyddet var meningslöst eftersom bävern i det närmaste redan var utrotad.

Efter den framgångsrika återinplanteringen har jakt åter tillåtits. Numera är det allmän jakttid för bäver 1 oktober till 15 maj. Under 1990 talet har den årliga avskjutningen varit 5 – 6000 individer.

Bävergäll bra mot det mesta

I äldre tider var det bävergällen som gav den största inkomsten från ett nedlagt djur. Bävergäll har i folkmedicin och äldre skolmedicin använts mot nästan allt, exempelvis ögonsjukdomar, feber, kolik, tandvärk, ”allt smittogift”, nervösa åkommor, hysteriska krampanfall, epilepsi, sömnlöshet, impotens och födslovärkar. Den är fortfarande en råvara vid parfymtillverkning. ”Bäfwergällen är Anodynum nervinum, emmenagogum; den agerar starkt på Nerverna, dämpar Motus convulsivos et spermaticos brukas och i moderpassioner” skriver Linné. Bävergällen användes i form av tinktur (spritlösning) med eller utan tillsats av andra ämnen, tex opium. Den försåldes i allmänhet under namnet Dörjes (Du Rietz’) moderdroppar.

Vissa tider har också kroppsfettet liksom innehållet i oljepungarna skattats högt som läkemedel.

Köttet från bäver har tillvaratagits men uppskattats och värderats i varierande grad. Smaken liknas av många vid svinkött. Numera äts köttet på nytt och kan köpas hos välsorterade vilthandlare.

Skinnet har i alla tider haft viss efterfrågan som pälsverk men bottenullens användning till hatt-tillverkning (och i mindre utsträckning stickelhårens till garn) har oftast varit av betydligt större ekonomisk betydelse. Skinnet var tidigt en viktig handelsvara och återfinns i fynd från Birka. Bla gjordes mössor, pälsfoder och kappskinn. Av garnet gjordes strumpor och vantar.

Bäverfångst med nät, hundar och spjut. Man trodde att djuren var tvungna att ha sina svansar i vattnet. Ur Olaus Magnus Historia om de nordiska folken.

Folklig diktning och folktro

Ordspråket ”Om också allt annat tar slut, så tar aldrig haren i skogen och bävern i ängen slut”, finns upptecknat från Gåxjö i Jämtland. Ett gammalt talesätt är ”flitig som en bäver”. I modern slang kan någon ”lukta bäver” dvs lukta illa, och en skäggig person kallas bäver. Det har också funnits olika sägner och berättelser om bävrar, tex att hanen använde honan som släde för att transportera timmer och sin svans som murslev, men som en 1800-talsförfattare uttrycker det, ”detta är ogrundat”.

Enligt ett belägg från början av 1600-talet ansågs bävertänder ha magiska egenskaper. Om man vid skogsarbete gned yxan med en bävertand menade man att de fällda träden ej kunde växa upp på nytt. Olaus Magnus uppger att allmogen kunde ta väderspådomar om översvämningar efter bäverns sätt att bygga.

Bävergällen kunde fungera som ett magiskt skydd. Medeltida källor uppger att om bävergäll kastades ut i havet höll det valar på avstånd från skeppen.

Många namn

Bävern har många namn i gammalsvenskan, t ex bjur, biur, bur, byr och björ. Det nuvarande svenska ordet lånades under medeltiden in från lågtyskans bever, antagligen pga djurets tidiga betydelse i handeln. Det genuint nordiska ordet finns kvar i isländskans bjór och i vissa svenska dialekter som bjor, bjur, björ, bjure (Älvdalen, Mora, Venjan, Sollerön och Våmhus) samt i många inhemska ortnamn, t ex Bjävröd i Skåne, Bjurum i Halland och Bjurtjärn i Värmland. Det återfinns också i flera personnamn. År 1410 omtalas en Olaf Biwrson i Jämtland och 1498 Swen Buwrsson i Luleå socken.

Bäverfakta

Bävern är Europas största gnagare, fullvuxen väger den runt 20 kg. Närmaste släktingar är sorkar och ekorrar.

De huvudsakligen vattenlevande djuren har en brun päls som består av en mycket tät bottenull och långa stickelhår. Kroppsformen är kompakt med stort huvud och en stor, hårlös och platt svans. De fyra framtänderna är mycket kraftiga och kan gnaga av tjocka träd på bara några timmar. Djuren är starkt anpassade för dykning och simning och kan vid behov stanna under vatten upp till en kvart. Den platta svansen fungerar som ett roder och bävern har också simhudsförsedda bakfötter samt näs- och öronöppningar som kan stängas till. Könsorgan, tarm, urinrör samt utförsgångar från två olika pariga hudsäckar, oljepungar och gällpungar, mynnar i en gemensam kloak. Detta är troligen också en vattenanpassning.

Innehållet i pungarna, oljan och bävergället, används troligen till doftkommunikation t ex i form av luktmarkeringar.

Bävern kan bli upp till 25 år gammal, enligt vissa uppgifter hela 50 år. Dess huvudsakliga föda består av bark samt skott, blad och kvistar från asp, björk och vide. Bär, ris, gräs och örter ingår också i kosten, särskilt sommartid.

Ekologi

Bävern bor i grävda hålor i branta strandbrinkar eller bygger i flackare terräng sina välkända hyddor med ingång under vattenytan. Den trivs bäst vid mindre, rinnande vattendrag och kräver tillgång till strandnära lövträd som asp, sälg och björk.

Som inget annat vilt djur har den förmågan att radikalt förändra miljön i det område där den håller till, något som ibland lett till kraftiga konflikter med mänskliga ekonomiska intressen. Bävern bygger fördämningar för att reglera vattenståndet till en jämn nivå. På detta sätt kommer alltid hyddans ingång att befinna sig på lämpligt djup och djuren får tillgång till en damm som inte bottenfryser. Där kan ett matförråd av grenar från lövträd förvaras nedstuckna i bottenmaterialet.

Ekologisk betydelse

Då våtmarker ofta är en bristvara i kulturpåverkade skogar (pga sjösänkningar och utdikningar) är bäverns närvaro av största betydelse för den biologiska mångfalden, såväl på växtsom på djursidan. De som gynnas är förstås olika strand-, kärr- och vattenväxter samt direkt vattenrelaterade djur som utter, vattennäbbmus, vattenfladdermus, vattensork, vadarfåglar etc. Dessutom gynnar bävern de djur som söker sig till vatten för att dricka eller beta växter samt alla de fåglar, insekter, svampar, lavar m m som är beroende av döda träd. Förutom de träd som bävern fäller dödas även de träd som hamnar inom uppdämningsområdet. Dessa vattendränkta s k bäverängar kan sedan bli gräs- och örtklädda för lång tid och tjäna som utmärkta betesmarker.