TEMA: KUNSKAPSINTEGRERINGEn del av det svenska kulturarvet riskerar att dö ut genom okänslig myndighetsutövning. Rigida kontrollsystem och suboptimering mellan olika myndigheter fäller krokben för fäbodbruket och gör att helheten förloras. Den traditionella kunskapen försvinner med utövaren.

 

Fäbodbruk framstår för mig som ett system där djur och människa lever och verkar, använder, utnyttjar och brukar naturens resurser på ett i det närmaste perfekt och för våra breddgrader resurseffektivt sätt.

Helheten går förlorad i detaljstyrning

Visst, jag kan ha fel. Jag är ju mitt i det och alldeles säkert jävig. Jag upplever mig själv som en integrerad del i ett större sammanhang, där varje del kräver att bli bedömd med ett holistiskt synsätt. Därför har jag svårt att ta till mig och respektera den teknik som är förhärskande i det kontrollsystem som vi har byggt upp kring dagens svenska företagande, särskilt med tanke på småjordbruk, småjordbruk med djurhållning och än mer specialiserat och marginaliserat: småjordbruk med fäboddrift. Det är ett begränsande kontrollsystem där varje enskild detalj sätts i ett absolut fokus utan hänsyn till helhetsresultat. De flesta regler gäller vare sig du som företagare söker samhällsfinansierat stöd eller inte, men skillnaden om du söker stödet och brister i din strävan att efterleva alla krav är att du får en generell bestraffning, ett avdrag, även på de delar du skött och klarat av att utföra. Det har därför blivit enklare att förutspå vädrets makter än vad som komma skall i form av ersättning för utfört arbete vilket medför att den som oroar sig för effekterna drar sig för att ens ta ut betalningen. I statistiken stannar det härvid och kunskaperna försvinner med utövaren.

När jag 2005 själv kom upp i skogen för att genomföra min egen första sommar som brukare av en fäbod, var jag milt sagt skeptisk. Jag gjorde det först och främst i ett ekonomiskt syfte. De företagskalkyler jag upprättat för mitt jobb visade på att djurens åtta veckor på sommarbete i skogen skulle kunna inbringa en tredjedel av årets budgeterade inkomst, inkluderat den sommar-servering som jag skulle sköta med hjälp av sommarlediga skolungdomar. Djuren skulle beta traditionellt på fritt skogsbete, med ett minimum av skötselåtgärder. Inget stängsel annat än nattfålla, ingen mockning, mjölkning etc. Till det fanns varken arbetskraft eller tillstånd att förädla livsmedelsprodukter i denna miljö. Och jag var fullt införstådd med regelverket – ja, till och med överens.

Ödmjukhet inför kulturarvet

Nästan 30 år som svensk konventionell djurskötare, ladugårdsförman och säljare åt Lantmännen hade satt sina spår. Några år som biståndsarbetare i Östafrika hade dock givit mig en lite mer ödmjuk syn på att gammal kan vara äldst; bland annat hade jag där fått lära mig vad projekt för att förbättra de inhemska rasernas produktionsförmågor kan leda till. Högproducerande Holsteinkor kräver där Zero-grazing, det vill säga stall-utfodring, och importerade boskapshästar faller offer för East Coast fever. Maskiner och traktorer missbrukas, missköts, misshandlas till skrot som får nytt liv. Dessa quick-fix för en snabb utveckling har ofta lett till bakslag som lokalbefolkningen lämnats att städa upp bakom, vartefter projekttider löpt ut och pengaflöden sinat.

Liksom för de flesta svenskar av i dag hade jag då 2005 en vag föreställning om vad fäbodbruket hade varit och betytt för oss, i en svunnen tid. Men jag har till skillnad mot många andra vuxit upp i en bygd, där det alltjämt funnits en levande tradition. Mentalt har folket i bygden förmedlat och förvärvat kunskaper som är väsentliga för det småskaliga självhushållande jordbruket, även om alla inte praktiserat det. Jämför till exempel med älgjakten. Långt ifrån alla sitter varje år med bössan på pass i skogen. Men minsta barn vet vad som utspelar sig där, de har hört historierna som spänner över generationer. De vet vad som sker både i skogen och sedan i köket, i grytan, i munnen.

Jag var medveten om den här omedvetna kunskapen som jag gick och bar på. Jag visste inte till fullo vad som skulle komma fram ur glömda gömmor vid behov. Men jag visste vilka människor jag skulle kunna fråga när jag var tveksam eller ställdes inför problem jag inte kunde lösa själv. Dessutom var fäboden jag kom till inte obebodd. Som mest hade här 42 fastigheter från 11 Leksandsbyar bedrivit utmarksbruk i många hundra år. Det har varit djur på fäboden i obruten följd sedan fäboden första gången hittas omnämnd i skrift, år 1632.

Oskriven kunskap dör ut

Sedan jag satt där och skissade på projektupplägget för nio år sedan har villkoren och förutsättningarna förändrats åtskilliga gånger. Landsbygdsprogrammet som kom 2007 i stort sett halverade ersättningen till fäbodbruk. Den reintroduktion av rovdjur i vår fauna som regeringen beslutade om i början av 2000-talet, har till fullo blommat ut och tamdjurens betesområde är påverkat av fyra vargrevir och ett antal björnar, utöver både lo och järv.

I åtta säsonger har jag med djuren vandrat 25 kilometer eller transporterats 37 kilometer var väg, för att tillbringa mellan 8-11 veckor i skogen. Ingen el, inget rinnande vatten. Numera, bland annat av arbetsmiljö- och säkerhetsskäl, inga sommarlediga skolbarn till sällskap heller. Bara jag, korna, fåren, hunden, katterna, turister och till och från de övriga fäbodägarna. Tidvis är min familj med mig.

De som äger fastigheter i fäboden är organiserade enligt gammalt mönster i ett fäbodlag. Även om fäbodlaget inte har någon stark juridisk förankring, är laget en förutsättning för det positiva samarbetet för att bevara livsmiljön i fäboden. Inägomarkerna, som ägs enskilt, har alltid brukats och sköts fortfarande gemensamt. Fägatorna med sina trägärdsgårdar underhålls och restaureras med gemensamma krafter. Som alltid i en fäbod råder omvänd stängselplikt. Varje fastighetsägare i fäbodskogen är ansvarig för att stängsla ut sin del av det som djuren inte skall beta. Hängselrätten äger fortfarande giltighet i skogsmarken, det vill säga där gärdsgårdar skall dras fram får virke tas i direkt anslutning ur skogen. Detta är självklart för den som är född och uppvuxen i systemet, men ni förstår själva svårigheterna för den utifrån kommande som är satt att i myndighet förvalta eller har förvärvat en fastighet och skall ta till sig all denna till stor del oskrivna kunskap. En hel del finns nedskriven, men ofta så djupt ner i arkiven att den negligeras. Annan kunskap anses kanske inte behövas tas hänsyn till. De som fortfarande bär på och förvaltar kunskapen är för få till antalet, för små ur ett ekonomiskt perspektiv, men ack så viktiga för att helheten i detta komplexa system skall fortsätta att existera.

En kullas klädval och nyckelarter i kvadrat

Helheten kommer till korta i ett för uppspaltat syn- och förvaltningssätt med en mängd aktörer som den enskilda brukaren måste förhålla sig till: Skogsstyrelsen som utfärdar tillstånd för föryngringsrutor och anser sig ha tagit hänsyn till fäbodskogen utan att inse sitt misstag i tron att fäbodbetet bara innefattar några hundra meter från bebyggelsen i fäboden. Skogsbolag markbereder gladeligen brukade och viktiga stigar, fornminnen, för att de inte finns utmärkta på kartan, i sin övertygelse att det inte längre finns någon som minns, än mindre använder stigarna.

Jordbruksverket som betecknar fäbodbete som en schablon om 5ha per djurenhet, oavsett om det är skogsbete eller gammal slåtteräng, och betror den enskilda länsstyrelsehandläggaren att kontrollera om det är korrekt implementerat. Kommunens livsmedels-tillsyn som hellre fäller än friar av säkerhetsskäl och som inte ser på den färdiga produkten utan stirrar sig blind på fallgroparna efter vägen: en pelargon i ett fönster, en gardinkappa över diskbänken.

Museiintendenten som tittar mer på byggnadens historiska exakthet eller kullans klädval, biologen som letar nyckelarter i kvadrat med antalet försöksrutor och tittar förnöjt på ett friställt hamlat träd, som troligen faller i nästa höststorm. Djurskyddsinspektören som vojar sig över trångt, mörkt stallutrymme, i okunskap om hur betesdjuren där söker skydd och trygghet från knott och rovdjur, just för att där är trångt och mörkt. Besökaren som lever i tron att detta är ett skådespel iscensatt för att levandegöra en historisk tid, till deras lystnad och enligt allemansrätten helt gratis. Korna skall vara snälla att klappa, vallkullan vänlig, smöret skall smakas och vädret vara vackert. In i detta vandrar en vilsen ungvarg, okunnig om det olämpliga i att söka sin föda i människors närhet.

En gräsrots betraktelse

Jag blir kvar och brukar detta vidare ett tag till.

Av de djur som följde med mig upp den där första sommaren för några år sedan går två kor fortfarande med. Tillsammans med sina och andra medsystrars avkommor bildar de en flock, en liten ovanlig helhet som har sitt existensberättigande i att utnyttja och tillföra det som fäboden ursprungligen var ämnad för. Djurhållare som föredrar andra raser än de inhemska får aldrig uppleva det som jag till min egen förvåning insåg när jag släppte mina första rödkullor på fritt bete i skogen: här vandrar en genetisk minnesbank på invanda stigar trots att individen fötts upp på en konventionell gård i södra Sverige.

Och jag känner en viss tillfredsställelse av att i åratal ha försökt förmedla och rapportera ur en gräsrots synvinkel till myndigheter och regelskapare om hur jag personligen och vi som organisation ser på vår, fäbodbrukarnas, verklighet. Jag har tagit en del av ansvaret för kunskapsöverföring i båda riktningarna. Men jag är långt ifrån övertygad om att det inte hade räckt lika långt om jag bara i tysthet hade jobbat på.

 

Utmarksbeten – en form av resursnåla och traditionella näringar

I det traditionella jordbruket betade djuren på utmarken, vilket gav stora mervärden till jordbruket. Detta var en utspridd företeelse i hela Sverige. Detta bruk har skapat höga natur- och kulturvärden som idag är hotade. Dessa marker har oftast inte gödslats och de innehar idag inte bara många hotade arter utan utgör också en möjlighet att kombinera natur, kultur och klimatvinster vid fortsatt brukande.
Fäbodbruket omfattar idag cirka 250 fäbodar med huvudsaklig utbredning i Värmlands, Dalarnas, Gävleborgs och Jämtlands län. Fäbodbruket som kunskapsbaserad verksamhet har många möjligheter att bidra med ekosystemtjänster och berör flera miljömål. Genom brukarnas kunskaper har fäbodbruket behållit mycket av de ursprungliga bruknings- och produktionsmetoderna och är idag en unik källa till lokal och traditionell kunskap inom många områden, alltifrån betesdrift till ostkulturer med gamla anor.