Det finns naturligtvis många orsaker till att vissa naturvårdssatsningar misslyckas. Jag vill här särskilt peka på betydelsen av att olika landskapsperspektiv ofta ställs mot varandra och jag tar utgångspunkt i de aktuella planerna på nya nationalparker. I Piteå-tidningen kunde vi nyligen läsa: ”I Arjeplog råder en bred politisk enighet om att man ska motarbeta planen på nationalparken [i Vindelfjällen]” och kommunalrådet Bengt-Urban Fransson säger: ”Effekten blir att man lägger en död hand över området”. I Dalarnas tidningar står det om förslaget till Koppångens nationalpark att: ”Byn [Rosentorp] hotas av nationalpark”.
Citat som dessa leder till frågor som:
- varför är man lokalt ofta motståndare till nationalparker? och
- är det en naturvårdssatsning att etablera en nationalpark?
Museer för eliten
Låt oss då först konstatera att nationalparker historiskt är starkt förknippade med vad jag kallar ett ”musealt” perspektiv på landskapet. Traditionen handlar om att utvalda natur- och kulturvärden i landskapet identifieras och skyddas av centrala elitgrupper i samhället som forskare, statliga myndigheter och parlament/riksdag. Ett sådant landskapsperspektiv ligger förstås långt ifrån ett traditionellt lokalt och aktivt bruk av landskapet med rötter i fiske, jord- och skogsbruk. Det här spänningsfältet mellan å ena sidan lokal platsidentitet och å andra sidan ”uppifrån” kommande krav på lokal anpassning till olika skyddsinstrument med begränsningar i jakt, fiske och bebyggelse är ett återkommande tema i motståndet mot etableringen av nationalparker både i Sverige och internationellt. En tillspetsad men likafullt miljöhistoriskt rimlig illustration är hur världens första nationalparker i Nordamerika i slutet av 1800-talet etablerades för att skyddas mot ”civilisationen” som rullade över kontinenten från öster bort mot den ”vilda västern”. Dessa sparade områden blev en viktig del i nationens självbild inför framtiden.
Vid sidan av nationalparkernas roll som nationella symboler och vetenskapliga referensområden, bör den täta kopplingen till rekreation lyftas fram. Dels kan vi notera den historiska kopplingen mellan nationalparker och de från städerna kommande välbärgade turisterna – turister med för lokalbefolkningen ofta främmande vanor och landskapsideal. Dels kan vi notera det hot mot lokala rekreationsintressen som fri färdsel, jakt och fiske som nationalparksetableringar ofta förknippats med. Naturligtvis har mycket hänt under det sekel som gått sedan naturskyddets inledning med Europas första nationalparker i Sverige 1909. Men landskapsperspektivets rötter och dess kopplingar till nationell identitet och maktbärande grupper vill jag påstå fortfarande har stor betydelse.
Naturvård inte bara skydd
När det gäller den andra frågan som restes ur citatet ovan – om etablering av nationalparker är naturvård – så är det först viktigt att konstatera hur mycket bredare naturvården är än bara områdesskydd. Vi bör också notera hur alltfler typer av reservat etableras och hur dessa har fått allt mångsidigare uppdrag.
Sammantaget vill jag påstå att vår tids debatt när det gäller reservat på många sätt har en ambition att närma sig de lokala utvecklingssträvanden som ofta känt sig direkt hotade av reservatsetableringarna. I vilken utsträckning detta också på ett djupare plan innebär att reservatsinstrumentet släpper den gamla sortens museala perspektiv och närmar sig ett lokalt aktivt men långsiktigt och hänsynsfullt bruk av landskapet anser jag dock fortfarande är en öppen fråga. Den moderna strategin för UNESCO:s biosfärområden kan nog ses som ett ambitiöst försök i denna riktning.
Tillspetsat tror jag man kan se det som en fråga om i vilken utsträckning djupare aspekter av ”hållbar utveckling” tillåts prägla naturvården. Det är här fascinerande att reflektera över den tänkbara inspiration som kan ligga i det landskapsperspektiv som kännetecknar allemansrättens grundprinciper om hänsynsfullt mångbruk och inte minst dess starka koppling till den så kallade ”sociala naturvården” som jag ser som en av framtidens naturvårdsnycklar.