Nedbrytning av organiskt material är en biologisk process som är nödvändig för naturliga ekosystem. Näringsämnen och energi som binds i växtlighet och djur måste föras tillbaka till marken, sedimenten eller vattnet för att utnyttjas av nya organismer. Om denna funktion störs eller förändras kan konsekvenserna i ekosystemet bli stora, framförallt på längre sikt. Därför är det viktigt att studera hur nedbrytningen regleras. Detta bör göras från flera olika infallsvinklar.
Skillnad mellan ekosystem
En infallsvinkel som är ekologiskt intressant och betydelsefull för natur- och miljövård är hur ekosystem med stor biologisk mångfald av nedbrytare skiljer sig från ekosystem med färre arter. Inom ramen för mitt projekt kommer jag att undersöka frågor som denna och vad som händer om arter i nedbrytarsamhället försvinner. Går det att hitta ett samband mellan ett ekosystems nedbrytningsfunktion och dess biologiska mångfald? Eller är artrikedom betydelsefull som ”buffert” där ett artrikt ekosystem blir mer tåligt mot yttre eller inre påverkan? Tåligt betyder i detta avseende att förlust av en eller flera arter inte påverkar ekosystemets funktioner.
Viktig bottenfauna
Jag studerar dessa mekanismer på strandnära bottnar av sjöar. Strandområdet längs våra sjöar är en dynamisk miljö, en övergångszon mellan land och den fria vattenytan, som är viktig för både land- och vattenlevande organismer. Här sker ofta en betydande produktion. Samtidigt sker också nedbrytning av organiskt material som producerats i sjön, men även av löv och annan växtlighet som förts till vattnet från omgivningarna. Denna nedbrytning utförs av mikroorganismer och bottenlevande ryggradslösa djur. De senare utgörs bland annat av sländlarver, sötvattengråsuggor och kräftor. Bottenfaunan är viktig eftersom den finfördelar grövre organiskt material och därmed skapar en större yta på substratet. Ytförstoringen av materialet gör att mikroorganismerna effektivare kan frigöra näringsämnen och energi till sedimenten och vattnet. Fragmenteringen av grövre material anses utgöra en känslig del av nedbrytningsprocessen i sötvatten eftersom den utförs av relativt få arter.
Kunskap om nedbrytare
Studien har inletts med en inventering av bottenfauna i drygt 20 sjöar, främst i Emåns avrinningsområde i Småland. Här finns ett stort antal sjötyper och genom undersökningen skapas kunskap om hur variationen av nedbrytare ser ut i olika vatten samt betydelsen av markanvändningen längs stränderna. Nästa steg blir att närmare syna de påträffade djuren, studera födoval och miljökrav för att utreda hur specialiserade de olika arterna är. Därefter kommer nedbrytningsförsök att startas där olika artsammansättningar jämförs. Det kommer att bli både naturliga sammansättningar och sådana där bortfall av arter simuleras.
Värdefullt vetande
Förhoppningsvis utmynnar arbetet i en ökad förståelse av nedbrytningsprocesserna i sötvatten. Samtidigt kommer också mycket ny kunskap att inbringas om de djur som lever på botten av våra sjöar. Sådan kunskap kan vara värdefull även i andra sammanhang, till exempel vid praktiskt artbevarande eller skapandet av mer kompletta näringsvävar för sjöar.