Vattenkraften svarar ett normalår för cirka 43 % av Sveriges totala elproduktion. För att nå målet med att 50 % av den totala energiproduktionen år 2020 ska komma från förnyelsebara källor kommer vattenkraften fortsätta vara en viktig energikälla. Den stora vattenkraftsutbyggnaden har samtidigt inneburit en minskning av betydelsefulla livsmil­jöer för många sötvattensarter. Till en följd av detta, har biologisk mångfald minskat och ekosystemens funktion försämrats i många svenska vattendrag. För att återskapa ekosystemens funktion och ett rikt djur- och växtliv i våra vattendrag är restaure­ring av dessa vatten ett prioriterat område.

Sedan 1950 har flera tusen restaureringsprojekt genomförts i Sverige. Cirka 1700 omfattar biotop-åtgärder i vattendrag. Dessa projekt är mycket varierande och utgörs till exempel av förbättring av lekområden för laxfiskar, vegetationsrensning, och tillbakaläggning av stenar i flottledsrensade vattendrag, till större projekt som täcker både själva vattendraget men även inbegriper strandzonen. Antalet projekt samt de ekonomiska insatserna i biotopvård har ökat betydligt sedan mitten av 90-talet. Men vilka åtgärdstyper är de mest relevanta för ekosystemens funktion och biolo­gisk mångfald och när och var ska de tillämpas? Den befintliga utvärderingen av biotopåtgärder i Sverige baseras på ett fåtal utvalda arter. Främst, öring och lax, men också några rödlistade arter, till exempel ål och flodpärlmussla, eller arter kopp­lade till art- och habitatdirektivet som ibland tas med i bedömningen av hur väl en åtgärd lyckats. Eftersom arternas respons på den fysiska påverkan i vattendrag och dessa arters betydelse för ekosys­temens funktion varierar mycket, är det viktigt att även andra arter och biologiska indikatorer följs upp. Särskilt gäller detta indikatorer som integrerar arters funktion och deras respons på miljöstör­ningar i vattendrag.

Som en del av ett pågående forskning projekt, EKOLIV, ska vi identifiera de mest relevanta biotopåtgärderna för att återskapa vattendragens funktion och struktur. Detta görs med hjälp av data om olika organismgrupper, nämligen fisk och bottenfauna, samt andra biologiska indikatorer, till exempel fiskens storlek eller artrikedom, kopplade till olika åtgärdstyper i vattenlandskapet. Tidserier, med data insamlade både före och efter projekts­avslut, används i analyser för att få en förbättrad förståelse på hur lång tid det tar att återställa vat­tendragets struktur och funktion efter restaurering. Enligt databasen Åtgärder i Vatten, har mindre än 40 procent av alla biotopåtgärder som utförts i Sverige i de senaste decennierna tidserier som omfattar flera år av löpande miljöövervakning. De återstående åtgärderna provtas, på sin höjd, en enda gång efter projektets slutår, vilket gör det svårt att få en uppfattning om åtgärdernas effekter på ekosys­temens funktion och biologisk mångfald. Det är därför viktigt att en löpande uppföljning planeras in tidigt i samband med åtgärden samt att även provtagning sker innan genomförande.

Trender på de flesta arter och indikatorer som har undersökts hittills visar på en komplex respons som varierar för olika typer av åtgärder. Med andra ord, det finns sällan ett rakt samband mellan vattendragens status före restaurering och deras förbättring i direkt koppling till olika åtgärdstyper. Detta kan bero på arters ekologiska egenskaper och komplexa artinteraktioner, men också på andra typer av påverkan i avrinningsområdet som minskar möjligheten för återhämtning. Till exempel kan förändrad markanvändning i avrinningsområdet eller andra nya dämmen som förhindrar fiskens vandring till och från den åtgärdade sträckan motverka effekterna av de genomförda restaureringsåtgärderna.