På stockelder brände samerna torv och tickor för att få rök som höll mygg och andra insekter borta från både samerna själva och deras renar.
TEMA: ETNOBIOLOGIGenom historien har människan och hennes bostäder hemsökts av ohyra. Loppor, löss och vägglöss har sugit hennes blod. I tarmsystemet har inälvsmaskar frodats medan kackerlackor och flugor har myllrat i hemmen och bland maten.

Traditionellt sett försökte man finna medel som dödade, avskräckte eller på annat sätt minskade förekomsten av dessa oönskade gäster. Metoderna var många och i flera fall synnerligen drastiska. En del av dessa medel kan vara utgångspunkter för modern forskning för att få fram nya bekämpningsmedel.

Blomma dödar löss

Ett medel som redan under 1700 och 1800-talen började användas mot ohyra, speciellt löss, var pyretrum, dvs blomman av dalmtinerkrage (Tanacetum cinerariifolium). Ur växten kunde man sedan isolera pyretroider vilka har visat sig vara effektiva insekticider. Fortfarande bekämpas såväl löss som andra oönskade insekter med syntetiskt framställda pyretroider. Naturens förlaga har här anpassats till industrins krav. För människan är pyretroiderna harmlösa och bekämpning är tämligen riskfri. En nackdel är att ett alltför flitigt användande av enstaka preparat lätt kan leda till resistens hos ohyran, och därför pågår hela tiden ett sökande efter nya medel.

Rök kväver myggor

I norra Sverige har man flitigt använt sig av beckolja eller pyrande eldar för att minska problemen med myggor. Att rök försvårar insekternas andning är välstuderat så metoden är rationell. Likaså har man bekräftat att beckolja, som är en fraktion från tjärdestillation, skrämmer bort myggor. Nackdelen med dessa två metoder är dock att röken kan upplevas som obehaglig även för människor och att beckoljan innehåller aromatiska kolväten som är kända för sina hudirriterande, mutagena och cancerframkallande egenskaper. Dessa kontrollmetoder är således effektiva men inte användarvänliga.

Inälvsmaskar och maskmedel

Inälvsmask bekämpades ofta med metoder som har visat sig vara mycket drastiska och flera är sannolikt nästan lika effektiva mot patienten som mot masken. Man nyttjade tidigare bittermandel, kreolin, kvicksilver, stensöta och tibast, vilka lätt kan överdoseras. Redan i tidig medicinsk litteratur påtalas också riskerna och doseringsföreskrifter anges noggrant för att minska biverkningar. Många medel är annars bara laxermedel som åtminstone sköljer ut några av de förekommande maskarna även om de inte slutgiltigt löser problemet. De giftiga medlen kan sannolikt användas som modellsubstanser för framställandet av nya maskmedel om man lyckas eliminera de direkt negativa effekterna på patienten.

Etnobiologin visar vägen

Vid en kartläggning av svenska bekämpningsmedel genom historien fann vi att bortåt 60 olika växter har använts mot kroppens ohyra och över 140 medel har använts mot inälvsmaskar. Dessa traditionella medel kan med moderna metoder undersökas och utvärderas så att framställda preparat både blir effektiva och oskadliga för användaren. Den gamla kunskapen kan visa vägen till nya medel som kan bryta resistensproblematiken.