Isle Royale är den största ön i sjön Lake Superior, Michigan, USA. En fem­hundra kvadratkilometer stor ö, vars invånare, som till största delen hade skandinaviskt ursprung, var tvungna att flytta när man beslutade inrätta en national­park där 1940. Historien om vargarna på ön Isle Royal beskriver varför den viktiga frågan om genetisk mångfald under så lång tid varit svår att få upp på dagordningen:

– Det fanns en liten population av vargar som en gång vandrat över isen och kolonise­rat ön i slutet av 1940-talet. Den ansågs länge vara ett bevis för att genetiken inte var så viktig i sammanhanget med en populations­överlevnad. Man pekade på vargarna på Isle Royal och menade att inavel inte är ett stort problem, flocken verkade ju må bra. Jag och många med mig menade att det tar tid för genetisk depression att visa sig, och det syns inte utåt i en djurgrupp. I slutet av 2010-talet var populationen av vargar på Isle Royal i princip utdöd. Bland annat på grund av ina­velseffekter.

Det berättar Linda Laikre, professor i populationsgenetik vid Stockholms univer­sitet, som arbetar med biologisk mångfald på gennivå.

Syns inte – finns inte?

Det kan alltså ta tid, innan utarmning av genetisk mångfald får effekter på populationer och ekosystem. Det är heller inte särskilt synligt – man ser ju inte gener, och genetisk variation inom arter kan vara dold för blotta ögat. Dessutom ser vi mest de friska indivi­derna, de med genetiska defekter dör ofta ganska tidigt.

Linda Laikre menar att detta kan vara orsaken till att forskare i decennier förgäves har försökt lyfta frågan om genetisk mångfald till en politisk och praktisk agenda, där nödvändiga åtgär­der för bevarandet kan implementeras. Sedan 1992, när konventionen om biologisk mångfald kom, och det kon­staterades att biologisk mångfald består av en mångfald av arter, ekosystem och gener – till nu när det äntligen börjar hända något.

– Konventionen är central – den har samma status som klimatkonventionen och har stor inverkan globalt, regionalt och nationellt. Våra svenska miljömål kopplar an till den till exempel. Sedan 2005 har Sverige ett miljömål som säger att vi ska ha tillräcklig genetisk variation mellan och inom populatio­ner av arter, men hur detta ska säker­ställas i praktiken är inte klarlagt.

Det saknas bland annat övervak­ningsprogram för genetisk mångfald trots att förslag till sådana funnits under lång tid. Indikatorer för genetisk mång­fald, det vill säga ett hjälpmedel för att beskriva om och hur målen uppfylls, saknas också. Det finns sedan ett par decennier indikatorer för domestice­rade djur – lantraser – och genetisk mångfald. Men det behövs för alla vilda arter också, menar Linda Laikre.

– Vi är en stor internationell grupp forskare som nu föreslagit indikatorer för genetisk mångfald, som kan använ­das för att göra att arbetet med genetisk mångfald bland de vilda arterna blir möjlig i alla länder, berättar Linda.

I ett detta forskarnätverk, kallat G-bike (se faktaruta här intill) arbetar hon och andra för att öka kunskapen och för att förbättra möjligheten till implementering av den.

Och det brådskar nu:

– Forskare har varnat för problemet med förlust av genetisk variation sedan 1970-talet, då de vetenskapliga insikterna kom om riskerna med till exempel genetisk utarmning i jordbru­kets monokulturer. Det är inget nytt. Men det är ännu mer akut nu i ljuset av klimatförändringarna.

Genetisk variation ökar resiliens bland populationer och i ekosystem. Och klimatförändringarna sätter allt mer tryck på systemen. Bibehållen eller restaurerad genetisk mångfald ger en ”försäkring” för att möta framtida miljöförändringar eftersom ju fler gen­kombinationer som finns tillgängliga, desto fler blir anpassningsalternativen i en osäker framtid.

Effektiviserar förvaltning

Men hur ska vi veta vilken genetisk variation som finns, och hur vi ska jobba för att öka den? Den genetiska kunskap som finns måste börja använ­das i bevarandearbetet, och metoderna behöver spridas, utvecklas och använ­das. Genetisk information kan bidra till att göra beslut och arbete inom förvalt­ning effektivare. Att mäta och övervaka genetisk mångfald gör det möjligt för människor att bättre utvärdera arters hälsa, genetiska variation och utbyte av genetisk mångfald mellan olika popu­lationer (genflöde) för att förbättra för­valtning och skötsel av den biologiska mångfalden och naturresurser.

Pilotprojekt på gång

Men nu börjar det äntligen röra på sig, tycker sig Linda Laikre se. Och Sverige är i framkant med att starta upp övervakningsprogram. Först ut var Havs- och vattenmyndigheten, med ett pilotprojekt för övervakning. Öring och blåstång har använts som model­ler och nu startar ett pilotprojekt med torsk, lax, ålgräs och sill. Naturvårdsver­ket startar också med pilotprojekt för älg och några pollinerande insekter.

Dessa projekt, såsom arbetet med G-bike, handlar ytterst om att förhin­dra ytterligare utarmning, och öka arters överlevnadsförmåga. Här krävs omedelbara och omfattande åtgärder enligt forskarna inom projektet. Bland annat behöver man ändra riktlinjerna för nationell rapportering inom EU:s art- och habitatdirektiv, fågeldirektiv, havsmiljödirektiv och vattendirektiv, till att tydligt rekommendera att genetisk mångfald och genflöde hos arter bedöms och övervakas där det är relevant.

På nationell nivå finns nu en hel del att göra. Ett steg skulle kunna vara en funktion med ansvar för det praktiska arbetet med genetisk mångfald, menar Linda Laikre. En sådan föreslogs i slutet av 2000-talet av Naturvårdsverket men omsattes aldrig i praktiken.

– Samtidigt är det viktigt att den genetiska mångfalden integreras inom befintliga myndighetsområden. Det finns viktiga samordningsvinster att göra och genetisk kunskap kan ge ett stort bidrag till många områden som gäller bevarande och förvaltning av vilda djur och växter.