Naturbetesmarkerna har skapats av bönder inom ramen för ett lantbruksföretag.För att hamna rätt med ekonomiska stöd, regler och vetenskaplig kunskap måste rådgivare, kontrollanter och forskare förstå vad ett lantbruksföretag är och vad det innebär att vara bonde.
Samhället vill bevara mångfalden av växt- och djurarter och de skönhetsvärden som naturbetesmarkerna bidrar med idag. Man ger därför ekonomiska stöd för att stimulera bönderna att använda markerna för betesdjur. Dessutom stöder man forskning för att utveckla kunskap om vad man kan göra för att bevara naturbetesmarker under de villkor som gäller för dagens lantbruk.
För att samhällets åtgärder ska ge önskat resultat måste de ekonomiska stöden med tillhörande regler, liksom den vetenskapligt framtagna kunskapen, vara anpassade till det praktiska sammanhang där de ska tillämpas. Det sammanhanget är lantbruksföretaget. Naturbetesmarkerna skapades från början inte för sin artrikedom och skönhet i landskapet. De skapades av bönder inom ramen för ett lantbruksföretag för att producera foder till betesdjuren. Och det är alltjämt bönder som håller markerna i hävd med hjälp av sina betesdjur. För att hamna rätt med ekonomiska stöd, regler och vetenskaplig kunskap måste rådgivare, kontrollanter och forskare förstå vad ett lantbruksföretag är och vad det innebär att vara bonde.
Vad är då ett lantbruksföretag? Lantbruksföretaget är ett komplext system sammansatt av en mängd fysikaliska, tekniska, biologiska, ekonomiska och sociala komponenter. I lantbruksföretaget ingår jordar, maskiner, byggnader, djur, grödor, skog, kapital och människor som bor och arbetar på gården. Systemet står i fortlöpande utbyte med en omvärld av näringsliv, marknader, myndigheter, politiker, forskare och bygdens människor. Utbytet med omvärlden sker på villkor som man saknar eller har begränsad kontroll över, till exempel de ekonomiska stödens storlek och utformning, priser på produkter och produktionsmedel och ersättning för tjänster man säljer. Andra faktorer som förändras utan att bonden kan kontrollera dem är jordbrukspolitik, klimatförändringar och växlingar i väderleken. Bondens uppgift är att få detta komplexa system att fungera under skiftande förhållanden och osäkerhet. Det är detta system vi ingriper i, när vi med ekonomiska stöd, regler och vetenskaplig kunskap vill stimulera bönderna att fortsätta nyttja naturbetesmarkerna så att den biologiska mångfalden bevaras och landskapet förblir öppet.
Lantbrukare upplever störningar
Bönderna är mycket angelägna om att naturbetesmarkerna bevaras för framtiden. Det framgår tydligt i en studie som genomförts inom ramen för forskningsprogrammet HagmarksMistra och som bygger på intervjuer med ett sjuttiotal lantbrukare i Sörmland, Västergötland, Småland och Jämtland. Böndernas inställning innebär en gynnsam utgångspunkt för samarbete i frågor om naturbetesmarkerna mellan bönder och samhälle, där samhället är representerat av myndigheter som jordbruksverket, naturvårdsverket, länsstyrelser och universitet. Men intervjuerna visar också att bönderna upplever störningar i samarbetet med myndigheterna, som motverkar deras motivation och gör det svårare för dem att sköta och bruka markerna.
De här störningarna har sitt ursprung i skillnader i perspektiv mellan bönder som lever och verkar i det praktiska jordbruket och tjänstemän och forskare som lever och verkar i institutionernas värld. För den som arbetar vid en myndighet representerar naturbetesmarken biologisk mångfald, landskap och kulturminnesmärken som samhället vill bevara. För bönderna är den dessutom en del av det komplexa lantbruksföretaget och en plats som skapats genom arbete. De ser både sitt eget och tidigare generationers arbetsliv i landskapet. När rådgivare kommer med förslag om naturbetesmarkernas skötsel som bygger på generella regler och vetenskaplig kunskap är det bondens företag, arbete och arbetsmiljö man ingriper i. Bönderna vill anpassa sina skötselåtgärder till djurens betesbehov och till sina kunskaper och erfarenheter om de faktorer som påverkar växtligheten vid varje särskilt tillfälle och på varje särskilt bete, till exempel markförhållanden, väderförhållanden och växttäckets sammansättning. Den vetenskapliga kunskapen blir för bönderna en av många pusselbitar i det här sammanhanget.
Värdera alla aktörers perspektiv
Skillnader i perspektiv är inte något fel i sig. Vi präglas av våra erfarenheter och bönder och myndighetspersoner utvecklar olika erfarenheter i sina respektive arbetsmiljöer. Det blir fel först när en aktör bortser från och/eller nedvärderar andra aktörers perspektiv. Och det blir särskilt fel när en aktör har mera makt och tillskriver sig företräde i att tolka verkligheten. Ofta sker detta utan att man är medveten om det. För den som verkar vid en myndighet eller forskningsinstitution kan det falla sig naturligt att söka inordna andra aktörer efter regler som bestämts av samhällsinstitutioner och i enlighet med vetenskapligt framtagen kunskap.
Insikter om lantbruksföretagets komplexitet, liksom de synpunkter och erfarenheter av betesdriften som bönderna för fram i vår intervjustudie, säger oss att det inte är möjligt att utforma regler för hur naturbetesmarker ska skötas som stämmer för alla situationer.
Frågan om hur man bevarar naturbetesmarker lämpar sig inte för detaljerad styrning med hjälp av regler och vetenskaplig kunskap. Bönder och även andra aktörer har legitima intressen, kunskaper och resurser att tillföra. För att ta vara på dessa krävs samråd där man tillsammans identifierar och lär om ett områdes naturbetesmarker, till exempel botanisk sammansättning, markförhållanden, betesformer och friluftslivets intressen. På basis av denna kunskap kan man sedan gå vidare med att formulera mål, klarlägga konsekvenser av olika skötselåtgärder och bestämma om uppföljning och utvärdering. Ett viktigt nästa steg i samhällets strävan att bevara naturbetesmarkerna är att utveckla former för samråd som ger mera flexibilitet och anpassning till lokala förhållanden och tar vara på det engagemang och den kompetens som finns hos bönder och andra aktörer.