TEMA: BETESMARKERDet som från början skulle bli en översyn av den gemensamma jordbrukspolitiken (Mid Term Review) ledde till en mycket radikal reformering, en så gott som total frikoppling.

Den övergripande målsättningen är att det i framtiden ska vara konsumenternas efterfrågan som ska styra produktionens inriktning, inte storleken på stöden. Man hoppas därmed också att överproduktionen av vissa produkter begränsas.

Reformen som träder i kraft 1 januari 2005 innebär att direktersättningarna till jordbrukarna i Sverige omvandlas till s.k. frikopplade gårdsstöd. Direktersättningarna utgörs framför allt av arealersättningar och djurbidrag (tack-, diko-, handjur-, slakt- och extensifieringsbidrag) vilka tillkommit när gränserna öppnades vid EU-inträdet och avräkningspriserna sjönk. Hade inte EU infört dessa direktersättningar hade en stor del av lantbruksföretagen slagits ut på grund av kraftigt försämrad lönsamhet vid prisfallet.

EU-anslutningen har ökat betesmarkerna

Samtidigt som det var en priskompensation för sänkta priser har villkoren för bidragen fungerat som styrmedel. Dels har t ex de olika EU-länderna haft fastställda kvoter beträffande antalet diko- och handjursbidrag som kan delas ut. Det har förmodligen varit bra i andra länder med en för stor nötköttsproduktion. I Sverige med brist på nötkreatur till betesmarker och till slakt har det dock varit direkt negativt då vi inte kunnat öka dikoantalet i takt med att mjölkkoantalet sjunkit. Syftet med extensifieringsbidraget har varit att premiera en högre arealanvändning per djur. Tillsammans med två handjursbidrag per stut (och bara ett för tjur) och miljöersättningarna har detta kraftfullt bidragit till ett ökat betesmarksutnyttjande.

Gårdsstöden kommer att utgå till brukarna oberoende av produktionens omfattning eller inriktning. Det utgörs av s.k. stödrätter som utbetalas per hektar. För att kunna söka stödrätter måste marken hävdas enligt god jordbrukarsed och företagaren måste dessutom uppfylla s.k. tvärvillkor. Tvärvillkoren gäller såväl miljöfrågor som djuromsorg, livsmedelssäkerhet och växtskydd och regleras i första hand av 18 olika EU-direktiv. Uppfylls inte tvärvillkoren till föjd av en åtgärd eller en försummelse som direkt kan anses bero på den enskilda jordbrukaren riskerar denna att förlora hela eller delar av gårdsstödet.

Gårds-, region- och blandmodell

Varje EU-land har fått välja vilken modell som skulle gälla för gårdsstödens storlek. Valet stod mellan s.k. gårdsmodell, där gårdsstödets storlek helt och hållet baseras på vilken produktion man haft tidigare år. Den andra varianten är regionmodell där alla gårdar inom ett område med liknande produktionsvillkor (för växtodling) får samma stödrätt per hektar, lite förenklat alla enskilda gårdars genomsnittliga direktersättningar för åren 2000–2002 lagda i samma pott och sedan utdelade med ett genomsnittligt belopp på hela regionens alla hektar. Sverige är i det här fallet indelat i 5 olika regioner där 1, 2 och 3 är slättbygder, 4 mellanbygd och 5 är skogsbygder och hela Norrland.

Sverige valde i stället en blandmodell där alla arealersättningar och tackbidrag, 50 % av diko- och extensifieringsbidragen, 60 % av slaktbidragen, 25 % av handjursbidragen samt 37,5 % av mjölkstödet för alla gårdarna i regionen fördelas ut med samma genomsnittliga belopp per hektar. De kvarvarande delarna av direktersättningarna får de aktuella företagen behålla utslaget som ett till-läggsbelopp per hektar. Varje företag får alltså ett gårdsstöd där en del är regionbaserad och en del gårdsbaserad. Det gårdsbaserade tillägget får i princip bara gårdar som haft mjölk- och/eller köttproduktion.

Kalvefterfrågan ”motor”

Varje land hade också möjlighet att under en övergångsperiod välj att ha en fortsatt koppling av delar av olika stöd om ”synnerliga skäl” rådde. Sverige valde här att ha handjursbidraget fortsatt kopplat till 75 % (längs t.o.m. 2009). Ett starkt motiv är att man annars riskerar att förlora hävden på många betesmarker.

Skulle företag med tjurar och stutar förlora en stor del av sin inkomst genom att deras handjursbidrag ”bres ut” på alla gårdar i regionen skulle lönsamheten försämras så dramatiskt att de skulle gå i konkurs. Därmed skulle efterfrågan på kalvar sjunka så kraftigt att förutsättningarna för att få acceptabel lönsamhet för dikalvsproducenterna allvarligt skulle äventyras. Färre dikor och därmed kvigor, tjurar och stutar skulle göra att många betesmarker blev utan djur.

I regeringens första förslag på hur reformen skulle genomföras skulle åkermark och betesmark få samma värde på den regionbaserade stödrätten per hektar inom respektive region. Det gav orimliga konsekvenser och i stället beslutades efter mycket diskuterande bland politiker, tjänstemän, intresseorganisationer och näringens företrädare att betesmarkerna skulle få samma regionbaserade stödrätt över hela landet, nämligen 125 euro per hektar och år. Grundvillkoret för hävd av betesmark är ”årligt bete”. Vad det ska innebära är i skrivande stund inte klart.

Miljöersättningarna

Det pågående LBU-programmet (Miljö- och Landsbygdsprogrammet) påverkas inte direkt av reformen utan pågår t.o.m. 2006 som nu. Där ingår miljöersättningar till betesmarker, slåtterängar, ekologisk produktion, etc. Det som ingår i reformen är dock att en viss andel av all direktersättningar (stödrätter) ska moduleras, vilket innebär att de ska överföras till satsningar på miljö- och landsbygdssatsningar, dvs stärka LBU-programmet. För 2005 ska 3 % av totalsumman moduleras och det ökas successivt. Vad som aviserats från Bryssel, genom framför allt förre jordbrukskommissionären Frans Fischler, är att LBU-programmet framöver mer ska inriktas mot allmänna landsbygdssatsningar. Det känns oroande då vi vet att t.ex. miljöersättningarna till betesmarkerna kommer att ha ännu större betydelse än tidigare för att bete ska bli av eller inte. Förs pengar över från lantbrukets tjänsteproduktion till annat företagande försvåras möjligheterna att upprätthålla en infrastruktur på landsbygden och – inte minst – möjligheterna att klara bevarandet av natur- och kulturvärden i odlingslandskapet.

Konsekvenser av reformen för betesmarkerna

Sveriges tillgång, det varierande landskapet med en mosaik av skog, åker och betesmarker är samtidigt en väldig nackdel när det gäller utnyttjandet av betsmarkerna jämfört med andra EU-länder. Andra konkurrensnackdelar är givetvis ett tuffare klimat liksom ett allmänt högre kostnadsläge. Vi har inom nöt- och lammköttsproduktionen fortfarande en väldigt småskalig struktur – mycket betingad av landskapet – som gör det mycket svårare att pressa kostnaderna för att hantera de sänkta intäkter som reformen innebär. Så länge befintliga äldre mjölk- och nötköttsproducenter fortsätter hävdas markerna, men fler och fler lägger av och finns inte ekonomiska och sociala möjligheter för någon att ta över djur och/eller betesmarker ser det mörkt ut.

Det är en tuff utmaning och det krävs en lång rad åtgärder från såväl primärproduktion, förädlingsindustri, politiker och myndigheter för att klara miljökvalitetsmålet ”ett rikt odlingslandskap” framöver. Vad var och en kan göra är att följa reformens intentioner att låta marknaden styra: Fråga efter och välj livsmedel i butik och på restaurang som kommer från svenska råvaror. Produktionen av landskapsskötsel kan inte flyttas till lågkostnadsländer som annan produktion fortlöpande gör. Ditt val påverkar framtidens livskvalitet!