Betande djur påverkar vegetation på flera sätt. De växter som blir betade förlorar resurser vilket hämmar tillväxt och reproduktion. Å andra sidan får växter som inte betas en konkurrensfördel av de resurser som då frigörs. Betet kan därför ha antingen positiva eller negativa effekter på den biologiska mångfalden, beroende på om djuren betar konkurrensstarka eller konkurrenssvaga arter.
Renen är en extensiv betare. Det betyder att den rör sig över stora ytor när den söker föda och därmed inte betar rent på ett ställe innan den flyttar sig till nästa. Renen är en generalist på det sättet att den äter av många olika arter, men specialist genom att den hela tiden söker efter växtdelar med hög kvalitet. Av detta följer att renarna konsumerar en relativt liten del av växtproduktionen på varje enskild fläck och att beteseffekterna blir utspridda över landskapet. Det är inte lätt att studera detta, eftersom alla områden i våra fjäll är betade förutom de allra sydligaste fjällen. Fjällen har också varit betade av renar ända sedan isen drog sig tillbaka, så den vegetation vi ser idag har påverkats av renbete under mycket lång tid.
Artantal summerat över kärlväxter, mossor och lavar på torr rished i tre olika områden i svenska fjällen. Högt betestryck refererar till sommarbetesområden, lågt betestryck refererar till genomflyttningsområden, det vill säga vår- och höstbete.
Foto: Anders Rådén
Olika bete – olika effekter
Det är möjligt att beskriva renbetets mer långsiktiga effekter genom att nyttja markanvändningskartor över Sveriges samebyar och på så sätt identifiera områden som ligger centralt i sommarbetesmarkerna samt sådana som bara används under vår- och höstflytt. Vi har studerat tre sådana par av områden som sträcker sig från Idre i söder till Könkämä i norr. Alla områden är alltså betade, men betestrycket är relativt sett högre i sommarbetesmarkerna. Om vi till exempel ser på torr rished, vilket är den vanligaste lågalpina vegetationstypen i Sverige och jämför mellan områdena, ser vi att betet har en mycket liten effekt på den biologiska mångfalden mätt som antal arter (se figur). Även om betet verkar ha en negativ effekt på antalet arter i Kall och Könkämä är områdena inte statistiskt skilda åt. Resultaten kan bero på att de svenska fjällen är ganska artfattiga i den här vegetationstypen, och de arter som finns är långlivade och delvis skyddade mot bete genom stor underjordisk biomassa.
Däremot har betet en större effekt på artsammansättningen och fördelningen av olika arter i en provyta. Med högt betestryck blir ändras artsammansättningen. Detta beror på att vissa arter gynnas av bete och andra arter missgynnas. De tydligaste effekterna finns bland mossor och lavar, där vissa arter ökar och andra minskar vid bete. Till exempel var islandslav och snölav vanligare vid ett lågt betestryck, medan korallav och masklav var vanligare vid ett högt betestryck. Renbete har alltså en tydlig långtidseffekt på vegetationen även om den kan vara svår att observera.