Det varierade 50-talslandskapet lystes på våren upp av gula sälgdungar, som var den viktigaste näringskällan för tidiga vårinsekter. Idag sparas sällan sälgen och har i många stycken försvunnit helt från jordbrukslandskapet.
Foto: Martin Holmer
TEMA: SKOGEtt av landskapets artrikaste träd lever en kämpig tillvaro i dessa dagar. En ny kunskapssatsning ska få markägare att öppna ögonen för dessa värdefulla oaser av liv.
biodiverse2009_1_gaffelsvans

Foto: Lily M/Wikimedia commons

Foto: Jenny Svennås-Gillner, SLU

Året 2009 är av WWF, Svenska Naturskyddsföreningen och CBM utropat till Sälgens år i en gemensam satsning för att lyfta detta unika träd från sly i kulturlandskapets bakgård till en ekologisk paradföreställning i biologins finrum. Varje sälg är en biologisk skattkammare som myllrar av liv under hela sin levnad. Bara eken kan tävla med sälgen om tätplaceringen som den artrikaste organismen i Sverige. I hansälgens blommor finns också livets viktigaste frukost för de tidiga vårinsekter som yrvaket börjar surra redan i mars, då vintern fortfarande i stora delar har sitt grepp om landskapet.

I takt med det moderna jord- och skogsbrukets omläggning har sälgen minskat dramatiskt överallt i Sverige, eftersom den numera inte anses ha så stor betydelse, varken ekonomiskt eller praktiskt. Men när sälgen, som är paraplyart för tusentals andra organismer, minskar, blir också alla arter som är gäster hos sälgen hemlösa. Det är både insekter, fåglar och större däggdjur som drabbas. Kanske är det värst för de solitära bin som flyger tidigt på våren och har sälgpollen som sin enda näringskälla.

Under Sälgens år riktas strålkastarljuset mot sälgen i föreläsningar, ny information på hemsidor och i färggranna broschyrer. Men framför allt firas sälgen och dess ekologiska betydelse i en nyskriven bok av entomologen Bengt Ehnström, som med uppriktig nyfikenhet tar med läsaren i närkamp med gnagande skalbaggar, spinnande fjärilslarver, surrande bin, hackande spettar och hornfejande råbockar. Sälgens livscykel är lång och dynamisk och följs av en lång rad passagerare som löser av varandra medan trädet växer och åldras. När sälgen slutligen dör är den ännu rik på exotiska personligheter som kamelsteklar, plattnosbaggar och stubbhornsoxar vilka lever kvar i trädet under lång tid.

Ur Bengt Ehnströms Sälgboken.

"Redan i början av juni börjar sälgbladen konsumeras av både betande fyrbenta djur och många insekter. Ibland sitter ett rött ägg på bladets översida som så småningom kläcks till en av de sällsammaste larver i landet, nämligen den allmänna gaffelsvansens (Cerura vinula). Larven dröjer ytterligare över en månad innan den är fullvuxen, men är värd att vänta på för en så säregen skepnad måste fascinera alla. Den är tämligen väl kamouflerad där den sitter säkert förankrad vid en några millimeter grov gren. Larven blir som fullvuxen upp till 7 centimeter lång och är vackert grön med ett oregelbundet violett band på ryggen. Det bruna huvudet är omgivet av en mörkröd ram med två svarta fläckar i överkanten. Längst bak har larven två långa spröt. Om man petar på larven reser den upp framkroppen och bakdelen och håller sig fast bara med de fyra bukfötterna. Framkroppen bildar en puckel och ur spröten längst bak skjuter gaffelsvanslarven ut två röda fladdrande trådar. Den kan spruta ut en starkt luktande vätska ett par centimeter från framkroppen; en mycket spektakulär föreställning. Som fullvuxen går larven ner mot marken och söker en gammal träbit. Där gnager den sig in och murar en vägg utanför sig som ett kraftigt skydd för den puppa den så småningom förvandlat sig till. I sitt fasta skydd kan ibland puppan ligga ett par år innan den fullbildade gråvita spinnarfjärilen kliver ut en dag i maj."