Förvaltningen av Sveriges 100 000 sjöar och tiotusentals mil vattendrag kräver ett utvecklat arbetssätt för att nå uppsatta mål. Utgångspunkten är våra svenska miljömål och EU-direktiv.
Tidigare fokuserade vattenarbetet i Sverige på vattenkvalitet, fiskevård samt i viss mån bevarande av enskilda arter. Genom riksdagens beslut om nationella miljökvalitetsmål samt EU-samarbetet och införandet av Art- och habitatdirektivet och Ramdirektivet för vatten har förutsättningarna för vattenarbetet förändrats.
Miljökvalitetsmålen
Figur 1. Miljömålsindikatorn skyddade sjöar och vattendrag; antal skyddade områden med uttalat syfte att bevara vattenmiljöer. Källa NV, SKS och RAÄ. www.miljomal.nu
Bland miljökvalitetsmålen är det Levande sjöar och vattendrag som omfattar biologisk mångfald, naturlig produktionsförmåga och vattnet som livsmiljö. Där ingår delmål om bland annat skydd av värdefulla miljöer, restaurering av vattendrag och hur utsättning av arter ska hanteras. Länsstyrelserna har sammanställt vilka vattenanknutna områden som har höga natur- och kulturmiljövärden och arbetar nu enligt nationella strategier med att genomföra åtgärder för att bevara (fig 1) och restaurera dessa miljöer. Vattenkvaliteten hanteras framför allt inom målen Bara naturlig försurning och Ingen övergödning. Fördelen med att separera målen på detta sätt är att man nu, liksom med terrestra naturtyper, kan fokusera på naturvård i sjöar och vattendrag samtidigt som arbetet med att förbättra vattenkvaliteten fortgår.
Art- och habitatdirektivet
Art- och habitatdirektivet är ett av de direktiv som reglerar naturvårdsarbetet inom EU och syftar till att bevara skyddsvärda arter och naturtyper i Europa. Åtta av direktivets limniska naturtyper förekommer i Sverige och bland dessa återfinns en relativt stor del av våra sjöar och vattendrag. Några vanliga svenska sjötyper som dock inte ingår är bruna skogssjöar med klippiga eller minerogena stränder, näringsfattiga sprickdalssjöar och småvatten i odlingslandskapet.
Figur 2. Statusbedömning 2007 för limniska naturtyper enligt habitatdirektivet. Källa: Sohlman, A. (red.) 2007. Arter och naturtyper i habitatdirektivet – tillståndet i Sverige 2007.
Bland limniska arter som ingår i direktivet finns flera som sedan tidigare prioriterats i svensk naturvård, bland annat utter, lax, flodpärlmussla, småsvalting och flodkräfta. Här ingår även relativt vanliga fiskarter och några dykarbaggar och trollsländor.
Många av Sveriges värdefulla vattendrag och en hel del sjöar har pekats ut som Natura 2000-områden. Natura-områdena kan sägas utgöra värdekärnor i ett ekologiskt nätverk genom Sverige, men ”gynnsam bevarandestatus” för naturtyperna och arterna ska uppnås i hela landskapet, inte bara i de skyddade områdena.
Vid ArtDatabankens utvärdering 2007 av hur direktivet har genomförts i Sverige framkom att de limniska naturtyperna har god spridning i landet med bibehållen areal och utbredningsområde, medan tillståndet för naturtypernas kvalitet och framtidsutsikter är sämre (fig 2). För arterna finns det både negativa och positiva trender. Uttern ökar och har en positiv trend även om populationen fortfarande är liten (dålig status). För flodkräftan är framtidsutsikterna däremot mycket mörka eftersom ständigt nya utbrott av kräftpest gör att såväl utbredningsområde som populationsstorlek minskar.
Genomförandet av Art- och habitatdirektivet är idag integrerat i den svenska naturvården och utgör en viktig del av arbetet. Många av åtgärderna som behövs för att bevara arter och naturtyper har redan påbörjats i miljömålsarbetet, men det är tydligt att habitatdirektivet har inneburit en påtaglig förstärkning av det limniska naturvårdsarbetet.
Ramdirektivet för vatten – vattenförvaltningen
Figur 3. Arbetet inom ramen för vattenförvaltningen följer sexårscykler. Den första pågår just nu.
Syftet men EG:s ramdirektiv för vatten är att alla vatten ska vara av ”god ekologisk status” senast år 2015. Genomförandet benämns vattenförvaltningen och sker med utgångspunkt i avrinningsområdena. Sverige har indelats i fem avrinningsområdesdistrikt med en ansvarig vattenmyndighet i varje.
Arbetet genomförs i sexårscykler (fig 3) och innefattar att bedöma status, sätta kvalitetskrav, föreslå åtgärder, övervaka tillståndet och rapportera. Genomförandet av åtgärderna sker med hjälp av befintlig lagstiftning och dataunderlaget utgörs av regional och nationell miljöövervakning. Det är därmed framför allt arbetssättet, de tydligare målnivåerna och den återkommande uppföljningscykeln som skiljer arbetet med vattenförvaltningen (vattendirektivet) från vårt tidigare arbete med vattenvård.