Träden ger skugga åt arter som inte tål de öppna slätternas ljusa klimat. De hyser också en egen artrikedom. Dessutom har de nyttjats av människan, bl.a. som foderväxt.
Foto: Mårten Aronsson
TEMA: ODLINGSLANDSKAPLövängen hyser en mycket rik biologisk mångfald med sina öppna gräsytor omväxlande med träd och buskar. De senare är av avgörande betydelse, tvärtemot vad man tidigare har hävdat.

Träden och deras betydelse i landskapet har kommit upp på natur- och kulturmiljövårdens dagordning. Tidigare seklers underlåtenhetssynder har lett till en intensiv debatt till såväl naturvårdens som kulturmiljövårdens fromma. Särskilt livlig har debatten varit i Sörmland, på Gotland och i Linnés Råshult.

Under sommaren 1996 har jag besökt dessa platser, liksom slåtteroch betesmarker i övriga Sydsverige och i Estland.

Kulturpåverkan starkast

Det mest påtagliga intrycket från de olika ängarna och betesmarkerna är att de, förutom att de karaktäriseras av rik biologisk mångfald, får sin särprägel av rik kulturhistorisk mångfald. Varje äng är unik. Den har skapats och vidareutvecklats i ett intimt samspel mellan varierande, naturgivna förutsättningar och människans kulturpåverkan. I detta samspel har kulturpåverkan varit den faktor som starkast präglat ängen.

Ängen optimal miljö

Tydligast kanske detta framgår av den gotländska ängen. Trots att den är öns växtartrikaste markslag hyser den inte en enda för ängen specifik art.

Artrikedomen förklaras istället främst av att ängen som kulturskapelse utgör en i många avseenden optimal miljö genom sin uppbyggnad. Fastmarksängen domineras av ljusa gläntor, s.k. slätter, med en artrik, relativt lågvuxen grässvål. Men den karaktäriseras också av mer eller mindre spridda grupper av träd och buskar, s.k. runnor. I och kring runnorna trivs en halvskuggevegetation, som inte klarar av gläntornas öppna miljö.

Till själva träden och buskarna är dessutom en egen biologisk mångfald knuten. Oftast är denna mycket rik. Som exempel brukar alltid anföras att mellan femhundra och tusen arter är knutna till eken som trädslag. Hemligheten med fastmarksängarnas rika biologiska mångfald är alltså dess stora variation som natur- och kulturföreteelse. Gläntornas extremt stora artrikedom av kärlväxter per ytenhet kompletteras med runnornas halvskuggemiljö och den rika mångfald som är knuten till ängens träd och buskar.

Fixering på fältskiktsfloran

Förutom sin avgörande betydelse för en rik biologisk mångfald blir träden också en gemensam angelägenhet och en naturlig länk mellan naturvårdens och kulturmiljövårdens strävan i odlingslandskapet. Tyvärr har de istället på många håll utvecklats till en stridsfråga. Huvudorsaken till detta torde vara naturvårdens mycket starka fixering på fältskiktsfloran.

Många natur- och floravårdare har blivit missledda av att växtarternas antal per ytenhet är störst inom ängens öppna delar. Man tänker inte på det faktum att en äng innehåller såväl öppna ytor som runnor, träd och buskar, vilket leder till att lövängen hyser den rikaste biologiska mångfalden. Det i och för sig vällovliga syftet att slå vakt om den biologiska mångfalden kan alltså att i många fall leda till en minskning av den biologiska mångfalden.

Träden gemensam nämnare

Träden och buskarna kan alltså sägas vara den gemensamma nämnaren för olika typer av fastmarksängar. Ängstyperna skiljer sig åt i en mängd avseenden, men måste ändå betraktas som variationer på ett och samma tema. För en konstruktiv natur- och kulturmiljövård krävs att man för varje enskild äng tar hänsyn till både det som skiljer och det som förenar. Även om utvecklingen i detta avseende är på rätt väg är situationen idag långt ifrån tillfredsställande.

Trädens kulturhistoria

Granen hade vid tiden för Kristi födelse nått ner till Mälardalen och drygt femhundra år senare till norra Småland. Före granens ankomst dominerades Syd- och Mellansverige av tall och lövträd.

Efter granens ankomst tog människan över rollen som garant för särskilt ädellövträdens närvaro i landskapet. Självhushållets jordbruk var ett kombinerat vatten- och trädbruk. Slåtter- och betesmarkerna fick sin växtnäring genom översilning på våtmarker eller genom lövförna i lövängar
och beteshagar på fastmark.

Lövängen blev ädellövträdens viktigaste hemvist, medan de mer ljusälskande björkarna, tallarna och
enarna dominerade beteshagarna. Ekhagar fanns i herrgårdsmiljöer i södra Sverige för ollonbete. Norr om den s.k. limes norrlandicus ersattes ädellövträden av björk, gråal, rönn, hägg m.fl. arter som ängsträd.