Många blir säkert överraskade över hur talrik vargen är. Bara i åtta av de 28 länder där arten finns, ligger det rapporterade antalet under 100 djur. I 18 länder ligger antalet vargar över det etappmål på 200 djur som nyligen föreslagits i den svenska rovdjurspropositionen. Spanien, Vitryssland och Ukraina toppar med rapporterade vargstammar på omkring 2 000 djur. Där arten tidigare funnits saknas den egentligen bara i nordväst – på Brittiska öarna, i Danmark och i Benelux-länderna.
Fler vargar i tolv länder
Det är inte bara Sveriges vargstam som ökat det senaste årtiondet. Från tolv länder rapporteras växande stammar och det är endast Bosnien-Herzegovina som uppger minskande. De växande stammarna har också resulterat i att vargen återkommit till länder varifrån den länge varit försvunnen. Det har skett i både Tyskland (från Polen) och Frankrike (från Italien).
Fridlyst varg ökar
Många faktorer ligger bakom vargens ökning i Europa. Formell fridlysning är en. I de tolv länder som rapporterar tillväxt är arten totalfredad i sex och skyddad i del av landet i ytterligare tre. Men tre länder – Lettland, Makedonien och Albanien – rapporterar växande stammar utan att arten är fredad.
Större acceptans
En annan faktor som kan ligga bakom ökningen är en allmänt större förståelse för varg. Om detta är inte särskilt mycket känt, men i den undersökning av attityder till varg som Sifo gjorde på Naturvårdsverkets uppdrag 1997, liksom i liknande undersökningar på några andra håll i världen, har yngre människor visat sig vara betydligt mer positivt inställda än äldre. I den svenska enkäten kunde dubbelt så många män mellan 15 och 29 år, som män äldre än 65 år, acceptera varg i närheten av platsen där de bodde. Om människor inte blir mer negativa till varg med ökad ålder – och det finns det inget som tyder på – borde man kunna utgå från att tiden arbetar för ökad förståelse för arten.
Kompensation för skador
Också möjligheterna att få ersättning för inträffade skador, och bidrag till att förebygga skador av varg borde kunna medverka till ökad acceptans. Bidrag från staten för att ersätta förluster av tamdjur finns i 14 länder. Nio av dessa länder rapporterar växande eller stabila vargstammar. Det är svårt att veta vad som är orsak och verkan. Bidrar ersättningarna till att stammarna växer, eller har samhället ansett sig behöva införa möjligheter till ersättning därför att vargarna blivit fler?
Kostade 50 miljoner 1996
Det finns ingen fullständig sammanställning över de totala ersättningarna i dag för skador orsakade av varg i Europa. Den senaste översikten är från 1996 då nio länder rapporterade att skador av varg hade ersatts med totalt 50 miljoner kronor. Det högsta beloppet betalades ut i Norge, men bestod delvis av bidrag till förebyggande åtgärder.
Vakthundar vanligt
Ifråga om förebyggande åtgärder verkar det som om Norge och Sverige intar en särställning beträffande ekonomisk hjälp. Det vi har funnit vara mest effektivt, nämligen elstängsel, rapporteras förutom från våra nordiska grannländer bara från Tyskland, Frankrike och Slovenien. Däremot använder hela 15 länder vakthundar som hindrar vargar från att angripa tamdjur. Det gäller alla sydeuropeiska länder men också i Polen. Att skjuta vargar är den enda, eller en av ett par förebyggande metoder i sju länder. Sex av dessa anger att vargstammen är ökande eller stabil.
Anpassar sig
Det finns åtminstone två faktorer till som säkert spelar mycket stor roll för synen på varg i ett land. Den ena är forskning inklusive beståndsövervakning, den andra information. Vargen är ett av de mest välstuderade däggdjuren, men arten har stor anpassningsförmåga och de ekologiska förhållandena varierar mellan olika delar av artens utbredningsområde. Därför är det framför allt fakta från det egna landet som kan hjälpa till att öka förståelsen för arten.
I Europa har vargen på ett helt annat sätt än i Nordamerika visat enorm förmåga att kunna inrätta sig i andra miljöer än glest befolkade ödemarker. Vi skall inte sträva efter att få våra vargar tätt inpå människor, men vi måste försöka dra nytta av vargens anpassningsförmåga i vår framtida förvaltning av arten.