Fällforsen i Umeälven har varit torr sedan 1958 då Harrsele kraftstation togs i drift. Foto: Christer Nilsson
Fritt strömmande vattendrag hör till de ekosystem som har störst biologisk mångfald. Till detta bidrar en rik variation av livsmiljöer, kanteffekten i övergången mellan land och vatten, och säsongsvariationerna i vattenföring och vattenstånd. Samtidigt hör vattendrag till de system som drabbats hårdast av mänsklig verksamhet. Dikningar, rensningar, föroreningar, dammar, regleringar och införsel av främmande arter är några exempel på verksamheter som påverkat den biologiska mångfalden i stor skala. Den aktivitet som omskapat de svenska vattendragen mest är vattenkraftsutbyggnaden.
Vattenkraftsutbyggnaden i Sverige krävde en omfattande omstrukturering av älvarnas lopp och en radikal reglering av deras flöden och vattenstånd. Vattenfall och forsar torrlades, selliknande områden omvandlades till älvmagasin, och sjöar förstorades till regleringsmagasin med ofta mångdubblade vattenståndsfluktuationer. Resultatet blev att många arter minskade kraftigt i mängd och utbredning, men ytterst få försvann helt.
Valet av vilka älvar som byggdes ut styrdes av ekonomin. I första hand togs de mest gynnsamma objekten i anspråk, det vill säga vattendrag med hög vattenföring, stor sjöprocent och koncentrerad fallhöjd. Ekologiska faktorer var i princip betydelselösa för urvalet. Det innebär att den natur som finns längs de nu skyddade älvarna inte är representativ för den variation som en gång fanns. Naturvärden som varit kopplade exempelvis till stora vattenfall och starka forsar är i det närmaste försvunna och många av landets bästa exempel på naturtyper såsom inlandsdeltan, storamplitudsjöar och polygonstränder fanns i nu utbyggda älvar. Detta förringar inte värdet av den natur som finns i de idag skyddade älvarna men påminner om att andelen skyddat inte är tilltagen i överkant.
Konsekvenser av utbyggnad
En fortsatt utbyggnad skulle drabba den biologiska mångfalden på två sätt. Det ena är att många naturtyper skulle minskas och fragmenteras ytterligare och öka risken för att livsmiljöer och arter försvinner helt från stora områden. Det andra är att skadan på de objekt som kan bli aktuella skulle bli genomsnittligt större per utvunnen energienhet än vad som tidigare varit fallet. Det som finns kvar är nämligen både dyrare och svårare att bygga ut. Magasin som dämmer över stora landområden samt långa kanaler, tunnlar och torrfåror skulle behöva skapas i större omfattning än i tidigare projekt. Den ”älvnatur” som skapats efter en sådan exploatering kommer att framstå som än mer artificiell än vad som vanligtvis varit fallet hittills.
Ökade vattenflöden i framtiden
En intressant faktor i sammanhanget är att vattenkraftsproduktionen med stor sannolikhet kan ökas väsentligt med tiden utan att fler kraftverk behöver byggas. Den pågående globala uppvärmningen förutses nämligen leda till ökade vattenflöden i alla större kraftproducerande älvar i landet. Klimatmodelleringar förutsäger exempelvis att Luleälven, Umeälven och Ångermanälven år 2050 kommer att föra 8–10 % mer vatten än idag. Det är visserligen inte självklart att detta extra vatten oavkortat ska gå till kraftproduktion. Naturvården kommer rimligtvis också att ha anspråk. Men även om bara en mindre del av det extra vattnet används till kraftproduktion skulle tillskottet mer än väl uppfylla riksdagens mål (se faktaruta), dessutom utan att extra investeringar behöver göras. I valet mellan biologisk mångfald och ytterligare vattenkraft kan alltså svaret bli bägge två – vi behöver bara ha lite is i magen.