Den biologiska mångfalden har minskat kraftigt i landskap med ett intensivt jordbruk, som under det gångna århundradet brett ut sig på bekostnad av naturbetesmarker och andra artrika miljöer. Den kris som förlusterna innebär har skapat en oro för att även våra ekosystemtjänster är hotade, det vill säga de växter och djur som bidrar till vår ekonomi och vällevnad.
Ekosystemtjänsterna upprätthåller exempelvis våra skördar genom att rovlevande insekter och spindlar utför biologisk kontroll av skadegörare, eller att mikroorganismer i marken frigör näring till grödan. Pollinering av grödor med hjälp av vilda eller odlade bin har framförts som särskilt hotad, och har blivit något av ett flaggskepp i debatten om ekosystemtjänster.
Befogad oro för pollineringskris
Mot slutet av 1990-talet började vissa forskare tala om en pollineringskris. Eftersom minst tre fjärdedelar av alla odlade och vilda växtarter är helt eller delvis beroende av insektspollinering för sin frukt- och frösättning, så antogs nedgångarna av pollinerande insekter hota världens skördar och även vilda växters bevarande. Diskussionen gick tidvis het om en pollineringskris verkligen stundade, men debattörerna var ense om att oron var berättigad och att det fanns stora kunskapsluckor att fylla. I kölvattnet av debatten följde en period av mycket aktiv forskning om pollinerande insekter och pollinering av jordbruksgrödor. Forskningen skedde på jordens alla kontinenter och även Arktis. Man ställde bland annat två övergripande frågor. Dels hur pollinatörernas artrikedom och antal påverkas av markanvändningen i det odlade fältet och i jordbrukslandskapet. Dels vilken betydelse vilda bin har jämfört med odlade bin, främst honungsbin, för pollinering och frösättning i olika grödor.
Artrika livsmiljöer nödvändig bas
Som en del av det europeiska forskningsprojektet ”Status and trends of European pollinators”, samlades forskningsinformation in från världens alla hörn med början 2010. Ett genomgående resultat var att bevarande eller återskapande av permanenta artrika livsmiljöer utgör en nödvändig bas för att behålla en mångfald av arter och individer av pollinerande insekter i jordbrukslandskapet. I Sverige utgörs dessa livsmiljöer framförallt av naturbetesmarker, men även av dikeskanter, gärdsgårdar och andra blomrika miljöer.
Närheten till naturliga miljöer
En jordbruksgröda blommar i allmänhet under en begränsad tid och utgör därmed en tillfällig, om än stor, resurs för bina över tid. Under andra perioder på året finner bina både boplats och bomaterial samt föda i form av nektar och pollen, i betesmarker och andra mer permanenta livsmiljöer. Från dessa miljöer kan de sprida sig in i den odlade grödan för att söka föda och på det sättet pollinera grödan. I forskningsprojektet kunde vi konstatera att både nivån och stabiliteten av frösättningen i pollineringsberoende grödor var hög nära naturliga miljöer men klingade av vid ökat avstånd. Intressant nog var dessa resultat genomgående liknande för vitt skilda klimatzoner och grödor runt om i världen. Även de naturliga habitaten varierade stort i karaktär, alltifrån tropisk regnskog till tempererad gräsmark.
Förutom att bevara eller återskapa naturliga habitat i intensivt brukade landskap, fann vi även att minskad odlingsintensitet, till exempel genom reducerad användning av kemiska växtskyddsmedel, kan mildra det moderna jordbrukets negativa effekter på pollinerande insekter.
Vildbin effektivare än man trott
Hur vilda bin och odlade honungsbin bidrar till skörden undersöktes i 41 olika grödor runt om i världen, till exempel bomull, gurka, jordgubbar, kaffe, körsbär, mandel och vattenmelon. Från Sverige bidrog vi med studier i raps och rödklöver. Vi utgick från hypotesen, och den allmänrådande uppfattningen, att honungsbiet är den effektivaste pollinatören och att vilda insekter mest fungerar som ett komplement i de fall då få honungsbin besöker blommorna. Vi fann dock att vilda insekter var väldigt effektiva.
Avgörande att bevara biologisk mångfald
När vilda insekter som humlor, blomflugor och vildbin besöker blommorna är chansen minst lika stor eller större att grödan ska sätta frö eller bära frukt, jämfört med om enbart honungsbin står för pollineringen. De vilda bina spelar alltså en större roll för världens produktion av bär, frukter, frön och grönsaker, än vad man tidigare trott. Men det innebär inte att världens jordbruk klarar sig lika bra utan honungsbin. De är också oerhört betydelsefulla för skördarna och i vissa grödor är de helt nödvändiga, men de kan inte fullt ut ersätta de vilda insekternas roll i jordbruket. Det innebär dessutom en risk att förlita sig på endast en art, honungsbiet, för pollineringen av världens grödor. Inte minst för att honungsbiet också står inför många utmaningar. Det är alltså viktigt att vi bevarar biologisk mångfald; av etiska skäl och för att vi lovat det i en rad internationella överenskommelser, men även för att värna om ekosystemtjänsterna och den direkta nytta som faunan bidrar med till vår matförsörjning. För detta är det viktigt att avsätta medel till att bevara och restaurera naturbetesmarker och andra artrika biotoper i jordbrukslandskapet. För att ytterligare öka antalet vilda bin och humlor kan vi dessutom återinföra boplatser och blomresurser som försvunnit från intensivt brukade landskap. Dessa miljöer utgör tillsammans en bas för pollinerande insekter och många andra nyttodjur. Det är oerhört angeläget att det i jordbrukspolitiken, både inom EU och på nationell nivå, skapas förutsättningar i form av miljöstöd till lantbrukare för att kunna bevara och restaurera blomrika marker. I de utredningar och förslag som utarbetas i Sverige idag är det viktigt att det viktiga restaureringsstödet, med flera andra pollineringsgynnande åtgärder, inte försvinner.