När Svante Axelsson pratar med politiker har han inget problem att få gehör för klimatfrågor. Men gäller det naturvård och biologisk mångfald får han tjata.
– Det ligger inte i deras prioritering. När en fråga inte ger politiska poäng bland väljarna händer inte mycket.
Politikerna har ett stort ansvar, men miljörörelsen måste också skapa möjligheter för dem genom att bygga upp ett opinionstryck. Ett sätt är att hitta ett språkbruk som får människor att förstå att biologisk mångfald inte är en ”mullefråga” eller lyx, utan själva grundbulten för vår överlevnad.
Begreppet ”naturvård” kan ha en konserverandeklang, tycker Svante Axelsson. I stället söker han ord som ger mer känsla av utveckling och framåtanda.
– ”Ekosystemtjänster” är lite akademiskt, men för mig är det ändå det bästa begreppet hittills. Framför allt för att det har ett humanistiskt och ekonomiskt perspektiv.
Sternrapporten öppnade vägen till maktens boningar för klimatfrågan. Nu hoppas han att TEEB-rapporten och Millennium Ecosystem Assessment kan göra något liknande för den biologiska mångfalden.
– Egentligen går det förstås inte att prissätta naturvärden, men vi kan mäta förändringen, förlusten av värden. Visa vad som händer när jordbruket inte ger avkastning, bin inte pollinerar och våtmarker inte renar vattnet. Det är ett språk som politiker förstår, som visar på naturens funktion som stötfångare. Fler arter minskar riskerna – lite aktieportföljstänkande.
Naturskyddsföreningens vitryggsprojekt visar på lövskogarnas utarmning.
Foto: Sergey Yeliseev
Naturskyddsföreningen vill gärna pröva att utveckla lokala TEEB-rapporter ute i kommunerna för att få in naturkapitalet i balansräkningen även på lokal nivå.
Föreningen gjorde ett viktigt vägval redan för tio år sedan: att jobba medvetet för att popularisera naturvård och biologisk mångfald.
Satsningen på naturguider, projekt i skolor och förorter och böcker som Vilda grannar och årsboken Naturen till din tjänst om ekosystemtjänster är några steg på vägen.
Artprojekten är också viktiga, men ska inte fastna i det enskilda utan leda vidare till de komplexa systemfrågorna. Vitryggen visar på biotopbrist, lövskogarnas utarmning, lärkan på avigsidorna i EU:s jordbrukspolitik och pilgrimsfalken på miljögifternas vandring i ekosystemen.
– Vi vill skapa en wow-känsla för klotet och våra medvandrare här, och samtidigt kommunicera en nödvändig oro.
Människan är trög
Människan är trög, det måste finnas något som driver oss till handling, menar Svante Axelsson.
– Där behöver vi ha forskarna till hjälp. De måste våga ta samhällsansvar. Jag saknar allt mer deras tredje uppdrag, att kommunicera sina resultat och kunskaper. Men den som går den vägen får inga plus i karriären.
Det finns en vetenskapens jantelag, som gör att det nästan ses som negativt att popularisera och gå ut i debattartiklar, tycker Svante Axelsson. Men om forskarna inte talar själva så tar andra deras plats, med sämre kunskaper.
Han ser en del av förklaringen till klimatfrågans breda genomslag i IPCC:s medvetet utåtriktade arbete.
– Samhället är väldigt beroende av forskarna. Vi behöver veta mer om sambandet mellan välfärd och biologisk mångfald, om vilka konsekvenserna blir om vi fortsätter som vi gör nu. Naturvetarna måste också locka med ekonomer och samhällsvetare i debatten.
Inte minst efterlyser han en samhällsanalytisk diskussion om varför det gått så dåligt att klara 2010-målen om biologisk mångfald.
– 2009 marknadsfördes som Naturens år, men var ett riktigt missväxtår för naturvården, med till exempel beslut om vargjakt och för låga anslag till naturvård. Om det hade funnits en stark opinion för naturen och ekosystemen hade inga politiker vågat göra så.