Ekologisk kompensation blir ett allt viktigare verktyg i naturvården. I Sverige sker ekologisk kompensation huvudsak­ligen i två olika sammanhang: Dels när exploateringsprojekt kan komma att påverka skyddad natur, då tillstånds­myndigheten (ofta Länsstyrelsen) kan ställa krav på kompensationsåtgärder, och dels när andra områden med höga naturvärden berörs av kommuners fysiska planering. Principen bakom ekologisk kompensation är att den som gör ingrepp i naturen som leder till förluster av biologisk mångfald ska kompensera för detta genom natur­vårdsåtgärder som annars inte skulle ha ägt rum. Det kan exempelvis handla om att anlägga nya våtmarker, restau­rera hagmarker och återplantera träd, oftast på en annan på en annan plats än den som ska exploateras. Målet är att de negativa effekterna på biologisk mångfald från olika former av explo­atering som till exempel vägbyggen och nya bostadsområden ska balanseras av de positiva effekter som kompensa­tionsåtgärderna har, så att det inte sker någon nettoförlust av biologisk mång­fald, eller ännu hellre att nettot blir en vinst för den biologiska mångfalden.

Men för att man ska kunna veta om kompensationsåtgärderna har lett till att det inte sker någon nettoförlust av biologisk mångfald krävs uppföljning. Detta är viktigt både för att säkerställa att man når de uppställda målen och för att man, om det behövs, ska kunna vidta ytterligare kompensationsåtgär­der för att förhindra nettoförlust av biologisk mångfald. En systematisk uppföljning är också viktig för att man ska kunna dra lärdom om vilka åtgärder som fungerat bra eller mindre bra i olika sammanhang, och använda detta för att utforma de bästa kompen­sationsåtgärderna för framtida projekt.

Viktig tidsaspekt

För att veta om kompensationen varit tillräcklig måste man både mäta vilken biologisk mångfald som gått förlorad genom exploateringen, och vilken biologisk mångfald som vunnits ge­nom kompensationsåtgärderna. Därför behövs mätningar både på den plats som ska exploateras, före och efter att exploateringen äger rum, och på den plats kompensationen ska ske, före och efter att kompensationsåtgärderna utförs. Eftersom det ofta kan ta många år innan kompensationsåtgärderna får full effekt gäller det också att man följer upp effekterna på biologisk mångfald under lång tid.

Brister i uppföljning vanligt

Trots att själva syftet med ekologisk kompensation är att man genom na­turvårdsåtgärder ska balansera de nega­tiva effekterna av ingrepp i värdefulla naturmiljöer är uppföljningen av hur väl detta fungerar bristfällig. I ett nyli­gen avslutat forskningsprojekt ville vi undersöka i vilken utsträckning eko­logisk kompensation verkligen leder till att det inte sker någon nettoförlust av biologisk mångfald. Vi granskade vetenskapliga studier från hela världen som utvärderat utfallet av ekologisk

kompensation. I många fall ledde de utvärde­rade kompensationsåtgärderna visserligen till en ökad biologisk mångfald på den plats där de genomförts. Men ingen av de totalt fyrtio studierna hade mätt eller uppskattat vilken biologisk mångfald som gått förlorad genom exploatering, och endast i ett enda fall var det möjligt att utvärdera om kompensationen var tillräcklig för att undvika någon nettoförlust av biologisk mångfald. Många av studierna hade inte heller mätt biologisk mångfald före respektive efter kompensationsåtgärderna, utan utvärderade istället effekten mot en refe­rensmiljö, vilket vidare bidrar till svårigheten att avgöra hur väl åtgärderna fungerat.

Även i Sverige finns motsvarande brist på uppföljning. En intervjustudie bland ansvariga personer på ett antal myndigheter och kom­muner visar att man ofta endast följer upp ifall de planerade kompensationsåtgärderna ägt rum, och överhuvudtaget inte vilken effekt de har på biologisk mångfald.

Bättre rutiner behövs

Dessa brister har förmodligen flera orsa­ker. En är antagligen att man sällan har den framförhållning som krävs för att mäta eller uppskatta vilken biologisk mångfald som riskerar att gå förlorad. Andra orsaker kan vara den ekonomiska kostnaden för uppföljning, brist på rutiner för hur man bör mäta effekter av åtgärderna, och brist på krav på uppfölj­ning från myndigheterna. En annan svårighet är att det är svårt att mäta biologisk mångfald. Eftersom det exakta målet med kompensa­tionen ofta kan vara oklart, är det också svårt att veta vilken biologisk mångfald man bör följa upp.

Det är tydligt att det behövs bättre rutiner för att följa upp effekterna av ekologisk kom­pensation på biologisk mångfald. Det vore inte orimligt att myndigheter som ställer krav på ekologisk kompensation samtidigt krävde att exploatören bekostar en systematisk upp­följning av denna. För slippa att ständigt upp­finna hjulet på nytt och istället dra lärdom av tidigare kompensationsprojekt, både lyckade och mindre lyckade, vore det mycket värde­fullt om resultaten av utförda utvärderingar kunde samlas i en öppen databas. På så sätt skulle kvaliteten på kompensationsåtgärder successivt kunna höjas, så att man i framtiden kan uppnå målet om att inte orsaka någon nettoförlust av biologisk mångfald.