Tillträde och nyttodelning kallas i detta sammanhang Access and Benefit Sharing, ABS.

Foto: Illustration: Fredrik Saarkoppel

Bakgrunden till beslutet om digi­tal sekvensinformation (DSI) är konventionens ”tredje ben”, det vill säga tillträde till genetiska resurser och nyttodelning från användningen av dem. Ett exempel kan vara att ett läkemedelsföretag använder sig av en växt för att utveckla ett nytt läkemedel. Enligt dagens regler ska läkemedelsföretaget kom­ma överens med landet där växten insamlats om hur eventuella vinster från försäljning av läkemedlet ska delas mellan företaget och landet. Teknisk utveckling har inneburit att information om genetiska resurser i allt högre grad hanteras digitalt, i stora databaser för DSI. Som regelverket ser ut idag omfattas alltså inte användning av sådan digital information av regler om nyttodelning. Flera parter inom CBD har under en längre period drivit att även användning av denna digitala information om genetiska resurser ska omfattas av något slags krav på nyttodelning. En bärande tanke är att de vinster som delas med ett land ska kunna användas för åtgärder som är relevanta för bevarande och hållbart nyttjande av biologisk mångfald – det vill säga ett bättre genomföran­de av konventionen.

Kärnan i beslutet om DSI från Montreal är att parterna nu är överens om att nyttodelning bör tillämpas också på användning av DSI om genetiska resurser. Parterna beslutade att etablera en multilateral mekanism, inklusive en global fond, som ett verktyg för att ombesörja nyttodelningen. En multilateral lösning inne­bär i praktiken att alla användare ska förhålla sig till ett samlat regelverk som gäller oavsett varifrån den digitala sekvensinformationen kommer. Det förväntas minska komplexiteten och den administrativa bördan, både för använ­dare av DSI och för ursprungslandet.

Detaljerna återstår

Men detaljerna i den multilaterala mekanis­men är ännu inte beslutade. I beslutet från Montreal har parterna därför också kommit överens om en fortsatt process för att utveckla och operationalisera den multilaterala meka­nismen. Processen ska pågå till nästa partsmöte, COP16, och arbetet kommer att bedrivas i en särskild arbetsgrupp som är den arbetsform som brukar användas när mer komplicerade frågor ska hanteras mellan partsmöten.

En utgångspunkt för de fortsatta förhand­lingarna kommer vara ett antal kriterier som en lösning på DSI-frågan ska uppnå, och som listas i beslutet. Det handlar om aspekter så som genomförbarhet, juridisk tydlighet, och att lösningen inte ska hindra forskning och utveckling.

I beslutet har också konventionens sekreta­riat fått i uppdrag att låta genomföra ett antal studier som ska fungera som ett kunskapsun­derlag för de fortsatta förhandlingarna.

Det är framför allt biodiversitetsrika utveck­lingsländer som velat ha nyttodelning från användning av DSI, medan EU och många andra utvecklade länder har varit skeptiska på grund av en rädsla att en eventuell lösning ska hindra fri och öppen tillgång till DSI som numer anses vara kritisk forskningsinfrastruk­tur. Förhoppningsvis kan parterna i de fortsatta förhandlingarna hitta konstruktiva vägar för att nå en mer detaljerad överenskommelse vid nästa partsmöte.

TEXT: Fredrik Granath, departementssekreterare, Naturmiljöenheten, Klimat-och näringslivsdepartementet