Gentekniken verkar ha hamnat i en ond cirkel. Endast de mest kapitalstarka kan i praktiken få nya produkter, det vill säga växtsorter, godkända. Sträng lagstiftning, skeptiska konsumenter, ängslig livsmedelshandel och politiska låsningar har lett till att många potentiella nya sorter, utvecklade i olika forskningsprojekt, inte kommer längre än till forskarnas försöksodlingar. Det har snart gått tio år sedan en ny genmodifierad (GM) sort överhu­vudtaget godkändes för odling i EU.

Växtförädling är tids- och resurskrävande. Sor­ter anpassade för stora marknader är därför de mest lukrativa, framför allt i de fall genteknik tillämpats. Detta gynnar knappast den odlade mångfalden. Men måste det vara så?

Tänk om tekniken istället kunde användas för att återskapa något av den mångfald som tidigare odlades, men i uppgraderad form? Många gamla lantsorter bär på önskvärda egenskaper som exem­pelvis resistens mot skadeinsekter och förmåga att tåla torka och hög salthalt. Många av dessa egen­skaper förs redan idag över till modernare linjer genom traditionell korsningsförädling, men i dessa korsningar blir resultatet en slumpmässig bland­ning av alla gener, och därmed också en blandning av önskade och oönskade egenskaper hos de sorter man korsade. Det är ett tidskrävande, i vissa fall omöjligt, arbete att genom upprepade återkors­ningar ta bort de oönskade generna och samtidigt behålla de gener som man ville överföra. Det är här nyttan med gentekniken kommer in. Som Erik Andreasson beskriver i exemplet här bredvid med resistens mot potatisbladmögel, gör gentekniken det möjligt att förbättra en befintlig sort i ett spe­cifikt avseende utan att förändra den i övrigt. Och det gäller både moderna sorter och gamla lantsor­ter, så länge egenskaperna i fråga styrs av få gener.

Så varför görs inte detta? Dagens EU-lag­stiftning är baserad på teknik, inte produkt. Det innebär att kraven för att en ny sort ska godkännas blir helt olika beroende på vilken teknik som har använts i förädlingsprocessen. Med dagens kun­skapsläge finns det inget som motiverar ett sådant förhållningssätt. Inget av argumenten mot GM-grödor är specifikt för just GM-grödor (spridnings­risk, fara för människors och djurs hälsa, patent, herbicidanvändning, oväntade effekter), utan de handlar om mer eller mindre generella problem i det moderna jordbruket. Det brukar hävdas att växtförädlaren leker Gud, eller att GM-grödor är onaturliga, men det är svårt att motivera varför GM-grödor skulle vara annorlunda i detta avseende än många andra produkter människan utvecklat.

I strävan mot ett hållbart jordbruk är gen-bankerna runt om i världen veritabla guldgruvor, vars innehåll borde komma till större använd­ning för att med genteknikens hjälp skräddarsy robusta växtsorter för olika odlingsförhållanden, smak och näringsinnehåll. Men då måste någon bryta cirkeln – blir det politikerna, handeln eller konsumenterna?