Att ett förändrat klimat påverkar biologisk mångfald är nog alla medvetna om vid det här laget. Men att en rik biologisk mångfald har stor potential att möta klimateffekter är inte fullt lika vedertaget. Frågan om klimat och biologisk mångfald adresseras av såväl Mångfaldskonventionen (CBD) som Klimatkonventionen (UNFCCC). Ett tätt samarbete mellan konventionerna borde vara en självklarhet med tanke på potentialen för synergier, men faktum är att detta är en omdiskuterad fråga.
Samarbete mellan konventionerna
Inför det 10:e partsmötet i Nagoya fanns två förslag till samarbeten där det ena handlade om hur CBD kan medverka till naturvårdshänsyn inom REDD+ (klimatkonventionens initiativ för att minska avskogning), och det andra handlade om samarbete på ett mer generellt plan.
Trots att CBD betonar vikten av att arbeta brett med alla berörda aktörer i ett helhetsperspektiv baserat på forskning och kunskap, så blev det under CBD-mötet i Nagoya många och långa förhandlingar om hur ett samarbete mellan konventionerna skulle se ut. Några parter var rädda för att klampa in på andra konventioners ansvarsområden. Andra parter poängterade vikten av att genomföra gemensamma aktiviteter mellan konventionerna, medan en tredje grupp hade en mer försiktig attityd och betonade att gemensamma aktiviteter inte kunde beslutas av CBD. Istället förordades en mer undersökande inställning och att bjuda in till samtal mellan konventionerna.
Det parterna till sist kunde enas om var att CBD ska förmedla ett förslag till utveckling av gemensamma aktiviteter när det gäller CBD, UNFCCC och Ökenspridningskonventionen (de tre Riokonventionerna). Idén om att utveckla gemensamma aktiviteter ska presenteras i Riokonventionernas samarbetsforum Joint Liasion Group. Partsmötet enades även om att hålla ett gemensamt möte inför Rio+20 där tänkbara gemensamma aktiviteter och samarbetsområden skickas till kommande partsmöten för respektive konventioner.
Förhandlingar om safe guards
En annan het potatis var vilken roll CBD kan spela i arbetet med att utveckla olika naturvårdshänsyn (så kallade safe guards)inom REDD+. Många parter förespråkade att CBD bör ha en aktiv roll, medan andra påpekade att det är viktigt att respektera de olika konventionernas skilda mandat. Förhandlingarna resulterade i mycket försiktiga skrivningar, man beslutade att COP11 ska ta ställning till CBD:s råd när det gäller safe guards för biologisk mångfald.
Vid klimattoppmötet i Cancún 2010 togs ett rambeslut om REDD+ som etablerade hörnstenarna för att utveckla denna mekanism, där innehållet i texten bygger på förhandlingarna i Köpenhamn 2009. Vid mötet i Cancun sökte EU även en tydlig referens till relevanta CBD-beslut från Nagoya men fick till slut ge sig på denna punkt. Anledningen var att många parter inte är tillräckligt väl koordinerade internt, och att det fanns en stor rädsla att i detta sena skede föra in ny text.
Beslutstexten från Cancúnmötet innebär att safe guards för bland annat biodiversitet och ursprungsbefolkningars rättigheter ska övervakas via nationella system, som dock inte formaliseras på samma sätt som rapportering av växthusgaser. Beslutet innebär fortsatta förhandlingar inom klimatkonventionens tekniska möte i juni 2011, som ska vägleda parternas uppföljning av safe guards för biologisk mångfald och ursprungsbefolkningens rättigheter. Den övriga beslutstexten är full av idéer och uppslag kring hur parter kan arbeta med biologisk mångfald och klimat i allt från övergripande strategier till vad man bör tänka på i enskilda fall, så som att välja lokala trädsorter vid skogsplantering. En viktig utgångspunkt är att erkänna att ekosystemen tydligt kan bidra till att möta och mota klimatförändringar, men även att ekologiska, ekonomiska och sociala synergier kan nås.
Arbetet i Sverige
Vad betyder då detta för oss i vårt nationella arbete? Beslutstexten är att se som en källa till inspiration och fakta – den saknar tydliga krav på specifika insatser och tidsangivelser för genomförandet. Men detta till trots är det tydligt att vi är på rätt väg i vårt nationella arbete med frågan, och vi behöver snarare fortsätta på den väg vi redan går än byta riktning. Vi bör utveckla arbetet med hållbart nyttjande i skenet av klimatförändringar, men även arbeta mer aktivt med restaurering.
Områdesskyddet ska fortgå och utökas, men det kan finnas behov av att omarbeta skötselplaner för att säkerställa arternas och ekosystemens förmåga att bibehålla sin resiliens, särskilt i skenet av klimatförändringar. Vidare bör vi utveckla arbetet med att skapa konnektivitet i landskapet, bland annat för att stärka områdesskyddet, samt arbeta mer med restaurering av habitat och ekosystem.
När det gäller klimatanpassningsarbetet i stort finns potential att utveckla detta så att insatser för att minska klimatpåverkan inriktas på att stärka ekosystemen samtidigt som insaters görs rent generellt för att gynna biologisk mångfald.