TEMA: UNDER MARKYTANVill du hitta outforskade livsmiljöer ska du titta i mark på stort djup, sumpmark och sorkgångar. Markdjuren lever och söker sin föda i marken och är fler än du tror.
Små och stora markdjur

När man gräver i ett grönsaksland eller vänder på en sten förstår man att jorden är långt ifrån livlös. Det man oftast ser är stora markdjur som daggmaskar, tusenfotingar, jordlöpare och gråsuggor. De flesta markdjur är dock så små att man inte kan se dem utan stor förstoring. Nematoderna lever i vattenfilmen runt jordpartiklarna och är bara 0,15–1,5 mm långa. Hoppstjärtar och kvalster är 0,2–5 mm långa och lever i markens luftfyllda utrymmen. Ännu lite större är skalbaggar, flug- och mygglarver och småringmaskar. Störst bland de ryggradslösa djuren i marken är daggmaskarna. Medelvikten hos markdjuren varierar från 0,03 μg (torrvikt) hos nematoderna till 30 mg hos daggmaskarna. Det behövs alltså en miljon nematoder för att matcha vikten hos en medelstor daggmask.

Individrikt

Nematoderna är väldigt talrika, och har abundanser på 2–10 miljoner per m2 i skogs- och jordbruksmark. Näst talrikast är kvalster med ca 500 000 individer per m2 i skogsmark. Hoppstjärtar och småringmaskar har tätheter på 50 000–100 000 djur per m2 i både skogs- och gräsmark. Skalbaggar, flug- och mygglarver, spindlar och mångfotingar är betydligt färre. I lövskog och gräsmark har daggmaskarna ca 200-300 djur per m2 men bara 20–30 per m2 i ren barrskog.

Var finns störst markdjursbiomassa?

Biomassan säger mer om djurens betydelse än antalet. I en mager tallskog i Gästrikland skattades biomassan av markdjur till totalt 1,5 g (torrvikt) per m2. Högst biomassa hade där kvalster och småringmaskar. I en granskog på Hallandsåsen skattades biomassan av markdjur till totalt ca 6,5 g per m2. Av denna mängd bidrog en enda småringmaskart med 50 %. I en uppländsk lövskog beräknades biomassan till totalt 8 g per m2, av vilken daggmaskarna svarade för 75 %. De här tre exemplen är ganska representativa för svenska skogar. Har marken högt pH och lövträdsförna domineras markdjursbiomassan av daggmaskarna, som blandar om markskikten och gör jorden till en mull. Vid lågt pH och humusrik barrskog trivs småringmaskarna, men dessa har liten betydelse för markomblandningen.

Gör de någon nytta?

De viktigaste nedbrytarna i marken är svampar och bakterier. Bara en del markdjur är nedbrytare och då främst på grund av att de fragmenterar organiska material. Svampmycel, bakterier, andra djur och rötter står på matlistan. En stor ekosystemtjänst är maskars förmåga till markomblandning och att de alla tillsammans ökar frigörelsen av ammonium till nytta för träd och andra växter. En baksida av den ökade näringsfrigörelsen är att omblandningen också frigör en hel del koldioxid. Det kunde tydligt ses i ett kalkningsförsök på Hallandsåsen, där kalkytornas kolförråd minskade i takt med att maskpopulationerna ökade.

Stor artmångfald i marken

Marken kan ha en hög artmångfald trots en artfattig ovanjordsmiljö. Under ytan av en picknickfilt i en barrblandskog kan man nog hitta 100 kvalsterarter och uppemot 400 andra markdjursarter. Vid en vanlig markprovtagning, t ex för att jämföra effekten av en jord- eller skogsbruksåtgärd, tas ett antal små jordprover till laboratoriet, där markdjuren drivs ut. Då är det nästan alltid ”vanliga” arter. Vill man satsa på nyupptäckter bör man ha en annan strategi, t ex att studera dåligt undersökta miljöer. Sådana miljöer är mark på stort djup, sumpmark, sjöstränder, bäckkanter, tångvallar, alvarmark, kalkberg, sorkgångar, parkeringsplatser och andra urbana miljöer. Mer kunskap om dessa skulle vara välkommen.

Jorden och rödlistan

Mångfalden i jorden är eftersatt på rödlistan. De är ofta små och få eftersöker dem så vår kunskap om arterna populationsutveckling är begränsad. Vad vi vet är att dagens markanvändning tydligt påverkat förutsättningen för många av dessa djur. De artgrupper med hemvist i jorden som är bedömda på rödlistan är mångfotingarna, och viss mån marklevande skalbaggar och tvåvingar (främst larver). Om vi tittar på mångfotingarna så av Sveriges ca 100 arter är det 15 som rödlistats. Av dessa 15 är 6 klassade på kategorin DD (Data Deficient, Kunskapsbrist). Detta indikerar ju en vit fläck på kunskapskartan.