Bilar och tåg tar oss allt snabbare och effektivare genom tillvaron. Men samtidigt som vi bygger bättre vägar och järnvägar åt oss själva skapar vi hinder för alla som inte åker bil och tåg. Ju bättre våra kommunikationsvägar blir, desto mer kringskurna blir till exempel de vilda djurens.

Djur är av naturen ovilliga att korsa vägar och järnvägar. Bullret, trafiken och den öppna och utsatta miljön skrämmer. Vägen i sig utgör dessutom ett fysiskt hinder. De som trots allt korsar vägen riskerar att bli överkörda. Summan av dessa hinder blir en barriäreffekt som begränsar djurens möjlighet att röra sig för att hitta exempelvis mat och partners.

Enbart viltstängsel är ingen lösning

Under de senaste decennierna har stora pengar lagts på att sätta upp viltstängsel för att hålla framförallt älgar från större svenska vägar. De 2,2 meter höga viltstängseln finns idag längs ungefär 6 000 kilometer, eller 34 procent, av Sveriges motorvägar och riksvägar. Även om stängsel verkar minska antalet viltolyckor lokalt är de ingen fullständig lösning varken för människor eller djurliv, så länge de inte kombineras med säkra passager. Dels ökar stängslen barriäreffekten för de större djuren. Dels kan de skapa en dödsfälla för något mindre djur som kan ta sig igenom stängslet ut på vägen men som – stressade av trafiken – kan ha svårt att ta sig tillbaka igen.

Bästa sättet att åstadkomma sådana säkra passager är i regel att anlägga planfria faunapassager – speciellt utformade broar över eller portar under vägen (eller järnvägen).

Sverige ligger långt efter

Det finns inga svenska regler om att man måste bygga faunapassager och på andra sätt knyta samman det uppsplittrade landskap djuren lever i. På det sättet ligger vi långt efter många andra länder i Europa.

Merparten av de passager för större djur som finns i vårt land är inte regelrätta faunabroar eller faunaportar utan konventionella vägbroar och -portar med faunaanpassning. Under det närmaste decenniet (2010–2021) föreslås dock tjugo nya faunapassager för klövvilt, till en sammanlagd kostnad av 200 miljoner kronor. Det är långt färre än det enligt Trafikverkets egna inventeringar finns behov av, men rätt placerade och utformade kan dessa tjugo ändå göra stor nytta för den biologiska mångfalden.

Djuren vill ha fri sikt

Ett grundläggande krav för att klövvilt ska våga använda en passage är fri sikt. Djuren vill se att världen fortsätter bortom bron eller porten, och de vill kunna försäkra sig om att det inte väntar en flock vargar eller jägare där.

Sikten beror främst på passagens bredd. Hur lång den är verkar spela mindre roll, så länge sikten är god. En höjd på minst fyra meter, vilket är det vanliga för vägportar, tycks också vara tillräckligt för att inte hindra djuren.

Förutom fri sikt rekommenderas att en passage erbjuder:

• Skyddande vegetation utanför passagen, så att
  djuren kan inspektera den från en trygg plats
  innan de använder den.

• En siktskärm eller liknande avskärmning som döljer
  så mycket som möjligt av den skrämmande trafiken.

Lämplig bredd på en passage

Hur bred bör då en passage vara? TRIEKOL-studier har visat att en konventionell port eller bro utan anpassningar till viltets önskemål måste vara 23 meter bred för älg och 21 meter bred för rådjur för att fungera till fullo – det vill säga för att djuren ska röra sig i passagen lika gärna som de rör sig i den omgivande terrängen.

Om passagen är smalare än så kommer djuren inte att våga använda den i lika hög grad. Är den 15 meter bred passerar till exempel bara hälften så många älgar.

Ovanstående gäller oanpassade vägbroar och vägportar. Väl utformade faunapassager kan troligen fungera effektivt även om de är smalare än 23 respektive 21 meter. Smalare än ett riktvärde på 12–15 meter bör de dock inte vara.

Studierna gäller älg och rådjur eftersom klövviltet ställer högst krav på passagens bredd (när det gäller dovhjort, ren, kronhjort och vildsvin rekommenderas samma riktvärden för passagernas bredd som för älg). För grävling och räv – som naturligt söker sig till gryt och tunnlar – finns inget samband mellan passagens bredd och dess effektivitet. Kulvertar ner till fyrtio centimeters bredd har visat sig fungera som passager för grävlingar. För räv och grävling är placeringen betydligt viktigare än utformningen, det har bland annat holländska studier visat.

Placera passagen rätt

För att fungera bra måste passagen förstås även vara rätt placerad, så att den hamnar där det faller sig naturligt för djuren att vandra och där de störs så lite som möjligt.

Djuren måste ledas till passagens öppning på ett naturligt sätt och våga passera utan extra risker. Det handlar om att läsa och förstå djurens sätt att använda sig av skyddet från skog och buskvegetation samt ledstrukturer i landskapet: kantzoner, sluttningar, vattendrag och så vidare.

Passagen bör inte ligga nära mänsklig bebyggelse och inte nära andra större vägar och järnvägar än den som den är byggd för att passera.

Slutligen ska placeringen vara sådan att terrängen ger god översyn över passagen från ett säkert avstånd. Återigen: om djuren förstår att världen fortsätter på andra sidan vägen och bron, om de kan se att det finns attraktiva miljöer på andra sidan, blir det lättare för dem att våga ta steget.

Glöm inte uppföljningen

Arbetet med en faunapassage är inte avslutat bara för att bron eller porten är byggd och har tagits i bruk av djuren. Det är mycket viktigt att man också utvärderar hur passagen faktiskt fungerar, så att man kan lära sig något av den satsning som gjorts. Detta är något som ofta försummas.

En uppföljningsstudie bör vara en självklar del av åtgärdsplanen. Det räcker inte med att bara räkna hur ofta djuren använder passagen utan man behöver också ha kontrollytor i omgivningen att jämföra testobjekten med.