I förgrunden en backe med ängsmark, en betande vit ko samt grå timmerhus. I bakgrunden utsikt över kullar och vatten. Foto.
Brindbergs fäbod, utanför Älvdalen i Västerdalarna, som är belagd i skrift redan från 1600-talet. Under 1920-talet semestrade Elsa Beskow på fäboden.
Foto: Håkan Tunón
TEMA: KULTURPRÄGLAD NATUR OCH BIOLOGISKT KULTURARVI över 150 år har det funnits en medvetenhet om vikten att bevara kulturminnen i landskapet. Men en missriktad välvilja i de tidiga åren stjälpte snarare än hjälpte. Det har lyckligtvis ändrats. Riksantikvarieämbetet började arbeta med det biologiska kulturarvet långt innan själva begreppet ens fanns.

Tänk dig en fäbodstuga där röken stiger från skorstenen, människorna rör sig mellan byggna­der och sicksackar sig mellan hedemorahönsen som sprätter runt. Nordsvensken står och gnider sig mot gärdsgården och fjällkorna betar sig längre in i skogen. Eller tänk dig att du kör på en slingrande väg i ett småbru­tet odlingslandskap, där gotlandsrågen vajar mellan odlingsrösen, och på andra sidan elstängslet blommar blomsterängen med sina hävdgynnade arter såsom prästkragar, stor och liten blåklocka och darrgräs, som vittnar om en mångårig, kanske till och med hundraårig ängs­hävd. Eller tänk dig att du ska tända ett ljus vid en grav på en begravningsplats och rör dig mellan blomsterplanteringar, klippta häckar och knuthamlade lindar.

Det som målas upp i stycket ovanför är exempel på biologiskt kulturarv som man kan stöta på i olika delar av vårt land. Arter och naturtyper som uppstått, utvecklats, eller gynnats genom människans nyttjande av landskapet. Riksantikvarieämbetet arbetar på flera vis med dessa olika kulturmiljöer, bland annat genom arbetet med Konventionen om biologisk mångfald och genom deltagande i referensgrupper såsom Programmet för odlad mångfald (Pom) och i Jordbruksverkets rådgivande referensgrupp för husdjursgenetiska resurser. Och när det gäller träd i offentliga miljöer, såsom i parker och på begravningsplatser, har Riksantikvarieämbetet tillsammans med ett stort antal myndigheter och organisationer tagit fram en handledning, Fria eller fälla 2.0, om vad som gäller kring dessa träd och trädmiljöer. Den vänder sig till länsstyrelser, kommuner, förvaltare, arborister med flera och ger en beskrivning av trädens olika sociala, natur- och kulturhistoriska värden, och orsaker till att träd ibland behöver fällas eller på annat sätt åtgärdas.

Ängsmark med fulvuxna björkar och enar, en flock får. Svartvitt foto. Gravfältet Hemlanden på Birka, 1940-tal. Restaureringen av marken pågår. Den första delen av avverkningen är utförd då merparten av all gran togs bort. Betesdjur har återinförts på markerna. Ytterligare utglesning av björk kom att göras under de kommande åren.

Foto: Carl Gustaf Rosenberg

Viktigt arbete

Riksantikvarieämbetet arbetar alltså idag med det biologiska kulturarvet på olika vis och lämnar även bidrag till forskning om det biologiska kultur­arvet exempelvis till SLU:s projekt Vägkanternas biologiska kulturarv (läs mer på sidan 10–11) och Hantverkslaboratoriets projekt Kunskap som växer, ett projekt som handlar om de mindre anläggningarnas behov. Fokus i det projektet har bland annat legat på vård av äldre fruktträd och fruktträd­gårdar vid Lärkstugan Sollerön i Mora kommun, och prydnadsplanteringar på Stora Hyttnäs och Carl Larsson-gården i Sundborn, Falun kommun.

Riksantikvarieämbetet anser att det är viktigt att bevara och hållbart bruka de odlade växterna och deras vilda släktingar. Det är viktigt både ur na­tionellt och internationellt perspektiv att det biologiska kulturarvet bevaras, utvecklas och används. Det kan i sin tur bidra till att vi uppnår miljömålen Ett rikt odlingslandskap och Ett rikt växt- och djurliv, samt Konventionen för biologisk mångfald.

Problematiskt ideal

Men att arbeta med det biologiska kul­turarvet är inget nytt. Sedan början av 1900-talet har Riksantikvarieämbetet använt det biologiska kulturarvet som en referens i myndighetens arbete med landskapsvård, även om inte begreppet biologiskt kulturarv användes då.

Under slutet av 1800-talet fanns en idealbild av hur såväl kultur- som naturmiljöer skulle upplevas. Det eftersträvansvärda var det vilda, oförstörda och övergivna. De av handens, redskapens och mularnas skapade och hävdade landskapen skulle antingen lämnas orörda för att få växa igen eller hjälpas på traven genom plantering med träd. Det gick så långt att exempelvis delar av fornlämningarna vid Gamla Uppsala planterades igen, och en markägare i Öster­götland fick till och med medalj av Kungliga Vitterhetsakademin för att han ”skyddade” ett gravfält genom att plantera träd på gravarna. Inom naturvården och kulturmiljövården var ”den fria utvecklingen” född, det vill säga förvaltning genom att låta naturen sköta sig själv, mer som en skyddsform än en låginten­siv skötselform.

Efter de första vetenskapliga arkeologiska undersökningarna i slutet av 1800-talet av de vikingatida lämningarna vid Birka på Björkö i Mälaren hade intresset för arkeologi och inte minst platsen Birka ökat. Efter ett riksdagsbeslut 1912 köptes den norra delen av Björkö, där det stora gravfältet Hemlanden och boplatsen Svarta jorden ligger. Några år tidigare, 1909, kom den första svenska naturskyddslagen till och även de första svenska nationalparkerna bildades. Birka kom att skötas, eller rättare sagt, inte skötas, på precis samma vis som den av staten skyddade naturen – genom fri utveckling. Det kom att dröja mer än femtio år av igenväxning innan delar av de igenvuxna markerna på Björkö skulle komma att röjas från den växtlighet som skadade och höll på att förstöra fornlämningarna. Först 1938 kom hela området att börja restaureras. Ett par decennier av dåtidens naturskydd hade i det närmaste utplånat spåren av flera sekler av hävd och skadat ett stort antal fornlämningar genom att växande träd och deras rötter, liksom vindfällen, förstört gravarnas inre och yttre strukturer. Utifrån äldre kartmaterial, och genom att restaurera markerna och återinföra den tidigare hävden på de kulturpräglade markerna, fick landskapet långsamt tillbaka sitt ursprungliga utseende. På 1950-talet hade markerna i det närmaste samma hävd som de tidigare hade haft innan igenväxningen. Först då kunde den årliga skötseln ta vid med bete och slåtter. Anledningen till att det tog så lång tid berodde dels på hårdnackat motstånd från naturvårdande myndigheter och olika forskare, och dels på bristande ekonomiska förutsättningar.

Samverkan viktigt

Riksantikvarieämbetets arbete med skötsel av fornlämningar och kulturreservat har utvecklat kunskapen och förståelsen för det biologiska kulturarvet: från att först ha utgått från enbart hävdregim, till att utifrån de faktiska biologis­ka resterna i ett område återinrätta den hävd som gynnar dessa kvarvarande arter. Rätt hävd på rätt plats. Riksantikvarieämbetet försöker därför att utveckla sitt arbete och sprida denna kunskap vidare till kulturmiljövårdens olika aktörer. I detta arbete är samverkan med andra organisationer och myndigheter av betydande vikt.

Text: Åsa Thorsell, Mattias Schönbeck, utredare – Förvaltning av landskap, Riksantikvarieämbetet

VÅRDA VÄL

Vårda väl-blad är Riksantikvarieämbetets serie med enkla, digitala rådgivningsblad, som på ett lättbegripligt sätt ger svar på och praktiska råd kring frågor som rör vården av kulturarvet.

LÄS MER: 

Fria eller fälla 2.0. En handledning för avväg­ningar vid hantering av träd i offentliga miljöer. (2022) Stockholm: Riks­antikvarieämbetet.

Danielsson, R. (2006). Handbok i fornminnes­vård. Riksantikvarieämbetet, Stockholm.

Gustawsson, KA. (1977). Björköområdets skötsel. Fornvännen, Stockholm.

Källström, O. (1930). Gustav-Adolfs-fonden för de svenska kultur­minnesmärkenas vård. Fornvännen, Stockholm.