Varg, lo och björn har idag växande populationer i Skandinavien, och arternas utbredning ökar, framförallt söderut. Det gör att konflikterna med näringar och fritidsintressen tilltar. De renskötande samernas arbete försvåras, eller omöjliggörs i värsta fall. Vi har redan bevittnat hur hela renhjordar flyttats med långtradare för att undvika kontakt med rovdjur. Tillgången på bytesdjur som rådjur och älg kan lokalt minska kraftigt, vilket inte uppskattas av jägare. Lantbrukare i skogsbygder får sina får rivna, och ibland stryker en hund med. Å andra sidan välkomnas rovdjuren av många naturintresserade.
Hur ska målet uppnås?
Regeringen har tillsatt en särskild Rovdjursutredning, ledd av Sören Ekström. Den ska försöka väga de olika intressena mot varandra, beräkna kostnader för olika lösningar, och rekommendera en strategi för hur rovdjursstammarna ska förvaltas framgent. En given förutsättning är det redan antagna målet att både varg, järv, lo, björn och kungsörn ska finnas kvar i landet i långsiktigt livskraftiga populationer. Denna grundsyn delas också av de flesta intressegrupper.
Vad är då en ”livskraftig population”, och hur stor ska den vara? Och hur långt är ett ”långsiktigt” perspektiv? Sådana frågor angrips bäst med redskap hämtade ur den vetenskapsgren som idag kallas naturvårdsbiologi, där både ekologi och genetik ryms. Ett sådant redskap är sårbarhetsanalysen (PVA), som bedömer risk för utdöende och förlust av genetisk variation för små populationer (se Biodiverse nr 3/97, sid 10).
Vad visar forskningen?
I samarbete med Rovdjursutredningen arrangerade CBM i oktober förra året ett forskarseminarium. Under en heldag presenterade svenska (och norska) rovdjursforskare resultat från pågående forskningsprojekt. En sårbarhetsanalys kräver tillgång till fältdata med hög precision, varför en stor del av diskussionen ägnades åt inventeringsresultat (tex Jägareförbundets lodjursinventering) och studier av radiomärkta djur (tex det svensknorska björnprojektet och SLU:s järvprojekt).
Flera inlägg tog upp frågan om hur livskraft ska definieras. Ett vanligt kriterium inom naturvårdsbiologin är att risken för utdöende ska vara mindre än 5 procent på 100 år, oavsett om det är slumpmässiga fluktuationer, inavel eller illegal jakt som utgör ett hot. Denna risknivå motsvarar vanligen en populationsstorlek på 100 – 1000 individer. Däremot bedöms en population av den storleken knappast vara tillräcklig för bevarande av genetisk variation.
Höga krav på modeller
Många varningar yttrades under seminariet om risken med att låta en enkel matematisk modell ange en ”säker” populationsnivå. För flera av rovdjursarterna kommer olika samhällsintressen kräva att populationen sköts på så låg nivå som möjligt. Det ställer stora krav på välutvecklade modeller, och på ett kontinuerligt insamlande av detaljerade data. Ju mer vi vet om en population, desto större precision kan vi få i skötseln.
Forskargrupp arbetar vidare
Rovdjurseminariets samlade dokumentation, med artiklar från tjugo forskare och referat av den påföljande allmänna diskussionen, kommer att publiceras under våren. Redan nu har dock rapporten överlämnats till Rovdjursutredningen. Den har uppdragit åt en grupp forskare att granska tillgänglig information och utifrån en vetenskaplig slutsats ge ett svar på frågan om vad som utgör en livskraftig population. Rovdjursutredningen ska vara färdig i sommar.