I alla kulturlandskap har lång tids markanvändning format kulturpräglade naturtyper, och biologisk mångfald är därför integrerad med människans his­toria. I sådana landskap har natur- och kulturmiljövärden en till största delen gemensam bakgrund och behöver samma slags bevarandeåtgärder. Trots det är en stor del av förvaltningen av landskapet fokuserad på antingen natur (i betydelsen minimal påverkan av människan) eller kultur.

Riksantikvarieämbetet definierar biologiskt kulturarv som: ”…ekosys­tem, naturtyper och arter som uppstått, utvecklats eller gynnats genom männi-skans nyttjande av landskapet och vars långsiktiga fortlevnad och utveckling förutsätter eller påverkas positivt av brukande och skötsel.”

Det biologiska kulturarvet kan stu­deras på olika nivåer och i olika skalor. Riksantikvarieämbetet beskriver fem sådana nivåer: egenskaper, individer, ar­ter, naturtyper, och hela kulturlandskap. (Se fakta nedan)

Levande spår

När vi väl förstår hur biologisk mång­fald under århundraden formats av människans nyttjande av naturen, då blir arter, naturtyper och landskap rika källor till historisk kunskap. De blir ett biologiskt kulturarv som, liksom annat kulturarv, berättar människans historia.

Arbete med biologiskt kulturarv kompletterar, men ersätter inte, annat kulturarvsarbete. Biologiskt kultur­arv är särskilt värdefullt i landskap där människan, trots långvarig närvaro, lämnat relativt lite materiella spår. Biologiskt kulturarv bidrar dessut­om med annan slags kunskap jämfört med den som kan utläsas från fasta lämningar och immateriellt kulturarv. Exempelvis kan ytor i landskapet (till exempel åker, äng, eller betesmark) som tydliggörs genom fornlämningar och arkivmaterial kompletteras med närmare information om markanvänd­ningen, tack vare konkreta, levande spår efter vad människan haft för sig. Växter och djur får därmed liknande funktion och betydelse som inventarierna i en historisk byggnad – det fyller en plats med innehåll och information.

I kulturmiljövården

Det finns alltid starka samband mellan biologisk mångfald och ekosyste­mens historia. I ekosystem med svag mänsklig påverkan är det främst ”den naturliga historien” som har betydelse, med faktorer som brand- och storm­dynamik i skog, hydrologiska förhål­landen i våtmarker, och vattenregim i sjöar, vattendrag och strandmiljöer. I jordbrukslandskapet samverkar sådana natur­liga processer med markanvändningen, vilken här har avgörande betydelse.

Tolkning av arter, naturtyper och land­skapselement såsom biologiskt kulturarv kompletterar, men ersätter inte, ekologisk analys. Biologiskt kulturarv och historisk ekologi är särskilt användbart i situationer där människan är en viktig del av ekologin. Detta eftersom man då redan från början inkluderar människan som en faktor i analyser av arters och naturtypers ekologi, exempelvis för att identifiera lämplig livsmiljö för en art, eller för att förstå varför en art går tillbaka eller en naturtyp förlorar sin artrikedom. Eftersom biologiskt kulturarv beskriver exempelvis en naturtyp eller art i relation till dess markan­vändningshistoria, kan kunskap om biologiskt kulturarv ge mer direkt information om skötselbehov än en ren art- eller naturtypsinventering.

I naturvården

Kunskapen om biologiskt kulturarv har fått ny fart genom den myndighetsövergripande satsningen ”Skötsel av kulturpräglad natur”, som startade 2016.

Projektet samlar idag Naturvårdsverket, Riksantikvarieämbetet, Skogsstyrelsen och Jordbruksverket för att, tillsammans med CBM, bygga upp och sprida kunskapen om kulturpräglade naturtyper och skötselformer. Det görs genom tvärvetenskapliga kunskaps­sammanställningar, skötselhandledningar och kurser. Genomgående vävs olika slags kunskap samman från naturvetenskap, historia, etnologi, levande traditionell kunskap och nyförvärvade erfarenheter.

Kurserna riktas till dem som jobbar med skydd, förvaltning och rådgivning i dessa mil­jöer, framför allt på myndigheter. I skrivande stund har nära 300 personer från Sveriges alla län deltagit i kurser om slåtterängar, skogs-beten, inägomarker och nordliga fodermar­ker. 2023 tillkommer en kurs om kultur-präglade lövmarker med inriktning på lö­vängar och skottskogar.

Satsningen har också genererat fristående projekt bland annat om vägarnas biologiska kulturarv, kulturprägel i fjällskog, och ekologisk-historisk utredning av vissa hotade arter.

TEXT:

Anna Westin, docent i agrarhistoria, forskare vid CBM

Trädgårdsväxten mästerrot kan ibland hittas på gamla boplatser.

Foto: Anna Westin

FAKTA: FEM NIVÅER AV BIOLOGISKT KULTURARV

Egenskaper: Människan har på olika sätt påverkat växt- och djur­arters arvsmassa (t.ex. egenskaper hos en frukt eller grönsak som har prioriterats genom metodiskt urval, eller ängsväxter som börjat blomma tidigare på säsongen genom oavsikt­liga urval orsakat av återkommande slåtter).

Individer: Enskilda träd och buskar har formats av människan (t.ex. hamlade lövträd eller beskurna träd i en allé).

Förekomster av arter: Mänskligt nyttjande har gynnat speciella arter, antingen genom aktiv eller oavsiktlig inplantering, eller genom att man skapat livsmiljöer där vilda arter trivs (t.ex. förekomster av gullvivor i gamla slåtterängar och betesbackar).

Naturtyper: Hela naturtyper har formats eller uppkommit genom tidi­gare bruk (t.ex. ljunghedar, ekhagar, slåtterängar).

Hela kulturlandskap: Olika natur-typer bygger tillsammans upp bruk­ningspräglade landskap.

LÄS MER

Westin A, Lennartsson T & Ljung T. (2022). Skogs­beten och bondeskogar: Historia, ekologi, natur-och kulturmiljövård. Riks­antikvarieämbetet, SLU Centrum för biologisk mångfald, Naturvårdsver­ket, Skogsstyrelsen.

Lennartsson T, Westin A. (2021). Skötselplane­ring i skogsbetesmarker: vägledning. Riksantikva­rieämbetet, SLU Centrum för biologisk mångfald, Naturvårdsverket, Skogs­styrelsen.

Lennartsson T, Westin A. (2019). Ängar och slåtter: Historia, ekologi, natur-och kulturmiljövård. SLU Centrum för biologisk mångfald, Riksantikva­rieämbetet, Naturvårds­verket.

Skötsel av kulturpräglad natur | Externwebben (slu.se)