Den främsta anledning­en till att världens län­der misslyckades med att nå Aichimålen till år 2020 var att de inte satsade tillräckligt för att faktiskt genomföra den globala strategi de beslutat om. Det nationella genomför­andet måste nu bli radikalt bättre, även i Sverige. Första steget är att revidera den svenska strategin för biologisk mångfald och se över vårt miljömåls­system, så att de faktiskt motsvarar ambitionen i det nya ramverket.

Ingen isolerad fråga

Den mellanstatliga plattformen för biologisk mångfald och ekosystem­tjänster, IPBES, har visat att den biologiska mångfalden befinner sig i en global kris, vars lösning kräver en genomgripande samhällsomvand­ling. Det måste utgöra utgångsläget för Sveriges strategi. Det innebär att biologisk mångfald ska ses som en angelägenhet för hela regeringen, inte som en isolerad naturvårdsfråga, och att hela samhället måste bidra till genomförandet. Det kommer att ställa krav på nya processer för deltagande och delaktighet för samhällets olika aktörer, från myndigheter till företag och enskilda medborgare.

Enligt Naturvårdsverket går det inte att nå det svenska generationsmålet och majoriteten av miljökvalitetsmå­len till 2030, med nu beslutade åtgär­der. I dagsläget saknas etappmål för biologisk mångfald, och de existeran­de etappmålen adresserar bara ett litet urval av de viktigaste miljöproblemen. Etappmål är den direkta motsvarighe­ten till det globala ramverkets åtgärd­smål, som talar om vad som ska göras, och till när. För vart och ett av de 23 åtgärdsmålen behöver regeringen besluta om ett eller flera nya etappmål. För att mål ska styra effektivt måste de också följas upp; med nya etapp­mål behövs nya indikatorer som visar vad åtgärderna åstadkommer. Den svenska miljöövervakningen behöver också begrunda hur den ska kunna leverera data till de 26 nya globala huvudindikatorerna som varje land ska använda när de rapporterar till konventionens sekretariat.

”Hela detta arbete med nationell strategi, mål och uppföljning måste göras skyndsamt, eftersom Sverige måste redovisa resultatet senast vid partsmötet hösten 2024.”

Hela detta arbete med nationell strategi, mål och uppföljning måste göras skynd­samt, eftersom Sverige måste redovisa resultatet senast vid partsmötet hösten 2024. Miljömålsberedningen har redan i uppdrag att föreslå en strategi med etappmål, styrmedel och åtgärder som bidrar till Sveriges åtaganden för biologisk mångfald, men problemet är att detta ska redovisas först 2 december 2024, det vill säga efter nästa partsmöte.

Det svenska artskyddet behöver bli effektivare, så att nu rödlistade arter kan återhämta sig och nå livskraftiga populationer, med ett särskilt fokus på arternas genetiska mångfald. Den totala arean skyddade områden behöver utö­kas, i synnerhet för naturtyper som idag saknar gynnsam bevarandestatus, för ekosystem som är svåra att restaurera om de skulle förstöras, och för orörda ekosystem, till exempel kvarvarande skogar med lång kontinuitet. Samtidigt behöver konceptet ”andra effektiva areabaserade skyddsformer” utveck­las, så att även till exempel frivilliga avsättningar i skogsbruket skulle kunna räknas in i den totala arean skyddade områden.

Hållbart nyttjande

Ingen svensk sektor har tagit fram någ­ra operativa kriterier för vad hållbart nyttjande med avseende på biologisk mångfald faktiskt innebär, och ingen utvärdering av graden av hållbarhet kan redovisas. Det finns till exempel inget som visar att svenskt skogsbruk är hållbart med avseende på biologisk mångfald, tvärtom pekar fakta på att så inte är fallet. Detta måste åtgärdas, annars kommer etiketten ”hållbart nyttjande” bara att betraktas som greenwashing. En svensk strategi för bio­logisk mångfald måste också samordnas med klimatarbetet, för att hitta synergier mellan klimat och biologisk mångfald, företrädesvis genom naturbaserade lösningar.

Exporterar miljöproblem

Sverige har åtagit sig att bevara och hållbart nyttja den egna biologiska mångfalden, men vi har även ett ansvar för vad som händer med biologisk mångfald i andra länder. Vi importerar varor, energi och tjänster, och ”exporterar” samtidigt miljökonsekvenserna i form av överexploatering, föroreningar och klimatförändringar. Sverige måste minska detta ekologiska fotavtryck i världen, vilket innebär en minskad konsumtion, och krav på hållbarhet i hela kedjan från produktion av nyttigheter till saluförandet, både i Sverige och i utlandet. Sverige behöver också öka sitt stöd till andra länders genomförande av det nya ramverket, vilket kan ske på många olika sätt, inte bara genom penningbidrag.

EU-arbetet en tillgång

Mycket av det svenska genomförandet kan ske genom EU-samarbetet. EU:s strategi för biologisk mångfald, med dess olika nya redskap för att uppnå bevarande och håll­bart nyttjande, är en värdefull plattform för samarbete. Alla 27 medlemsstater är parter i konventionen om biologisk mångfald, och alla har gjort samma åtagande att genomföra ramverket. Det är genom EU som Sverige kan bidra till målet att halvera riskerna från användningen av bekämpningsmedel, och minska avrinningen av gödningsämnen från åkrar. På samma sätt är EU-kommissionens föreslagna förordning om restaurering av utarmade ekosystem ett perfekt redskap för att nå målet om restaurering av 30 procent av ekologiskt utarmade områden. Här måste Sveriges riksdag och regering tänka om, och se EU:s miljöarbete som en tillgång, inte en pålaga.

Alla mål i det nya ramverket är globala, och CBD-beslutet säger ingenting om hur ansva­ret för att nå målen ska fördelas mellan par­terna. Hur stor andel av de svenska utarmade ekosystemen ska vara under restaurering år 2030? Hur många procent av våra land- och vattenområden ska ha ett effektivt områ­desskydd? Är det effektivare om Sverige ger bidrag till områdesskydd i andra länder istället för att öka den skyddade arean i Sverige? Hur stor del av de 20 miljarder dollar de rika länderna ska förse utvecklingsländerna med ska komma från Sverige? En sak är klar: det är CBM:s förhoppning att Sverige ska ligga i framkant med nationella åtaganden för biolo­gisk mångfald, i både Sverige och världen.

TEXT: Torbjörn Ebenhard, forskningsledare vid CBM, förhandlare för EU under COP15