Stort mötesrum med människor som sitter kring ett långsmalt mötesbord med mikrofoner på bordet. Foto.
I förhandlingarna i CBD händer det att vissa frågor behöver diskuteras mer fokuserat i mindre sammanhang, med de parter som står längst ifrån varandra. Det kan bli långa nattmanglingar innan man är överens om en skrivning.
Foto: Håkan Tunón
TEMA: TRADITIONELL KUNSKAPKonventionen om biologisk mångfald (CBD) var banbrytande när den antogs 1992, bland annat genom att erkänna betydelsen av ur- och lokalbefolkningars traditionella kunskaper, innovationer och sedvänjor för bevarande och hållbart nyttjande av biologisk mångfald.

CBD innebar ett stort steg för bevarandet av världens biologiska mångfald och natur genom att erkänna vikten av rättvis fördelning av vinsterna från biologisk mångfald, och att lyfta betydelsen av urfolk och lokala samhällen för bevarande och förvaltning av biologisk mångfald och ekosystem.

Artikel 8j i CBD uttrycker vikten av att respektera, skydda och upprätthålla urfolks och lokala samhällens traditionella kunskaper, innovationer och praktik, medan artikel 10c lyfter betydelsen av traditionellt hållbart nyttjande, som en ömsesidig relation mellan kulturell och biologisk mångfald där den traditionella kunskapen tillämpas i den praktiska förvaltningen.

För att förverkliga intentionerna beslutade CBD:s parter på det femte partsmötet år 2000 att inrätta ett särskilt arbetsprogram för genomförande av artikel 8j, som har pågått sedan dess. Arbetet vilar på ett antal principer, såsom att traditionell kunskap ska värderas lika högt som annan kunskap.

Det poängteras också att perspektiven rörande artikel 8j ska integreras i samtliga arbetsprogram inom konventionen. Processen som startade från artikel 8j om den avgörande betydelsen av urfolk och lokala samhällen och deras kunskaper i att förvalta biologisk mångfald, har bidragit med en rad viktiga principer och strategier för att stater nationellt ska kunna fullfölja sina internationella åtaganden. Det handlar om vägledningar och riktlinjer rörande bland annat miljöbedömningar och etiskt hänsynstagande. Hittills har elva arbetsgruppsmöten genomförts i syfte att säkra och öka urfolks och lokala samhällens effektiva deltagande och bidrag till konventionens genomförande, nationellt och internationellt.

Urfolk och lokala samhällen

Värt att notera är att konventionstexten från 1992 lyder ”ursprungliga och lokala samhällen”. Det var det begrepp som man vid den tiden kunde enas om som fungerade för att erkänna och respektera människorna som var bärare av kunskaperna och levde i samhällen i nära relation till naturen. Då som nu fanns olika beskrivningar av vilka dessa människor var, eftersom de ju också är väldigt olika. En del länder hävdade stenhårt att de inte hade några urfolk, men man kunde enas om ursprungliga och lokala samhällens och kulturernas unika betydelse för den biologiska mångfalden. Vid det tolfte partsmötet 2014 togs dock beslutet att konventionen i kommande beslut skulle använda sig av skrivningen urfolk och lokala samhällen (”Indigenous peoples and local communities”) i alla framtida texter från konventionen. Detta för att klargöra den lite luddiga initiala skrivningen och att tydliggöra vikten av dessa olika, och inbördes skiftande gruppers medverkan. Fortfarande ska dessa termer inom konventionens genomförande användas i kombination med skrivningen ”med traditionella livssätt som är relevanta för bevarandet och det hållbara nyttjandet av biologisk mångfald”.

UNDRIP och urfolksrätten

FN:s urfolksdeklaration, UN Declaration on the Rights of Indigenous Peoples (UNDRIP) antogs 2007. UNDRIP erkänner urfolk som genuina ”folk” (peoples) med rätt till självbestämmande. Urfolkens rätt till land, territorier och resurser är en annan viktig del. UNDRIP lyfter också fritt informerat förhandsmedgivande som en viktig princip för att säkerställa att urfolkens rättigheter respekteras. FN har också utvecklat en analog deklaration för lokala samhällen UN Declaration on the Rights of Peasants and Other People Working in Rural Areas (UNDROP) från 2018. Även denna deklaration betonar rätten till land, inklusive kollektiva rättigheter, och rätten till sin kunskap. En viktig rättighet i UNDROP relaterad till biologisk mångfald är rätten till fröer och utsäde. Sverige röstade för UNDRIP men var ett av sju länder som röstade nej till UNDROP i FN:s generalförsamling.

År 2011 utarbetade CBD under arbetsprogrammet för 8j en beskrivning av lokala samhällen i en CBD-kontext, samt rekommendationer för hur lokala samhällens deltagande i konventionens arbete och genomförande skulle kunna stärkas. Upprätthållande av traditionell kunskap om biologisk mångfald som överförs mellan generationer är en viktig del av beskrivningen av lokala samhällen. Livsstil kopplad till hållbart nyttjande och beroende av biologiska resurser, identitet kopplad till land, territorier och ekosystem som används permanent eller periodiskt, och som är viktiga för att upprätthålla sociala, kulturella och ekonomiska aspekter av samhället är andra inslag. Liksom urfolksdefinitioner bygger den på självidentifiering. I beslutet om lokala samhällen från elfte partsmötet 2012 framhålls deras betydelse för genomförandet av konventionen. En central rekommendation är att stödja urfolk och lokala samhällen att samarbeta för att säkerställa förverkligandet av gemensamma intressen. Vid det trettonde partsmötet 2016 antogs Mo’otz kuxtal voluntary guidelines där fritt informerat förhandsmedgivande (FPIC) erkänns som princip inom CBD för att ta del av traditionell kunskap från både urfolk och lokala samhällen och som grund för rättvis fördelning av vinster från användning av traditionell kunskap.

IPBES och urfolks- och lokal kunskap

Intergovernmental Science-Policy Platform on Biodiversity and Ecosystem Services (IPBES) som etablerades 2012, använder begreppet “urfolks- och lokal kunskap” (indigenous and local knowledge, ILK) när CBD skriver ”traditionell kunskap”. I IPBES grundprinciper ingår att man erkänner och respekterar bidragen av urfolks- och lokal kunskap till bevarande och hållbart nyttjande av biologisk mångfald.

Kunskap tas tillvara

För urfolken och de lokala samhällena är det viktigaste med ett nytt ramverk post 2020 att målen utformas så att deras rättigheter till resurser stärks och de får möjlighet att delta i beslutsfattande, både internationellt och nationellt. Då kan deras traditionella kunskaper och erfarenheter om bevarande och hållbart sedvanebruk av biologisk mångfald tas till vara fullt ut, och hävdvunna rättigheter respekteras vid exempelvis inrättandet av nya skyddade områden. Ett stärkt skydd för försvarare av mänskliga rättigheter och miljö skulle också öka urfolks och lokala samhällens möjligheter att bidra till konventionens genomförande, samtidigt som de försvarar sina egna livsmiljöer, sin trygghet och välmående. Både urfolk och lokala samhällen är oumbärliga för konventionens genomförande.

 

Text: Pernilla Malmer, Swedbio, Stockholm Recilience Centre

 

LÄS MER:

Tunón, Håkan, red. (2014). Översättning: Arbetsprogrammet för nationellt genomförande av artikel 8j inom FN:s Konvention om biologisk mångfald samt relevanta beslut från partsmötena 2010 och 2014. CBM:s skriftserie nr 84.

Tunón, Håkan, red. (2011). Översättning: Akwé: Kon – frivilliga riktlinjer. CBM:s skrift-serie 50. Naptek,

Tunón, Håkan, red. (2011). Tkarihwaié:ri – etisk uppförandekod för att säkerställa respekt för urfolks- och lokala samhällens kulturella och immateriella arv. Över­sättning, CBM:s skriftserie 53.

Samtliga skrifter finns som pdf på CBM:s webbsida.

 

Fakta: KONVENTIONEN OM BIOLOGISK MÅNGFALD Artikel 8j

respektera, bevara och bibehålla kunskaper, innovationer och sedvänjor hos ursprungliga och lokala samhällen med traditionella livssätt som är relevanta för bevarandet och det hållbara nyttjandet av biologisk mångfald, och främja en bredare tillämpning av dessa, med godkännande och deltagande av innehavarna av sådana kunskaper, innovationer och sedvänjor, samt främja rättvis fördelning av nyttan som uppkommer vid utnyttjandet av sådana kunskaper, innovationer och sedvänjor. Artikel 10c: att skydda och uppmuntra sedvanligt nyttjande av biologiska resurser i enlighet med traditionella kulturella sedvänjor som är förenliga med kraven för bevarande och hållbart nyttjande.