Gamla landsvägen genom Hästbäcks by, Karbenning i Västmanland, används extensivt idag. Nötningen bidrar till att där finns så många arter idag, däribland ängsvädd, ögontröst, stor blåklocka, ängsgentiana, fyrkantig johannesört, daggkåpa, kummin och teveronika. Den öppna delen är hygge efter den stora branden 2014 och är betydligt artrikare än där vägen går genom skog.

Foto: Anna Westin

Onsdagen den 7 mars år 1849 lassade man ”Stockholms lass” i gården Hyttbäcken, Folkärna socken i södra Da­larna. I gårdens dagbok kan man läsa att klockan sex på morgonen därpå, gav sig 21-årige Anders Jansson av på den över femton mil långa resan mot huvudstaden för att sälja smör. Som hjälp hade han en hem­ritad vägkarta i form av en ihoprullad lapp som etapp för etapp ledde Anders rätt på sin väg och utvisade byar, milstolpar, avtagsvägar, kyrkor, nattkvarter och viloställen. Eftersom resan företogs under vintern var han tvungen att ta med sig hö till hästen, åtminstone för en del av resan. Höet, skördat från någon av ängarna eller lindorna hemma på gården, var fullt med mogna frön. Ett och annat frö trillade säkerligen ner på marken under den skumpiga färden eller vid viloställena, och kunde slå rot i en upptrampad jordblotta. Anders Janssons resa till Stockholm var bara en av otaliga resor och transporter som beskrivs i dagboken.

Växter kan visa forna vägsträckningar som här, där den gamla vägen går genom en betesmark i Ånsta by i Skepptuna socken, Stockholms län, och avslöjas av en massförekomst av smörblommor.

Foto: Anna Westin

Vägarnas användning syns i floran

Även om Hyttbäckens dagbok är unik på många sätt, visar den något allmängiltigt från förmodern tid: det nästan dagliga transporte­randet av spannmål, hö, kol, andra varor och människor, både mellan gårdarnas egna marker, och utanför den egna gården. Med dessa resor och transporter spreds frön med lasten och med djurens dynga, eller liftande i päls och människors kläder. Andra frön spred sig av egen kraft till vägen från det landskap (tomt, åker, betesmark eller äng) som vägen gick ige­nom. En del av arterna har fortsatt att leva kvar i vägkanten intill våra dagar. Vägkantsfloran kan därmed spegla äldre tiders landskap och vägarnas användning.

Här var vägkanten artrik före dikningen. Vissa arter finns kvar i landskapet intill och kan återetablera sig i vägkanten, men det fanns också unika arter i vägen som förmodligen inte kommer tillbaka. Denna problematik är ännu mer påtaglig i vägsträckningar där landskapet förlorat sin mesta artrikedom, men vägkanten ännu kan vara artrik.

Foto: Anna Westin

Berättar om aktiviteter

Dagens vägkanter och övergivna vägsträck­ningar har ofta rik flora och en del av dessa arter har alltså sitt ursprung i kulturlandska­pets miljöer som sedan länge försvunnit eller minskat, såsom slåtterängar, betesmarker och smååkrar. I många landskap utgör vägarna den sista utposten för dessa arter.

Växter i vägar med äldre historia kan ha sitt ursprung i förmodern tid och härröra från landskap och aktiviteter vid vägens tillblivelse. Men den ursprungliga floran har säkerligen förändrats med tiden. Det har funnits åtskilliga tillfällen då arter har kunnat dö ut lokalt. I övergivna vägar är den minskade nötningen samt igenväxning viktiga orsaker till att vege­tationen blivit mer skogslik. Vägar som fortsatt vara i trafik, har förändrats kraftigt sedan den var en smal rid- och vagnsled som följde land­skapets topografi. Dagens vägar har breddats, byggts upp och rätats ut till förmån för säker­het, komfort och högre hastigheter. Vid varje ombyggnad störs marken och jord flyttas. Det är tillfällen då arter i vägen, från äldre land­skap, kan slås ut och ersättas av arter från det befintliga landskapet. Dikningar, då grässvålen skrapas bort, är också tillfällen för nystart. Gödsling av åkermark riskerar att spilla över på vägkanter, vilket förändrar artsammansätt­ningen till att bli näringsrik men artfattig. En viktig faktor för att arter har bevarats över huvud taget i vägarna är vägkantsskötseln, av säkerhetsskäl och för artbevarande.

Dagens vägmiljöer hyser därför en bland­ning av arter som kommit dit från den direkta närmiljön (omgivande landskap) och via transporter längs vägen, både från äldre och nyare tid. Den äldre artsammansättningen har modifierats mer eller mindre beroende på vägens nyttjande och landskapets utseende under historiens lopp.

Forskning visar vägen

Arbetet med vägarnas biologiska kulturarv har utvecklats på CBM tillsammans med Riksantikvarieämbetet och Trafikverket. Ur kulturmiljösynpunkt kan biologiskt kulturarv fylla vägnätet med nytt informationsinnehåll om vägar, resande och landskap, och berika dem som kulturmiljö. Med växterna som levande historieberättare kan både vägen och landskapet tillföras nya lager av historisk kunskap som varken historiska källor eller andra fysiska spår kan ge. Vägarnas biologiska kulturarv sett i ett landskapsperspektiv kan visa i vilka vägsträckningar som vägkanten är den sista utposten för arter. Där måste dikningsåtgärder och ombyggnad kombineras med åtgärder för att hjälpa arter flytta över till den nya vägmiljön. Biologiskt kulturarv i ett landskapsperspektiv skulle kunna användas i samband med lokalisering av nya vägbyggen, och bidra med ny kunskap till både natur- och kulturmiljövärdering (se artikeln på s. 10).

TEXT:  Anna Westin, docent i agrarhistoria, forskare vid CBM