I internationella förhandlingar om växt-genetiska resurser får man ofta höra argumenten att de globala regelverken bara gynnar industrin och inte bön­derna i utvecklingsländerna. De som under tusentals år har utvecklat jordbruket och förvaltat de kulturväxter som vi alla är beroende av. Att den industrialiserade värl­den historiskt har betett sig rovgirigt är ingen hemlighet. Men hur är det idag? Frågan kan förvisso utgöra ämnet för en avhandling, men här vill jag försöka att kortfattat förklara varför jag anser att bilden inte är så nattsvart som många hävdar.

Förhandlingar för förbättringar

Det genpolitiska landskapet genomgick en radikal förändring när konventionen om bio­logisk mångfald (CBD) trädde i kraft i decem­ber 1993. Det beror främst på artikel 3 som för första gången föreskriver att stater har suverän rätt till sina biologiska och genetiska resurser.

Frågan om att rättvist fördela eventuella uppkomna vinster om och när genetiska resurser används – som på ”förhandlingslingo” förkortas ABS, det vill säga Access and Bene­fit Sharing – är helt central. CBD:s krav på ”i förväg avgivet, informerat samtycke” och ömsesidigt överenskomna villkor för att bevilja tillträde till genetiska resurser förändrade spelplanen.

Tidigare betraktades växtgenetiska resurser som ”mänsklighetens gemensamma arv” och allt tillträde reglerades genom International Undertaking on Plant Genetic Resources for Food and Agriculture (IU), ett icke-bindande juridiskt avtal under FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO:s överinseende. I och med CBD behövde IU förhandlas om. Sju års förhandlingar resulterade 2004 i det Inter­nationella växtgenetiska fördraget (ITPGRFA, i fortsättningen benämnt IT).

Mycket förenklat kan man beskriva IT som en medlemsorganisation där medlemmarna – alltså de avtalsslutande staterna – lägger in sina växtgenetiska resurser i en gemensam korg varifrån de sedan kan få tillträde för att bedriva forskning och växtförädling. Om en genetisk resurs resulterar i en ny växtsort som genererar intäkter ska en viss andel av dessa flöda till-baka till ursprungslandet. I teorin är modellen klok men den har två grundläggande problem: ännu 20 år efter att fördraget trädde i kraft har inga intäkter skapats, och alla kulturväxter omfattas inte.

Sedan 2017 har man därför bedrivit inten­siva förhandlingar för att förbättra fördragets funktion och förhoppningen är att man vid årets möte i Peru för det styrande organet till sist ska komma överens. Den som lever får se.

Bönder ges särskilda rättigheter

Den radikala förändringen som CBD innebar – att växtgenetiska resurser gick från att vara allas gemensamma egendom till att bli varje enskilt lands – ändrade hela spelplanen för global forskning och växtförädling. Man kan lugnt säga att IT blev ett sätt att återgälda de länder som historiskt sett ”levererat” genetiska resurser till länder med modern, och kommersiellt inriktad, växtförädling. IT sätter naturligtvis inte stopp för fortsatt växtförädling – världens länder måste ju lösa utma­ningarna kring global livsmedels-försörjning – men det finns nu ett tydligare inslag av rättvisa och ömsesidighet.

De avtalsslutande parterna erkän­ner också i IT:s artikel 9.1 vilken historisk och avgörande insats som världens jordbrukare har gjort för att bevara och utveckla de växtgenetiska resurserna som utgör basen för vår matproduktion. Man tillerkänner dessutom jordbrukarna – nota bene inom ramen för nationell lagstift­ning – rätten till skydd av traditionell kunskap, till vinstdelning och till att delta i beslutsfattande inom området. Så långt allt väl.

Artikeln (9.3) som följer därefter, är nog ändå den som framför allt i ”det Globala Syd” har skapat mest kontroverser. I svensk översättning lyder den:

Ingenting i denna artikel skall tolkas som en begränsning av de rättigheter som jordbrukare kan ha när det gäller att bevara, nyttja, byta eller sälja egenpro­ducerat utsäde eller förökningsmaterial, med förbehåll för bestämmelser i den nationella lagstiftningen och när så är lämpligt.

För svensk del väger principiellt inte artikel 9.3 tungt om det inte vore för orden ”[…] med förbehåll för bestämmelser i den nationella lagstiftningen […]”. Kruxet är näm­ligen att Sverige är part till en rad andra avtal vilket reglerar hur växt­sorter respektive utsäde får användas och säljas, vilka förstås också omfattas av svensk lagstiftning. Jag tänker dels på den Internationella konventionen för skydd av nya växtsorter (Upov), dels på EU:s lagstiftning för försälj­ning av så kallat växtförökningsmaterial, det vill säga utsäde och plantor.

Skydd av nya växtsorter

Upov är det regelverk som stadfäster villko­ren för att få en ny växtsort skyddad, och vad skyddet omfattar. EU:s saluföringslagstiftning, som i skrivande stund är under omfattande revision, kan närmast beskrivas som ett konsu­mentskydd: väldigt kortfattat handlar det om att en odlare ska veta vad hen köper och att varan ska hålla en viss kvalitet.

Det Upov-konventionen gör är att förhin­dra att odlare olovligen använder växtsorter som skyddas av växtförädlarrätt. Grundregeln är nämligen att odling av en sådan sort ska omfatta en avgift – en royalty – som går till­baka till innehavaren av skyddet. Växtförädling är en kostsam verksamhet, och systemet med en royalty hjälper till att finansiera det hela. I EU:s regelverk för växtförädlarrätt har man dock infört ett undantag för så kallade ”små” odlare vilket innebär att en begränsad areal (1) av skyddade sorter får odlas utan tvånget att betala royalty.

I globala förhandlingar framställs ofta Upov som en roffare, och att själva syftet med växt­förädlarrätten är att sko sig på självhushållande bönder i Globala Syd. Jag hävdar att detta är en felsyn. Det finns alldeles säkert mindre nogräknade forskare och växtförädlare som felaktigt har utnyttjat länders genetiska resur­ser, men det är inte Upov:s fel. Konventionen syftar bara till att ge skaparen av en ny sort en möjlighet att få avkastning på sin investering. Och faktum är att många tidigare utvecklings­länder – till exempel Ghana, Kenya, Vietnam – är parter till konventionen och stödjer dess arbete aktivt. Dessutom är 10 000-tals tidi­gare skyddade växtsorter nu fritt tillgängliga att odla, och många av dem finns att erhålla genom världens olika genbanker. (2)

Problem för gamla växtsorter?

Det som däremot kan ställa till det för odlare och odlarnätverk av, till exempel, äldre sorter och lantsorter är EU:s lagstiftning. Här tänker jag primärt inte på EU:s anpassade regelverk för växtförädlarrätt utan på det som reglerar försäljning av utsäde och plantor. ”Saluföring” i EU:s terminologi omfattar nämligen också att man skänker utsäde till andra. Att lagstift­ningen en gång kom till var helt enkelt för att skydda användaren av utsäde, såväl lant­brukaren som konsumenten. Det handlade alltså om tryggheten att veta vad man köper. Men kraven i lagstiftningen gjorde det sam­tidigt mycket svårare att kunna sälja annat än moderna och enhetliga sorter. Även om EU sedan 15 år tillbaka genom olika direktiv har öppnat möjligheterna att odla äldre sorter – bevarande- och amatörsorter – har det aldrig riktigt lossnat. Därtill var regelverket alltför stelbent och begränsande. År 2021 trädde den reviderade lagstiftningen kring utsäde inom ekologisk produktion i kraft som kom att innehålla begreppet ekologiskt heterogent material. Här införde man en mer ”liberal” syn på utsädets likformighet även om kraven på sundhet av förklarliga skäl i mångt och mycket är oförändrade. Utgångspunkten måste fortsatt vara att erbjuda ett friskt utsäde av tillräcklig kvalitet. Men möjligheten att odla variabla växtsorter, som lantsorter, infördes alltså. Nu pågår alltså en omfattande översyn av hela lagstiftningen för utsäde och plantor, och det finns kanske skäl att tro att en ytterligare libe­ralisering, utan att göra avkall på växthälsofrå­gorna, kan komma till stånd.

Slutord

Mot bakgrund av vad jag har beskrivit ovan vill jag hävda att de internationella konven­tioner och avtal som reglerar växtgenetiska resurser (IT) och immaterialrättsligt skydd av växtsorter (Upov) inte begränsar använd­ningen av den odlade mångfalden. Men att ges tillträde till de genetiska resurserna har dock försvårats och det är ett resultat av att dessa, som en följd av CBD, sedan december 1993 är under nationell jurisdiktion. Det faktum att den odlade mångfalden kunde ha varit så mycket större än vad den är beror dock främst på nationell eller, som i EU:s fall, på unions­lagstiftning som ställer upp särskilda villkor för att utsäde och plantor över huvud taget ska få säljas. Det handlar om att skydda köpa­ren. EU:s nya saluföringslagstiftning som kan förväntas inom något eller ett par år kommer med all sannolikhet att innebära vissa lättnader, allt för att skapa förenkling och tillåta en större odlad mångfald.

Åsikterna och synpunkterna som förs fram i den här artikeln är helt och hållet mina egna. Jag vill samtidigt förtydliga att de har sin grund i nästan 35 års arbete som växtförädlare, forskningsledare, nationell samordnare samt under många år svensk delegat och förhandlare inom området växtgene­tiska resurser.

Jens Weibull, tidigare nationell samordnare för Pom vid Jordbruksverket och svensk fokalpunkt för växtgenetiska resurser.

(1) En snabb sökning i PLUTO (Pland variety database) gav följande resultat gällande av-registrerade – och där­med oskyddade – sorter: vete 2881 havre 340 korn 1904 potatis 1713

(2) ”Begränsad areal” i detta fall är totalt 23,7 hektar åker, förutom för potatis som är 4,2 hektar.