Äldre biobränsleanvändning. Resterna av den här gamla kolarkojan ligger i ett bestånd där man idag tagit ut virke för att öka naturvärdena – klenvirke som är perfekt att elda upp.
Foto: Johnny de Jong
TEMA: BIOBRÄNSLEBiobränsle har använts sedan urminnes tider, men är nu mer populärt än någonsin. Nästan allt går att elda, men frågan är vilken typ av biobränsle och hur mycket man kan ta ut, samtidigt som biologisk mångfald gynnas?

Biobränsle från skog och odlingsmark ger redan idag ett betydande bidrag till energiförsörjningen, och intresset för att öka uttaget ytterligare är mycket stort. Redan nu används avverkningsrester (grot), klenved, stubbar och energiskogsodlingar, och det finns även intresse av att ta ut torv från skogsmark (se artikeln ”Värdelösa marker bäst”). Innebär detta en alltmer intensiv skötsel av landskapet, och hur påverkas i så fall möjligheten att nå miljökvalitetsmålen? Det finns många fördelar med biobränsle, inte minst ur klimatsynpunkt, men att öka uttaget på bekostnad av övriga miljökvalitetsmål är det nog få som accepterar.

Det finns många exempel på att uttag av biobränsle kan gynna biologisk mångfald. Marker som bör hållas öppna för att gynna fågelfauna och kärlväxter kräver regelbunden slåtter. Genom att använda gräset för biogasframställning kan man väga upp naturvårds­kostnaden och få ytterligare ett incitament för skötseln. Inom skogsbruket gäller samma sak för bestånd som avsatts för naturvårdande skötsel (se vidare sidan 12). Genom att använda det bortgallrade trädslaget till biobränsle kan naturvård bli lönsam även på kort sikt. Ett annat exempel är att skapa artrika våtmarker som efterbehandling efter torvtäkt.

Rätt sak på rätt plats

CBM har under senare år koordinerat ett projekt som analyserat möjligheterna att ta ut mer skogsbränsle utan att det blir konflikt med miljökvalitetsmålen. Resultaten bygger på ett stort antal forskningsprojekt och workshops med några av landets främsta experter på bland annat biodiversitet, markkemi, klimat och skogsproduktion (läs mer på sidan 6–7).

Slutsatsen är att potentialen för att ta ut mer biobränsle utan äventyra miljökvalitetsmålen är mycket stor. Det finns dock ett antal problem som begränsar möjligheterna. Ett uthålligt skogsbruk där produktion och miljövård kombineras förutsätter att man gör rätt sak på rätt plats. Det betyder till exempel att bevara naturvärdena där de idag är som störst, att satsa på produktion där produktionsvärdena är störst, att skapa en grön infrastruktur i landskapet, samt att ta tillräckliga hänsyn vid brukandet. Att öka uttaget av stubbar kan betyda allt ifrån katastrof för mångfalden, till ingen påverkan alls, eller kanske till och med fördelar för mångfalden – allt beroende på hur många stubbar som tas, vilken typ av stubbar, och var i landskapet man tar stubbarna. Möjligheten att styra detta är idag mycket begränsade. Redan idag ställer sig många frågande till om miljöhänsynen är tillräckligt omfattande, och det finns farhågor om att ett ökat uttag betyder ännu sämre miljöhänsyn.

Är det så att vi missar den här möjligheten bara för att vi inte vill styra skogsbruket, till exempel genom mer övergripande strategier på landskapsnivå eller bättre kontroll och styrning av miljöhänsynen? Det är frihet under ansvar som gäller, men är det möjligt att öka uttaget och kombinera alla mål i landskapet utan att behöva ta hänsyn till var olika åtgärder är mest effektiva?

Det är utan tvekan möjligt att ta ut mer biobränsle utan att förlora mångfald, frågan är bara hur vi gör, var vi tar biobränslet, och framförallt: har vi möjlighet att styra åtgärderna så att alla vinner?