Innan jordbruket industrialiserades för drygt hundra år baserades nästan all odling på att lantbrukaren sparade en del av skörden för att använda som utsäde nästkommande år. På det sättet uppkom lokalt anpassade sorter, så kallade lantsorter, eftersom de plantor som växte bäst också gav mest till utsäde. Men lantbrukare har också, även när det egna utsädet varit tillräckligt, regelbundet skaffat nytt utsäde från andra källor än den egna gården.

Dessa historiska system för utbyte av utsäde är väl belagda sedan många hundra år, men forskare har haft svårt att förstå den rationella grunden för dem. I det pågående forskningsprojek­tet ”Farmers’ attitudes and use of seed exchange systems for maintaining crop biodiversity” (se faktaruta) studeras det historiska utbytet av utsäde i Norden utifrån dess betydelse för biologisk mångfald.

Gammal tradition

Redan i källor från Antiken beskrev den tidens lantbrukslitteratur att lant­brukaren regelbundet skulle skaffa nytt utsäde, dock med tydliga instruktioner om geografisk härkomst. Samma tradi­tion om att byta utsäde återfinns runt om i världen och i alla tidsperioder, så även i Sverige. Till exempel skriver Schering Rosenhane år 1663 att ”lant­mannen bör skifte utsäde vart tredje eller fjärde år”. En mängd jordbruksböcker från 1600-, 1700- och 1800-talen liksom etnologiska uppteckningar vittnar om samma fenomen. Mer eller mindre systematiskt införskaffades utsäde från andra platser, trots att tillgång på eget utsäde fanns. Men varför?

Uppenbarligen fanns en verklig, eller åtminstone upplevd, positiv effekt av utsädes­bytet. Tidigare studier har föreslagit att växt­sjukdomar ackumulerats i utsädet eller att det rent fysiologiskt blev sämre på grund av dålig rensning, torkning och lagring. Inget av dessa förslag förklarar dock tillfredställande den stora utbredningen i tid och rum av utsädesbytet. I forskningsprojektet utgår vi istället från hypo­tesen att utbyte av utsäde, lantbrukare emel­lan, bidragit till att upprätthålla hög biologisk mångfald i de odlade växterna.

Molekylär genetik ger svar

Sedvanan med att byta utsäde är betydligt äldre än kunskapen om evolution och genetik, men sannolikt har lantbrukare märkt hur den ökade variationen i växterna ökade skördesä­kerheten. Lantsorter utmärker sig genom att ha hög inomsortsvariation, det vill säga att det på samma fält växer många genetiskt olika plantor av samma art. En konsekvens blir att skörden ofta blir lägre, men å andra sidan säkrare efter­som de olika varianterna växer olika bra under olika förhållanden.

För att pröva hypotesen använder vi tusen­tals fröprover som samlades in i samband med lantbruksutställningar i slutet av 1800-talet och finns bevarade vid flera nordiska museer. Dessa fröer kan inte längre gro, men innehåller fragment av DNA som kan användas för att studera mångfald inom grödorna och släktskap och utbyte mellan det som har odlats på olika platser.

En särskilt spännande gröda att studera är åkerärt, eftersom det både finns lantsorter i det historiska materialet och ännu levande lantsor­ter som hållits i odling fram till våra dagar. I en första delstudie undersöktes ärt från Bohuslän, ett område välkänt för sin odling av gråärt. Analysen visade att de historiska proverna från 1800-talet innehöll mer variation, men också att de var rätt lika varandra, även om de kom från olika gårdar. Tvärtom innehöll de nutida ärterna betydligt mindre variation inom sor­terna, men de olika sorterna var å andra sidan mer olika varandra. Vi tolkar dessa resultat som att lantbrukare under 1800-talet regelbundet måste bytt utsäde med varandra, men att de under 1900-talets gång i samband med att odlingen överlag minskade, istället bara behållit den egna sorten vid gården utan att byta utsäde. Genom så kallad genetisk drift blev sorterna därmed mer och mer olika varandra.

Kunskap för framtiden

1800-talets jordbruk och grödor har inte mycket gemensamt med det jordbruk som bedrivs i Norden idag. Att förstå processerna med utbyte av utsäde för att ge variabla grödor, odlingssäkerhet och klimatanpassning är ändå av relevans för att skapa ett hållbart framtida jordbruk. Idag anses bevarande av olika växt­sorter i aktiv odling vara en nyckelkomponent för att upprätthålla biodiversitet, anpassa grö­dor till klimatförändringar och främja livsmed­elssäkerhet. Den uråldriga traditionen med utsädesbyte kanske har en funktion även idag.

FAKTA / FORSKNINGSPROJEKT

Forskningsprojektet ”Farmers’ attitudes and use of seed exchange systems for maintaining crop biodiversity” är finansierat av Formas och bedrivs av Matti Leino vid Stockholms universitet och Jenny Hagenblad vid Linköpings universitet. I studien används historiska och nutida fröprover från ärt och spannmål som studeras med mole­kylära DNA-markörer. Resultaten jämförs sedan med historiska och etnologiska uppgifter om utsädesbyte.

Matti Leino,

agronom, forskare vid Stockholms universitet