Matz Berggren.

Tiofotade kräftdjur rymmer mycket mer än festliga traditioner

Kräftdjuren är en del av vår kultur. Kräftskivan är en älskad tradition, humrar har sin egen premiär och även räkor och krabbor är själv­klara inslag vid både högtid och picknick. Men kräftdjurens värld rymmer variation och anpassningar som få andra djurgrupper kan mäta sig med. Från grunda pölar till mörka havsdjup har de erövrat nästan varje tänkbar miljö.

Kräftdjuren är en gren inom leddjuren som dök upp redan under den kambriska explo­sionen för över 500 miljoner år sedan. Idag är kräftdjur den mest varierade och mång­formiga gruppen bland leddjuren. Här hittar vi allt från mikroskopiska hoppkräftor (0,1 mm kroppslängd) till den väldiga japanska jättekrabban Macrocheira kaempferi med ett benspann på 4 meter. Bara bland de arter av kräftdjur som hör till den välkända grup­pen tiofotade kräftdjur finns en mycket stor variation.

− Det mest fascinerande med de här djuren är deras anpassningsförmåga – de finns i de mest skilda miljöer och kan vara både gene­ralister och specialister. I tropiska vatten lever till exempel räkor i familjen Palaemonidae i nära samspel med andra ryggradslösa djur, som sjöpungar, musslor eller svampdjur – ofta som så kallade ”mating pairs” (en hona och hane tillsammans i samma värddjur). I svenska vatten finns exempel som ärtkrabban Pinnothe­res pisum, som lever i stora musslor som större hästmussla Modiolus modiolus. Många arter har dessutom färgteckningar och mönster som ger dem ett effektivt kamouflage eller mimikry för att smälta in i sin omgivning, berättar Matz Berggren.

Humrar, räkor, krabbor och kräftor hör till ordningen Decapoda, det vill säga tiofotade kräftdjur. Men även om namnet antyder att dessa arter har tio ben är verkligheten något mer komplicerad. Alla tiofotade kräftdjur har fem par större ben på mellankroppen, vilka används som gångben eller ibland simben. Vanligen har det första benparet klor och hos till exempel krabbor och humrar är dessa klor mycket kraftiga, vilket gör att det snarare känns som ”armar” än ben. Och i vissa grup­per, som trollkrabbor, trollhumrar och eremit­kräftor, har det sista benparet blivit förkrympt och gömts undan.

Det finns tiofotade kräftdjur i alla typer av vatten; vid kuster, i öppet hav och i insjöar, och de finns både i salt- och sötvatten. Vissa arter är svåra att hitta eftersom de lever djupt, i skrevor på berg och stenbotten eller nergrävda i botten. Men några är lätta att se, som strand­krabban eller tångräkorna bland algerna.

Matz Berggren vid institutionen för marina vetenskaper, Göteborgs universitet, har nyligen avslutat arbetet med beskrivningar av 91 arter tiofotade kräftdjur som påträffats i Sverige. Ett arbete som påbörjades 2007 och nu resulterat i den första boken om kräftdjur i bokverket Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna.

Långfingrad porslinskrabba ”Pisidia longicornis” förekommer på 2–100 meters djup i svenska vatten i Kattegatt och Skagerrak, främst på undervattensklippor och mellan stenar.
Den använder de mycket långa håren på käkfötterna för att samla in och filtrera ut födopartiklar från vattnet. Arten är lätt att känna igen på de långa antennerna och framför allt de hos hanen extremt stora, långa, tillplattade saxklorna på första benparet där framför allt den mindre saxklon har tydligt vridna fingrar. De stora klobenen används främst vid revirstrider.

Foto: Anders Salesjö

Artportalen 25 år

Jubilaren har blivit en hörnsten i svensk naturvård. Det är en plattform som gjort det möjligt för alla att rapportera artfynd i Sverige, från ovanliga rariteter till vårens första blåsippor.

I 25 år har vem som helst kunnat registrera, dela och hålla koll på sina artobservationer – från sällsyntheter som blir livtidskryss till vanliga arter på tomtlistor eller som tecken på vårens ankomst. Från början var det bara fåglar som gällde, men utökades snabbt till allt fler artgrupper. Idag kan man i princip rapportera alla svenska arter, i ett och samma system. Ett system, som i allt högre grad anpassas för rap­portering direkt i fält.

Med sina över 100 miljoner öppet till­gängliga fynd, är Artportalen överlägset störst bland de nationella system som är kopplade till internationella datatjänsten Global Bio­diversity Information Facility GBIF. Den spelar också en stor roll i svensk naturvård och samhällsbyggnad.

Artportalen kombinerar funktio­ner för spontanrapportörer och krav från yrkesanvändare.

Systemet ska vara lättanvänt oavsett om man rapporterar fåglar i fält eller om man först behöver ta hem fynd för mikroskopie­ring. Funktioner som topplistor, fältdagbok och årslistor är viktiga för att bibehålla många rapportörers intresse. Samtidigt är det avgö­rande att all information genast blir tillgänglig. Kvalitetsgranskning och -märkning, nollobser­vationer och möjligheten till projektrapporte­ring är exempel på funktioner som underlättar för professionella användare.

Vill du också börja rapportera? Genom att dela sina fynd bidrar man till kunskap, natur­vård och miljöskydd.

FAKTA

I Artportalen har över 90 000 personer rappor­terat fler än 112 miljoner fynd av vilda arter i Sverige. Tjänsten drivs av SLU Art­databanken och används av både naturintresserade och myndigheter för att följa förändringar i naturen.

I tjänsten Artfakta hittar du fakta om arter, bilder, kartor och hjälp med artbestämning.